Veckans dikt

vad du minns:

den svarta barnvagnen

sedan bruset av aspar och lönn

som hinner in i dej

(1990)

Av Bruno K. Öijer
ur Medan giftet verkar

Läst i veckan

Rick Veitch - Heartburst and other pleasures

Huvudnumret i samlingen är seriealbumet Heartburst från 84. Ett svagare arbete än den direkt föregåend, och också nyligen återutgivna, Abraxas.
Renare stil i bilderna än Abraxas collageexperiment och senare Veitch grövre form.
En historia av typen ung man förlöses sexuellt och politiskt när han träffar en kvinna. Fast kvinnan är grönhyad. Också Vietnamallegori(utan extra kostnad).

Boken innehåller också ett par kortare berättelser. Bland annat ett av Rick Veitchs få försök i den självbiografiska genren (om man inte räknar Rare Bit Fiend -en drömdagbok i serietidningsform).
Samt den första versionen av Alan Moores "Mirror of Love". Rick Veitch är mest känd för sitt samarbete med Moore.(Supreme, Swamp Thing, Greyshirt m. m.).
"Mirror of Love" är en 8sidig historia om homosexualitet.(Outar Bob Dylan av någon anledning) Går långt in på de violettare delarna av Moores färgskala.

Horace Engdahl- Meteorer

Aforismsamling.
Fårvanansvärt banalt även med Engdahlska mått mätt.

Två självbiografiska romaner som bägge kallas dokumentärromaner (eller rättare på ena står det "en dokumentär roman" och på baksidan av den andra dokumentärroman.):

Josefine Adolfsson - Kårnulf was here

Tonårsnarkoman- och senare före detta tonårsnarkoman-berättelse.

och

Christina Palmgren Rosenqvist- En uppkomlings dagbok

Arbetarbarndomsskildring av klassiskt snitt.

Böckerna slog mej inte som särskilt dokumentära. En uppkomlings dagbok var rätt bra och Kårnulf was here var rätt dålig(det är en debut dock).

Veckans sammanfattning av ett romanstycke

Här vidtar ett långt samtal mellan Don Quijote och Sancho. Den förre utmålar i lysande färger den ära och lycka som efter hårda prövningar tillkommer den vandrande riddaren, då han ägnar sina tjänster åt en krigförande furste som har en skön dotter. Sancho påminner om att även riddarens tjänare bör få del av härligheten.

(Ur Forumbibliotekets förkortade utgåva av Edvard Lidforss' översättning. Vem somstår för förkortningen och ovanstående sammanfattning framgår inte säkert men troligen är det Staffan Björk som också skrivit förordet.)

Läst i veckan- Samuel R. Delanys Neveryóna

"She was fifteen and she flew.
Her name was pryn-because she knew something of writing but not of capital letters."(Så börjar Neveryóna)
Innan kapitlet är slut kommer hon att heta Pryn.
Under romanens gång lär hon sej om makt matematik och träffar en sadomasochistisk Spartakus-figur.

Samuel Delanys Neverÿon-svit är ett slags Sword & Sorcery (Conan, typ). För den som intresserar sej för genréhierarkier kan se i brevsamlingen 1984 att Delanys förlag såg Neveryóna och de andra Neverÿon-böckerna som mindre viktiga än vad de betraktade som Delanys riktiga böcker- vilket kan tyckas underligt då Delany vanligen skrev science fiction. SF-genren hade dock fått ett högre anseende(som idag har gått något tillbaka), Fantasy om barbarer och drakar sågs fortfarande som den lägre sortens litteratur. Trots Barthes-referenser.
Sword & Sorcery-genren hade också tidigare utstått litterära försök. Joanna Russ' (som är en av tre personer som tackas i den första volymen av sviten Tales of Neverÿon- en samling med fem långnoveller; Delany kallar Neveryóna den sjätte berättelsen från Neverÿon) hade redan skrivit sin svit Alyx-noveller.
Och New York Times Review-blurren på omslaget ovan och omslagsbilden illusterar krocken mellan högt och lågt.

Första kapitlet av Philip José Farmers "Greatheart Silver in Showdown at Shootout" i dess helhet.

The Mad Fokker struck again.

Läst i veckan - mest om Brendan McCarthys Solo 12

Brendan McCarthy Solo 12
Solo var en tidning som varade i tolv nummer utgiven av DC Comics(USAs näst största serieförlag) i vilken i varje nummer en serietecknare stod för materialet.
Bland dessa fanns Paul Pope, Sergio Aragones och då Brendan McCarthy.
Brendan McCarthy är i sverige mest känd albumet Skin; skrivet av Peter Milligan.
Även om artisterna i Solo fick någorlunda fria händer så ägde DC Comics materialet- vilket kanske var en anledning till att mycket av materialet innehöll DCs sen tidigare trademarkade figurer så som Läderlappen. I alla nummer av tidningen jag sett förekommer en Läderlappen-serie om det berodde på ett redaktionellt beslut eller inte vet jag inte.
Brendan McCarthys förhåller sej lite annorlunda till dessa figurer vilket märks i hans Läderlappenserie. Han berättar en historia där berättaren har försökt rekonstruera en serie han drömt om.
I Solo 12 används seriefigurena som surrealistiska ikoner- förvrängda.

William Carlos Williams: The Great American Novel

Williams parodi på den experimentella prosakonsten. Kom 1923.
Den som gillar tidig Gertrud Stein (och vem gör inte det) bör uppskatta denna.

Historiskt sett är det störst risk att bombas av en demokratisk president

This message was brought to you by Butter För McCain

All Girl Summer Fun Band live- i väntan på det nya albumet(kommer den tjugotredje)

Veckans dikt

And what is good poetry made of
And what is good poetry made of
Of rats and snails and puppy-dog's tails
And that is what good poetry is made of

And what is bad poetry made of
And what is bad poetry made of
Of sugar and spice and everything nice
That is what bad poetry is made of

(ur William Carlos Williams The Great American novel)

Sett - obotlig cancerspecial!

Tiden som finns kvar av Ozon

Jag föredrar Ozons early funny stuff.
Det finns scener som får en att fortsätta se filmen som när hjälten bläddrar i fotoalbumet.

Emmas lycka - tysk cancerkomedi

Liksom i Tiden som finns kvar så är en av huvudpersonerna döende i cancer. Det är en feel-good komedi. De flesta oops jag ska dö filmer är feel-goodfilmer vilket kan tyckas underligt. (Ozons film har melankoli där Emmas lycka har romantisk komedi men delar livet är dyrbart feel good känslan).

Bland slutet på livet-feel good- filmerna föredrar jag Mitt liv utan mig som saknar de ovanstående filmernas fördömmande syn på huvudpersonerna innan cancerdomen.
Men det finns en offbeat känsla i filmens rytm som samman med den helt sympatiska hjältinnan får en att mot ens vilja faktiskt må rätt bra under dena måbra-komedi.

Läst i veckan

Thomas Pynchon: Against the day

Det finns långa böcker längre böcker och Pynchonar.
Tog väl lite mer än en vecka.
Och om jag fått fem frågor på boken är jag inte säker på att jag skulle erhållit min bokförallabok.

Anarkister tidsresor perversioner och explosioner. Som i all god litteratur.