onsdag 31 mars 2010

Häxor (och en häxpojke)


Lyrans tematrio handlar denna vecka om häxor.

Ivar-Lo Johansson - Häxorna i Mora
"Ute i Europa hade under de bägge senaste århundradena många hundratusental häxor bränts[...]Det var närmast oförklarligt att farsoten farit så varligt fram med ett land som Sverige. Kanske hade han och hans ämbetsbröder varit för släpphänta?"
Novell om en häxprocess i Mora på 1600-talet. I Ordets makt, en novellsamling med undertiteln "Historien om språket". "Häxorna i Mora" handlar bland annat om den roll Hexkammaren eller Malleum malificarum spelade för häxförföljelserna.

Grant Morrison (text) och Frazer Irving (bild) - Seven Soldiers: Klarion the Witchboy
Den tecknade serien Seven Soldiers innehåller sju mindre serier, med olika huvudpersoner. Jag har tidigare skrivit om Seven Soldiers: Frankenstein. Klarion bor i limbostaden Croatoan, där alla är häxor eller häxmän. De följer strikt reglerna i en häxbok och ser ut och uppför sej som religiösa 1600-talspuritaner. Förutom att de har blå hy och reser de döda ur graven så att dessa kan gör deras arbete åt dem. Klarion är något av en rebell och ger sej i andra kapitlet iväg från Croatoan till den märkliga platsen New York.
Så som de olika miniserierna har samlats måste man tyvärr ha alla de fyra albumen av Seven Soldiers för att läsa hela Seven Soldiers: Klarion the Witchboy.

Isaac Bashevis Singer - Rabbi Leib och häxan Kunigunda
Jag har aldrig lyckats uppskatta Singers romaner. Men de judiska folksägnerna i den här volymen är underhållande. I titelnovellen blir häxan Kunigunda förälskad i den omtalade rabbinen. När han avvisar henne blir hon arg som häxor blir när man avvisar dem och skickar ormar och demoner på honom. Men eftersom han är Rabbi Leib så har han ett och annat ess i rockärmen.

tisdag 30 mars 2010

måndag 29 mars 2010

William Tenn

This, then, is the story of our liberation, suck air and grub clusters. Heigh-ho, here is the tale.
August was the month, a Tuesday in August. These words are meaningless now, so far have we progressed[...] Still the tale must be told, with all of its incredible place-names and vanished points of reference.
Why must it be told? Have any of you a better thing to do?

Jag ser på nätet att William Tenn dog förra månaden. Detta togs säkert upp på sf-sidor och sånt, men jag läser sf, och därmed sidor om sf, i vågor.
Att jag överhuvudtaget ibland läser science fiction har till en del att göra med Tenn.

Efter att ha köpt Den fantastiska romanen 4, red. S. J. Lundwall, som innehöll ett urval sf-noveller, på myrorna (egentligen hade jag bara tänkt köpa Den fantastiska romanen 2, om skräckromantiken men beslöt att spendera fyra extra kronor också på del 4) så var det bland annat novellen "Hur jorden befriades" av Tenn som fick mej att söka upp mer ur genren. Och jag valde att läsa de sf-antologier som innehöll noveller av Tenn.
"Hur jorden befriades" handlar om två stridande utomjordiska raser som befriar jorden från varandra med inte helt lyckade resultat för jordborna. Skriven under Koreakriget parodiserar den den tidens propaganda.

De flesta av Tenns noveller är av ett lättare satiriskt slag, som "Party of the two parts" där utomjordisk pornografi används till att illustrera jordiska skolböcker i fysik, eller "Österut" där indianerna åter tar över Nordamerika.
Det är främst när man pratar om humoristisk SF som Tenn brukar nämnas. Men humoristiska berättelser är en viktig del av genren.

På svenska finns en del strödda noveller i antologier av typen Det hände imorgon och romanen Monster och människor.
På engelska kom för några sedan Tenns samlade sf-verk (under sitt riktiga namn Philip Klass skrev han en hel del annat) i två volymer: Immodest proposals och Here comes civilisation. Titlar som i stuk påminner om det namn han gav sin första novellsamling: Of all possible worlds.
En samling jag nu komer att ta fram ur hyllan och bläddra i.

Lolita II och andra omdiktningar


Ibland utgår romaner direkt från andra berättelser. En ny svensk roman lär göra så. I och för sej har man alltid berättat historier kring gamla berättelser. Redan de gamla grekerna och allt det där.

Men den här sortens romaner där man utgår från en annan roman som en alternativ berättelse är en lite nyare företeelse. Ofta berättas historien ur ett annat perspektiv än i originalet. Skulle inte historien om Doktor Jekyll och herr Hyde sedd genom Jekylls tjänstekvinnas ögon bli spännande? (SPOILER - svar nej).

Det finns ett tydligt ekonomiskt motiv till att skriva den här sortens böcker. Redan från början får man lite extra uppmärksamhet. Här finns emellertid problemet att det gäller att utgå från böcker som folk känner till. Vilket kanske är en anledning till att ibland en och samma roman, som till exempel Doktor Glas, utsätts för flera såna här remixar.

När Lars Jakobson för tio år sen kom ut med romanen I den röda damens slott så var det åtminstone två recensenter som felaktigt beskrev den som en vidarediktning av Ray Bradburys Invasion på Mars. Den alluderas på och namecheckas visserligen i boken men handlingen utgår istället från H Beam Pipers novell "Omnilingual". Ett faktum som inte på något sätt kan ha gjort Jakobsons roman mer säljbar.

Och kanske ett belägg för att det kan finnas andra anledningar till att gå i direkt närstrid med en annan text än de rent pekuniära.

Alla författare förhåller sej till tidigare texter. Det här är bara ett bokstavligare sätt att göra så.

söndag 28 mars 2010

Palmsöndag av Kurt Vonnegut


Palmsöndag har undertiteln "ett självbiografiskt collage". I förordet föreslår Kurt Vonnegut även att den kan kallas för blivvit. En blivvit får vi veta var ett uttryck som användes under Vonnegts barndom som betydde "ett kilo skit i en halvkilospåse".

Boken samlar olika kortare texter - tal, recensioner, förord (bland annat ett förord till en utgåva av Slakthus 5, flera texter kretsar kring den romanen och de försök som gjorts att förbjuda den i diverse amerikanska skolor).

Det är texter av varierande kvalité. I en av de intressantare avdelningarna så finns ett stycke där Vonnegut graderar sina böcker. Palmsöndag får C, och det är en rimlig bedömning.

Inga av böckerna får F, alltså underkänt, men två får D. Den ena av dessa är romanen Slapstick. I en "självintervju", där Vonnegut svarar på frågor ställda av Vonnegut tar han upp det dåliga mottagande Slapstick fick när den kom. Enligt Vonnegut så var det många recensenter som tog den som ett bevis på att Vonnegut aldrig hade varit bra. Stycket där han ger Slapstick ett D (ett överdrivet lågt betyg enligt mej) är skrivet ett bra tag efter självintervjun. I den går han enbart med på att romanen skulle kunna vara dålig. Vad som är intressant är att han beskriver hur hårt denna kritik tog honom. Romanerna närmast efter Slapstick är av en lite annorlunda, mer realistisk stil.

I intervjun räknar han också upp fler uttryck från sin barndom och deras absurda obscena betydelser. Det obscena hos Vonnegut är ofta av ett oförställt barnsligt slag. Ett avsnitt i boken, XII, har rubriken "Obscenitet". Det domineras av novellen "Stora rymdknullet" ("The Big Space Fuck").
Den skrevs till Again, Dangerous Visions, som ingick i en serie SF-samlingar redigerade av Harlan Ellison där olika tabuartade ämnen togs upp (ett typiskt exempel från första volymen är Theodore Sturgeons "If All Men Were Brothers, Would You Let One Marry Your Sister" som handlar om incest - titeln är bättre än novellen).

Man skulle när man läser Vonneguts romaner med alla dess mini-noveller, redogörelser för Kilgore Trouts berättelser, lätt tro att han är en stark novellförfattare. Men ofta försvinner det speciellt vonnegutska i det kortare formatet. Novellsamlingen Välkommen till Aphuset får B- i betyg av Vonnegut själv, och det är ett rättvist betyg. Men "Stora rymdknullet" är en av Vonneguts bättre noveller. Med en melankolisk ton som bryter mot den over the top obscena titeln.

Denna novell och ett par andra stycken i boken, bland annat ett om Mark Twain, gör att denna rätt lättviktiga samling ändå är läsvärd.

Efter Palmsöndag gav Vonnegut ut den sista av sina riktigt bra romaner- Deadeye Dick. Den hade han nog gett A.

lördag 27 mars 2010

Åtta länkar en lördag


Scott Pilgrim-trailern
Till Edgar Wrights filmversion av Bryan Lee O'Malleys Scott Pilgrim. Det ser rätt bra ut.

As small as a world and as large as alone del 46

Lars Gustafsson om kultursidedebatten

Jan Myrdal om kultursidedebatten
"Den i egen uppfattning upplyste Svensson som läser Dagens Nyheter, lyssnar på Dagens Eko och ser TV-nyheterna är mer okunnig om världen än den sin namne som för tvåhundra år sedan prenumererade på Bredows 'Nittonde Århundradets Krönika' från boktryckaren Nils Magnus Lindh i Örebro."

Jan Myrdals intervju med CPI (Maoist)-ledaren Ganapathy
Intervjun som Myrdal nämner i Newsmill-artikeln.

Intervju med John Cassaday kring Planetary

Art Discussion Month GraphiContent
Under mars månad så har Chad Nevett diskuterat en serietidning och dess tecknare varje dag. Många intressanta inlägg. Bland annat om Apparat Singles Club (inläggen 7-10 mars), en miniserie skriven av Warren Ellis med fyra olika tecknare som utgick från olika genrer på ett sätt som påminde om det han gjorde i Planetary

Fyra dikter av Konstantin Kavafis på svenska
Chromata

fredag 26 mars 2010

Moon


Science fiction-filmen förhåller sej lite mer ur fas till sf-litteraturen än de flesta genrefilmer till deras föräldrarlitteratur. Specialeffekternas utveckling har en större inverkan på sci-figenren. Sf-filmen tycks alltid ligga några decennier efter sf-böckerna (Matrix tog SF-filmen in i 70-talet).

Men denna eftersläpning gör att en film som Moon, Duncan Jones första långfilm från förra året, kan uppnå en känsla av fräschhet genom att ta ytterligare ett steg tillbaka.

Moon handlar om en man, spelad av Sam Rockwell, som ensam bemannar en station på månen. Den ensamme mannen i rymden är ett ofta använt ämne inom genren. Så är även den robot som mannen har som enda umgänge. Liksom de teman om identitet som kommer upp en bit in i filmen.

Det är ämnen som, när budget och effekter satt stopp för många andra slags sf-historier, också utforskats i flera filmer och TV-avsnitt. Moon åkallar 2001 och Solaris (mer Soderberghs version än Stanislaw Lems eller Tarkovskijs, även om ett par av filmens affischer ser ut att vara inspirerade av en av affischerna till Tarkovskijs film).
Den spelar väl mot de förväntningar som dessa tidigare varianter på temat eller temana gett tittaren.

Dessa teman har man som sagt sett och läst förut. Men själva enkelheten i filmen kombinerat med många bra detaljer, som smileyfacen på roboten, gör att detta snarare känns som en styrka än en svaghet.

torsdag 25 mars 2010

10 bra grekiska böcker

Idag är den ena av Greklands två nationaldagar. Det finns två olika slags grekisk litteratur också. De gamla grekerna och de nygrekiska författarna. Dagens grekiska författare är inte alltid så roade av att sammanhopas med de klassiska grekiska författarna. Men på denna lista kommer vi att blanda grekiska och nygrekiska författare. Risken att en nygrekisk författare läser detta är väl ändå rätt liten (och chansen för att någon av de gamla grekiska författarna skulle se listan är kanske ännu mindre.

Aristofanes - Två Komedier. Fåglarna och Lysistrate
"I read Aristophanes when I was fourteen[...]And liked it very much, and of course read it, as fourteen-year-olds do, because I was told it was dirty.[...]And it certainly was . It was great. I won twice, you know; it was not only dirty, it was good" - Kurt Vonnegut >(ur "A talk with Kurt Vonnegut" av Robert Scholes från The Vonnegut Statement,red J. Klinkowitz & J. Somer)

Kiki Dimoula - Från mina rum
Dikturval med dikter mellan 1956-1994. "Dags att du ingår i förändringen./Att du blir vad jag undrade ifjol:/'Hur blir min nästa höst?'/Dags att du blir 'min nästa höst'./Kylan är här./Dra på dig flyttkläder." (övers. H. Edgren)

Odysseus Elytis - Lovad vare
""Nu månens obotliga svartfärg/för evigt Galaxens blåtindrande guld" (övers. I. Rhedin)

Euripides - Medea
En av de bästa av de grekiska dramerna. Många författare och filmare har senare utgått från pjäsen, från Pasolini till Willy Kyrklund.

Konstantin Kavafis - Den osannolika gryningen
Jag är inte helt säker på att det är den här volymen med Kavafis som jag har läst, en nackdel med att låna böcker. Men de dikter av honom som jag har läst i denna eller något annat urval och i tidskrifter och annorstädes har varit väldigt bra. Och det här är säkert ett bra urval - i ellerströms enhörningserie.

Lukianos - En sann historia
Lukianos var inte född i Grekland men skrev på grekiska. Parodi på reseskildringar, med flygande trehövdade gamar och en resa till månen och de mest fantastiska händelser och varelser - allt åtföljt av författarens försäkran att han hatar överdrifter och lögner.

Kostis Papakongos - Vågor kring Rhodos
Satirisk roman om hur juntan tar över i Grekland 1967. Skriven något år efteråt.

Ezra Pound/Sofokles - Kvinnorna från Trachis
Pounds av och till rätt fria översättning/version av Sofokles pjäs. "What SPLENDOUR, IT ALL COHERES"

Sapfo - Dikter och fragment
Den här volymen sammanställd av Vasilis Papageorgiou & Magnus William-Olsson innehåller förutom de hela och nästan hela dikter som finns bevarade av poeten också de där bara en eller två rader finns kvar. Dessa presenteras som om de vore hela korta dikter. Just dessa fragment är fascinerande.

Thukydides - Kriget mellan Sparta och Athen
Betydligt mer fängslande läsning än den vår tids militärhistoriska författare bjuder på.

New Yorker-omslag av Dan Clowes




The New Yorker låter ofta serietecknare göra deras omslag. 2008 gjorde Dan Clowes flera omslag med framtidstema för tidningen. För det här numret gjorde han två omslag som tillsammans berättar en historia.
(Bilderna blir som vanligt större om du klickar på dem).

onsdag 24 mars 2010

Kan Ivar Lo-priset rädda proletariatet?

På Aftonbladet Kultur har gått en debatt om arbetarlitteraturen som följer i de spår sådana debatter brukar ta. Då den till en stor del utgår från en enda recension är den också redan från början lite snedkantrad.

I ett försvar av den recensionen skriver Hanna Hallgren "Det är en arbetarklass som inte kan hoppas på några Ivar Lo-priser, eftersom sådana bara tilldelats vita klasskildrare." Nu tror jag det är få inom arbetarklassen, hur ursvenskt urprung de än har, som direkt ställer sitt hopp till att få Ivar Lo-priset. Raskortet tycker jag här är lite underligt spelat.
Att Maja Ekelöf och Karl Rune Nordkvist, för att ta två av prisets mottagare, var vita gör knappast att de talar mindre till en arbetarklass av utländsk härkomst än Gunnar Ekelöf och Sven Fagerberg talar till en borgarklass av utländsk härkomst.

När det gäller form som också tagits upp i debatten så är den svenska arbetarlitteraturen var ofta formmässigt minst lika intressant som den svenska småborgarlitteraturen. Ett nytt innehåll krävde en ny form. Men det är vanligt bland litteraturhistoriker om de mot förmodan skulle lägga märke till detta att de därmed värvar författaren till den egna klassens tradition. Som när Ebba Witt-Brattström förklarar att Moa Martinsson egentligen är modernist.

Det säjs i denna diskussion och annorstädes på flera ställen att arbetarlitteraturen ses i ett alltför nostalgiskt sken. Men kanske ser vi på traditionen med för lite nostalgi. Den utgjorde en gång huvudfåran i svensk litteratur.
Men få av dess klassiker kommer ut i nya upplagor. De mest träiga och obskyra romaner i den borgerliga småstadslivstraditionen utnämns ständigt till viktiga klassiker och ges ut i bokserier av Svenska Akademien och liknande suspekta organisationer.

Men var är nyutgåvorna av Karl Rune Nordkvist, Allan Eriksson och Gunnar Adolfsson?
En nutida arbetarlitteratur har inte råd att ignorera sina föregångare.

KVINNAN I HUSET,

Det är ett hus.
Jag såg ett hus.
Jag sökte huset.
Det är bra så här, men det var bra så här.
I huset fanns... många... Det visste jag inte
(eller det vet jag inte).
Huset är som kristallen,
omöjligt att ta sig in i. Det fanns många där,
men det visste jag inte.
Jag ser en kvinna, så många ögon hon har, som två.
Och kvinnan skrattar i huset.
Genom dess tegel hörs skrattet.

Stig Larsson
1984
i Ordningen Samlade dikter 1985 - 1992 (jag tror dikten är från Deras ordning från början)

tisdag 23 mars 2010

De tio bästa av Akira Kurosawa


Idag är, som man kunnat se om man använt google under dagen, det 100 år sen Akira Kurosawa föddes.

Akira Kurosawas drömmar
Flera kortfilmer som bygger på Kurosawas drömmar. Blir av och till lite väl pretto, men är en vacker film. Och om man somnar under filmen (vilket det väl finns en viss isk för) så lär ens drömmar i alla fall påverkas av det kurosawaska bildspråket.

Augustirapsodi
Den hade kanske varit bättre utan Richard Gere. Men jag tyckte den här sena Kurosawa var bra.

Blodets tron
En av de bästa Shakspere-filmatiseringarna. Med Ran kom Kurosawa senare att göra en av de sämsta (det kan råda delade meningar om detta). I början av den finns det en scen där en soldat håller upp sin avhuggna arm som droppar oranget blod och sen vrålar tarzan-likt. Det är en rolig scen. Fast det är nog inte meningen. Men Blodets tron är bra.

Den vilda flykten
Filmen som George Lucas, i ett försök att imponera på sina coolare filmregisörskompisar, påstod hade inspirerat hans Star Wars. Det är de korkade bönderna som kanske är förebilden för de korkade robotarna.

Dodeskaden
Den kanske bästa filmen som utspelar sej på en soptipp.

Idioten

Rashômon
Detektivhistoria som berättas frånflera perspektiv. Berättelserna motsäjer varandra. Ett grepp som gjorts flera gånger senare men som sällan blivit lika bra som här.

De sju samurajerna

Skandal
Också den rena melodramen kunde Kurosawa få ut en hel del ur.

Yojimbo - Livvakten
En historia som gjorts flera gånger efter denna. Den senaste versionen jag stött på är Warren Ellis' vikingmötersamurajer-serie Wolfskin.

Jag har troligtvis glömt några och det är en hel del som jag inte sett. Kurosawas filmer är många och i flera genrer. Svenskan har en understreckare av Mats Karlsson om Kurosawas filmer och synen på honom i Japan.

Planetary: Spacetime Archaeology


Planetary: Spacetime Archaeology är det fjärde och avslutande albumet av Warren Ellis och John Cassadays tecknade serie.

"Archaeology" i titeln är där för att gruppen Planetary är ett slags det fantastiskas arkeologer "We gather information on the hidden wonders of the world/Mystery archaeologists. There's a hundred years of fantastic events that Planetary intends to excavate.", som det heter i det första Planetary-albumet. Arkeologi-metaforen återkommer flera gånger i detta nya album.

Serien tar i varje nummer eller kapitel upp olika sorters äventyrsberättelser, ett nytt lager populärkultur.
Planetary följer en grupp på tre personer åker runt världen och undersöker mystiska händelser och rykten. Ett spöke i Japan, en ö som är en jättemonstrenas elefantkyrkogård. Jättemyror och katedralliknande rymdskepp. Cassadays teckningar, förstärkta av Laura Depuys färgläggning, gör dessa artefakter och varelser sällsamma och märkliga.
De bygger på olika delar av den fantastiska popkulturen. Tecknade serier och filmer. Ibland är analogerna direkt igenkännbara. Andra gånger är de omvandlade, satta i nya sammanhang och relation till varandra.

Som i numret "The torture of William Leather" där vi får berättat för oss om The Dead Ranger, en vildavästernhjälte som blir far till en av pulphjältarna. Som i sin tur har en oäkta son som blir en av de nya superhjältarna. De olika genrernas släktskap blir här bokstavligt. Samtidigt som Ellis också gör var och en av dessa arketypiska karaktärer annorlunda än deras förebilder, gör de till egna personer.

Dt här numret är det enda riktigt typiskt Planetary-iga numret i albumet. Det är också det bästa.

De två första albumen (tolv första lösnumren) av Planetary är väldigt bra. Men in i det tredje albumet börjar serien tappa i styrka. Detta delvis pågrund av ett serien gjorde ett långt uppehåll (den började komma ut 1999 och avslutades förs förra året, sex år senare än planerat).
Men också för att Planetarys konflikt med en annan liknande, men mäktigare och ondskefullare, grupp tar alltmer av utrymmet av historien. Formatet med de fristående numren har inte riktigt gett tillräckligt utrymme att berätta denna övergripande handling, och i mitt tycke är det en sorts historia som inte är särskilt intressant.

I Planetary: Spacetime Archaeology så löses detta genom att den senare halvan av albumet helt ägnas uppgörelsen med den andra organisationen, medan de första fyra kapitlena är mer fristående berättelser.

Dessa inledande tillhör de bästa av de i den senare hälften av Planetary. Ett rymdskepp med en egen fauna, en session med en shaman, där Elijah Snow besöker mikrokosmos ("This is archaeology, mr. snow./Dream archaeology"). Och då vildavästern-numret, där Cassaday nästan helt överger sin ovana i den senare hälften av Planetary att kopiera och återanvända sina egna bilder.

Trots denna ovana lyckas Cassaday ändå inge läsaren en känsla av förundran med många av sina bilder. Som de från rymdskeppet i det första (dubbel)avsnittet av albumet.

Den andra halvan av albumet är som sagt mer inriktad på att slutligen avsluta serien. Men det refereras också till tidigare nummer på ett som ger en känska av symmetri åt hela serien.

Det nästsista numret, det egentliga slutet på historien (albumet har också en epilog) har sina problem. Utan att gå in alltför nära på hur serien slutar så gör Ellis något annat än det vanliga superhjälteslagsmålet, men det finns en och annan logisk brist i berättandet som stör.

Allt som allt så slutar inte serien lika bra som den startade. Men av de nio numrena samlade i Planetary: Spacetime Archaeology så är fyra fantastiskt bra och bara ett direkt dåligt. Och om själva upplösningen har sina problem rent handlingsmässigt så är det tematiskt passande. "Oh, kids we're Mystery Archaeologists. And the last mystery I have to share with you is buried very deep. And it's a really, really good one."

måndag 22 mars 2010

Best of twitter

Jag är på den där twitter-saken. I början hade jag i sidfältet så att man kunde läsa mina senaste kvittrande. Men den började visa andras twitter-innehåll istället. Så nu finns bara en länk till mitt Twitter där.

Idag gjorde jaf i alla fall mitt sjuhundrade tweet (nu är det 701 styckna). Vilket jag tänkte uppmärksamma genom att här på Butter tar ordet publicera några av de bättre tweeten. Tjugofem om jag räknat rätt (ett par är från samtal på twitter, jag har då tagit väck namnet på den andra kvittraren), 140 tecken eller mindre, äldsta överst:

Poo-tii-viit?

Djärvt trotsar han konventionerna. Hans sonetter har femton rader.

Visst Sverigedemokraterna är dumma - men var inte hon Astrid lite brun?

Vi får veta i böckerna om Emil att han blir kommunpolitiker. Men vi får aldrig reda på för vilket parti. Men nog har man sina aningar.

Inget utländskt inflytande sa Emil i Lönneberga

Luke, I am your third cousin. #firstdraftmovielines

Inte ett dugg kan sägas om någonting. Därför finns det ingen gräns för antalet böcker. - E. M. Cioran

Min teori är att Ior är ett anagram på Cioran. Men tyvärr vet jag inte Iors efternamn

Platon förhåller sej till Sokrates som Stalin till Lenin.

THERE ARE UNIVERSES BEGGING FOR GODS yet he hangs around this one looking for work - Philip José Farmer

Anti-Christ var inte särskilt bra. Jag tror den hade varit mer underhållande med lite sämre skådespelare

Lucy Lawless och Bruce Willis i AntiChrist.

Eller som komedi: Carry on AntiChrist

Att skriva noveller borde återinföras som OS-gren.

Ekonomipriset går alltid till folk man inte känner till. Det borde ges till Astrid Lindgren istället. För Pomperipossa.

Ibland när jag läser Första Mosebok så tänker jag att det där skulle jag nog klara av.

Jag menar, lite "Varde ljus", himmel och hav och sol och stjärnor och sånt. Hur svårt kan det vara?

Nån gick hem med mina skor istället för sina egna igår natt.

Uttrycket om att gå omkring i en annan mans skor är felaktigt. Jag har inte lärt mej någonting om skornas rättmätige ägare.

Jag funderar på att starta en annonskampanj för solipsismen, kallad "Du finns nog inte"

Jag såg en kinesisk melodram i går som på slutet hade en sångtävling. Du måste sjunga något de aldrig hört förut, säjer hjältinnans farbror.

Hon väljer att sjunga sin egen sång. Som visar sej vara I'm a big big girl in a big big world på kinesiska. Med vilken hon vinner tävlingen.

Jag gick till solipsisternas årsmöte men jag var den ende där.

Jag har inget kaffe hemma. En morgon utan kaffe är som någon snygg metafor jag hade kommit på om jag haft koffein i mej.

Mina nya favorit-polackpoeter hittills: Agnieszka Wolny-Hamkalo och Eugeniusz Tkaczyszyn-Dycki (prästen nös väl när de skulle döpas)

Då världen är vattenpusshärlig - Tematrio Poesi


För att fira att det idag är den Internationella Vattendagen så handlar Lyrans tematrio om poesi. Man ska berätta om tre poeter man uppskattar.

ee cummings

Cummings dikter använde sej ofta av typografin, som i bilden till höger. Men det är inte enbart för att hans dikter såg konstiga ut som man läser de. De har också en direkthet i tilltalet som har gjort honom till en av de mest populära av engelskspråkiga poeterna.
Han har också gjort flera bra dikter om våren (förhoppningsvis snart aktuell) om vilken han i en dikt skriver: "om Nyss-/våren då världen är gyttje-/läcker [...] då världen är vattenpusshärlig".
Ett bra urval är volymen 50 dikter som börjar med ett förord som Cummings skrev till sina samlade dikter: "De här dikterna är för dig och för mig och inte för folkiallmänhet" (övers., här och ovan, G. Antonssn och L. Hagström).

Sarah Kirsch

Tysk poet. På svenska finns urvalet Glashussplitter. Kirschs dikter är sällsamma och vackra. En av hennes bästa är den längre "Legenden om Lilja" som handlar om en koncentrationslägerfånge. "11 andra vittnen säger att hon på sin väg/hade lett mot alla kammat sig med fingrarna/hade förts rakt in i gasen - det var/mer än tjugo år sen -//12 alla pratade länge om Lilja//domarna i Frankfurt förde protokoll 1965/tydligen hade sägner uppstått den punkten/i anklagelsen skulle strykas" (övers. L. Söderberg och I. Pingel)

Paul Muldoon

GRÄNSUTREDNINGEN

Kommer du ihåg den lilla byn där gränsen gick
mitt i huvudgatan så att slaktaren
och bagaren hörde hemma i olika stater?
Idag noterade han hur en regnskur

hade hejdat sig just framför Golightlys gränd
så att det verkade som om en glasvägg
hade fallit omkull. Han stod där länge
och frågade sig vilken sida, om ens någon, som var hans.

övers. Lars-Håkan Svensson
i urvalet Att möta britterna

Muldoon är en poet från Nordirland.
Fler dikter med alla tre poeterna går att hitta om du klickar på etiketterna nedan.

A change is gonna come



Droogs.

söndag 21 mars 2010

MONARKI

Du har gjort karriär i mitt hjärta
och sitter där som ett drottning-bi
och sticker, lägger dina ägg.
Å, det surrar i mitt huvud,
mitt hjärta pumpar runt honung.

Michael Strunge
övers. Petter Malmberg
originalet i Popsange 1983.

Världspoesidagen, världschmoesidagen

Idag är det världspoesidagen. Världspoesidagen är en internationell FN-dag. Det finns strax under hundra sådana. Imorgon är det Internationella vattendagen. I övermorgon firas meteorologin. Det finns en världsmalariadag och en internationell ungdomsdag. Världshaven har en egen dag, medan världsrymden får en hel vecka.

Det säjs vara hård kamp om dagarna. Mycket arbete krävdes säkert av poetlobbygruppen innan man 1999 äntligen fick en egen dag. En dag som uppmärksammas genom rätt prosaiska konferenser världen över. I en del länder där de har dessa konferenser är kanske poesin fortfarande en självklart stark del av litteraturen.

För oss andra påminner orden om poesins värde på världpoesidagen mer om gravtal. Lots of fun at Ekelöfs wake.

Jag kommer att läsa en del lyrik idag. Det gör jag de flesta dagar. Den tjugoförsta november är världstelevisionsdagen. Då lär jag nog se på TV.

Citerat från veckans läsning

"Litteraturhistoria i Sverige tycks vara en balsamering av dagsrecensionerna av böcker fast förkrympta till mumier så att d kan rymmas på ett och samma ställe i minnenas benhus."
Ivar Lo-Johansson, ur "Arbetardiktningen och litteraturhistorien" i BLM 1975, återtryckt i Allt det spännande finns hos arbetarklassen

"Souls are some form of electromagnetic field that continue to inhabit the body after death. Bones crackling with strange and imperceptible energetic activity. And we buried them[...]infecting the dirt with our souls. We burned them, scattering land and water with the living ashes of our souls."
Warren Ellis, ur Planetary: Spacetime Archaeology

"trying to get a laugh out of the end of the world is an act of faith in the indestructibility of our species. Nietzsche's Zarathustra (better known these days as the progenitor of Slan) said, 'Let me have hobgoblins around me for I am courageous.' To laugh at what you fear is the primordial human gesture, at least until something better comes along."
Robert Sheckley 1980 ur introduktionen till antologin After the fall, red. Sheckley

lördag 20 mars 2010

An epic of epic epicness

As small as a world and as large as alone, del 45


KLICKA HÄR

Åtta länkar en lördag


Hey! Little Child, live med Alex Chilton
Från Live in London

Pills, thrills och bellyaches räknar upp sina favoriter bland Alex Chilton-låtarna
Bland annat "Hey! Little Child".

Sonic om Alex Chilton

Critical Methods: Speculative Fiction av Samuel R. Delany
I ett inlägg om antologin Quark 1 lägger Claire L. Evans på Space Cannon ut en PDF-fil med en essä av Delany om SF från boken.
Space Cannon är en ofta intressant blogg om science fiction. Med inlägg som detta om Parable of the Sower av Octavia Butler.

Henry Frankenstein och doktor Pretorius
Scen ur Bride of Frankenstein. Med homonculi. To a new world of Gods and monsters.

Enligt bloggen Björnbrum så ska Jan Myrdals nya bok heta Röd sol över Indien. Jordens fördömda reser sig
En titel som blandar Edgar Snow och Frantz Fanon.
Myrdals förra bok om Indien, Indien väntar från 1980, är en av hans bättre. Men uppföljare är uppföljare. Jag hälsar nyheten om denna Indien väntar 2 med ett försiktigt lal salam.

Return of the natives - Zizek om Avatar
I den här essän om James Camerons Avatar så använder Zizek den naxalitiska gerillan som exempel.

fredag 19 mars 2010

Mej och mig

Jag skriver "mej" (och "sej" och "dej"). Det har jag alltid gjort. "Mig" (och "sig" och "dig") är ålderdomligt. Det är inte som "de" och "dem" istället för "dom". De kan säjas ha en praktisk användning (även om denna är mindre än pluralformen på verben hade när det begav sej).
Men ibland tvivlar jag på det riktiga i att använda "Mej" (och "Sej" och "Dej"). Länge trodde jag alla andra också skulle sluta använda "mig" (och "sig" och "dig") som förnuftigt vore.
Det verkar de dock inte ha gjort.
Kanske är jag när jag envisas med att använda "mej" (och "sej" och "dej") som de där som stavar Sverige som Sverge. När jag citerar texter här använder de nästan alltid "mig" (och "sig" och "dig") och min egen mer modärna stafning kan se konstig ut bredvid.
Men jag uthärdar och tror att "mig" (och "sig" och "dig") en dag blir lika obsolet(a) som "migh" (och "sigh" och "digh").
Den dagen ska "mej" lysa klarare på papperet och dataskärmen. Liksom "sej". Och "dej".

En dikt av Inger Edelfeldt

Så ljust det är idag
som vid ett avsked

Ett stort djur
äter av markens frost
för att bli
saktmodigt

Dina läppar
är blå
av budord

*

Ge mig tillbaka
varelsen
jag lade
vid ditt bröst.

Inger Edelfeldt
1999
i Salt

torsdag 18 mars 2010

De tio bästa Frankenstein-filmerna


Thonas Edisons Frankenstein må ha varit den första filmatiseringen av Mary Shelleys roman. Men den var långt ifrån den sista. Det vimlar av diverse underliga varianter på Frankensteins monster i filmhistorien, från Blackenstein till Vampire Girl vs Frankenstein Girl. De tio bästa (bland de jag sett) Frankenstein-filmerna, varav två kring romanens och en av filmernas födelse:

10. Rites of Frankenstein (1972)
Av Jess Franco. Franco har sina anhängare men gjorde mest schlock-filmer. En Franco-förespråkare anser att man måste se alla Francos filmer innan man kan uppskatta hans verk. Då han var en väldigt produktiv filmare så har jag svårt att se att det skulle vara mödan värt - hur mycket bättre filmerna än skulle bli. Den här har en del suggestiva scener och intressant kameraarbete gömt i en rörig produktion. Rätt typisk för Franco så vitt jag kan förstå.

9 Frankenstein (1910)
Dagens födelsedagsbarn har en viss charm även om den som många tidiga filmatiseringar påminner lite om de där femsidorsversionerna av klassiska romaner i Ray Bradburys Fahrenheit 451

8. Frankenstein Unbound (1990)
Roger Corman. Bygger på Brian Aldiss' roman Frankenstein i frihet. Filmen är inte alls lika bra som förlagan men det är ändå den bästa Aldiss-filmatiseringen hittills.

7. Curse of Frankenstein (1957)
Första av Hammer Horrors Frankenstein-filmer. Dessa gjorde Frankenstein till skurken snarare än hans monster. De senare ska vara bättre men detta är den enda av dem som jag har sett.

6. Gods and Monsters (1998)
Film som handlar om regissören till Frankenstein och Bride of Frankenstein, James Whale (spelad av Ian McKellen) som gammal berättad från hans trädgårdsmästares perspektiv. Titeln på filmen är en rad doktor Preterius säjer i Bride of Frankenstein: "To a new world of gods and monsters." Preterius brukar läsas som en homosexuell eller queer gestalt. Och filmen handlar om Whales homosexualitet.
Den här var väldigt hyllad när den kom. Och blev kanske därför lite av en besvikelse för min del när jag väl såg den. Men det är en bra, om än lite konventionell, film.

5. Frankenstein (1931)
Whales version är väldigt olik Shelleys roman, delvis för att det är en filmatisering av en pjäsadaption av boken. Men den har, tillsammans med sin uppföljare, blivit bestämmande för senare tolkningar. Och är bättre än en del senare trognare filmatiseringar av romanen.

4. Young Frankenstein (1974)
Mel Brooks. Parodi på Whales-filmerna.
3. Andy Warhol's Frankenstein (1974)
Regisserad av Paul Morrisey. Också kallad Flesh for Frankenstein. Otäcka barn, ett homosexuellt Frankensteins monster och (för att vara romanen trogen) en nypa incest. Bra är kanske inte det rätta ordet för att beskriva filmen, men den är ändå väldigt sevärd.

2. Gothic (1986)
Ken Russel.

1. Bride of Frankenstein (1935)
Uppföljaren till 1931 års film. Inlägget på länken handlar också om en del andra varianter på Frankensteins Brud.

Förutom filmer kring Frankenstein och hans monster finns det såna där flera monster är med i samma film, Dracula, Varulven och såna. Bäst bland dessa är ungdomsfilmen Monster Squad
från 1987. Eller bäst bland de jag sett.
Bland Frankenstein-filmer jag inte sett brukar Calvin Floyds Terror of Frankenstein från 1976 nämnas som rätt lyckad. Många filmer anspelar på Frankenstein, som Larry Cohens Det lever eller de flesta av David Cronenbergs filmer, utan att direkt utgå från Shelleys roman eller Whales filmer.

Alex Chilton 1950 - 2010

Alex Chilton dog igår. Han gjorde en hel del bra musik. Nedan kan du höra de tre första spåren av albumet Like flies on sherbert. Den bästa låten "Hey! Little Child" börjar 5.55.

"now you look so forlorn/passing by in your uniform"

Thomas Edisons Frankenstein gratuleras på 100-årsdagen

I dag är det hundra år sen den första filmatiseringen av Mary Shelleys Frankenstein hade premiär.
Detta kommer att uppmärksammas på olika sätt här under dagen.
Nedan kan du se denna stumma kortfilm av Thomas Edison:

onsdag 17 mars 2010

44


Ny sida av Rasmus Grans As small as a world and as large as alone, som jag är med och skriver, är uppe - klicka och läs.

10 bra irländska böcker


I dag är Irlands nationaldag. Därmed dags för ännu en tio-bra-böcker-lista:

Roddy Doyle - Paddy Clarke Ha Ha Ha
Doyle är en populär författare (eller var det åtminsone för några år sedan). Ett par av hans böcker har blivit framgångsrika feel-goodfilmer. Trots detta är han en ofta bra författare. Denna roman om en tioårig pojke i Irland är till exempel riktigt bra. Annars är det bästa jag läst av Doyle novellen "Home to Harlem" (i samlingen The Deportees)

Lord Dunsany - Huset vid världens kant
Märkliga korta sagor.

Garth Ennis (text) & Steve Dillon (bild) - Heartland
Dillon är då från England. Men Ennis är från Nordirland där denna tecknade serier utspelar sej.

Seamus Heaney - Hagtornslyktan
"Under tiden upprepar de tvetungade infödda/profetior de låtsas alls inte tro på/om en punkt där alla namn strålar samman/inunder berget och där (en dag snart)/de ska börja bryta sanningens metall." (övers. R. Isaksson). Diktsamling från 1987. Den svenska utgåvan saknar ett par dikter.

James Joyce - Dublinbor
Det enda av Joyce man behöver läsa.

Eoin McNamee - En självständig utåtriktad flicka

Paul Muldoon - Att möta britterna
Urval ur sex av Muldoons diktsamlingar. Muldoon är min favoritpoet. Dikten Söndagsutflykten tillhör urvalets höjdpunkter.

Flann O'Brian - Klagomunnen
En parodi på iriska patriotiska eländesskildringarna - "såna som vi kommer aldrig mer att finnas".

Jonathan Swift - Gullivers resor
"Han förfäktade även att varje medlem av ett folks nationalförsamling skulle, sedan han framlagt och offentligt försvarat sin åsikt, vara tvungen att rösta rakt i strid däremot, ty om så skedde skulle resultatet ofelbart lända till det allmänna bästa." (övers. Anna Berg-Mortensen)

Oscar Wilde - The Happy Prince and Other Stories
De här är riktade till barn men går utmärkt att läsa i vuxen ålder. "'Is the story about me?' asked the Water-rat. 'If so, I will listen to it, for I am extremely fond of fiction.'"

tisdag 16 mars 2010

Good vibrations


Psychic TV - Good Vibrations

3 svenska kvinnliga


Lyrans tematrio denna vecka handlar om svenska kvinliga författare som skriver om kvinnor.

Heidi von Born - Atlassviten
Jag är inte helt säker på att de fem böckerna om Ella Ahrenfri-Bussoli brukar kallas för Atlas-serien. Men de utspelar sej kring området Atlas i Vasastan i Stockholm. Vad jag vet är att denna romansvit där vi får följa Ella från det hon är barn tills att hon är vuxen är väldigt bra. De fem böckerna är Hungerbarnen, Kungariket Atlas, Den vita öknen, Tiden är en tjuv och Ropa stenarna tillbaka

Maja Ekelöf - Rapport från en skurhink
"2/4-68
Hur f-n ska man stå ut---Jag begriper det inte---Så länge jag har nån bok på gång tycker jag det går bra, men sedan...sedan...Jag har nyss läst ut 'Mina universitet' av Gorki. Nu har jag ingen bok i dag---Det enda uthärdliga i detta liv är att veta det funnits människor som tänkt samma tankar och upplevt det samma som man gör själv[...]Medan rasupproren (makten om pengar) rasar i Amerika håller vi på att rösta fram den bästa schlagern i Europa... Spanien vann med en la-la-la-låt. Jag har städat efter reparationsgubbarna på socialvårdsbyrån. Är dödstrött---"

Ekelöfs dagboksroman vann i en romanpristävlan 1970. I dag hade kanske en sammanställning av dagboksanteckningar haft svårt att vinna en liknande tävling. Men formen var inte ovanlig på den tiden.
Den skildrar hennes liv från 1965, när hon var 47, till 1969. Med ett par kortare inledande stycken med minnen från början av 50-talet. Bland annat en scen från första gången hon får hjälp från socialvårdsbyrån. Hur hon och de andra som väntar på hjälp "pratade och skrattade. Det låg ett lyckoskimmer över framtiden. Ingen skulle behöva vara utan mat eller kläder i framtiden." Detta följs av en anteckning i "nutid" om den kväljande känsla hon har dagen före ett socialbesök.
Anteckningarna handlar om hennes arbete och hennes läsande. Hon går en akademisk historiekurs på sin fritid och undertecknar en dikt med Fil. Städare. Romanen skildrar också omvärlden och hur Ekelöfs syn på den radikaliseras. Boken slutar med ett citat av Eldridge Cleaver.
Det är en fängslande samtidsskildring och ett starkt självporträtt.

Lena Sommestad - Från mejerska till mejerist
Med undertiteln "en studie av mejeriyrkets maskuliniseringsprocess". Vilket kanske inte låter så spännande. Men det är det. Sommestad beskriver hur mejeristyrket omkodas från att ha vara ett kvinnligt arbete till ett manligt. Intervjuer med före detta mejerskor gör denna bok mer läsvänlig än de flesta avhandlingar.

måndag 15 mars 2010

Joanna Newsom - Have one on me

I'll be a sport,
and have a go at that old song,
singing unabashed, about
'Them city girls,
with their ribbon bows,
and their fancy sash...'

Joanna Newsoms nya trippel-cd Have one on me är lite svår att få grepp om. Vilket är både dess styrka och svaghet.

Newsom slog igenom när Devendra Banhart hade med en av hennes låtar på Weird Folk-samlingen Golden apples of the sun. Debuten Milk-eyed Mender hade med sina korta direkta sånger och Newsoms speciella sång blandad med harpspelet något omedelbart över sej. Mycket i den ny-folkvågen var svårt att skilja från vartannat. Men Newsom hade en egen lättigenkännlig röst (även om "Three little babes" lät väldigt lik Texas Gladdens version).

Uppföljaren Ys var ett konceptalbum som la till strängarrangemang till harpspelet. Mer komplext, men också med lite mindre energi. Newsom hade utvecklat en förkärlek för långa sånger.

Denna verkar hon ha kvar. Men Have one on me är mer varierad än föregångaren. En del sånger är Newsom plus harpa medan andra verkar vilja lägga tre liter saker i en enliterspåse. En sång kan till synes börja minimalistiskt för att efter hand en massa disparata ljud kommer in. Newsoms har något tonat ned det egensinniga i sin sång och låter nu som en blandning mellan Kate Bush och Melanie Safka (sången "In California" pendlar mellan Bush och Melanie ljudmässigt). Också arrangemangen kan påminna om Bush runt albumet Lionheart. Men att prata om influenser blir fåfängt då de tycks vara så många. Något som tar sej uttryck bland annat i texterna där andra sånger direkt citeras (också en del melodislingor verkar här och var hänvisa till annan musik). Detta mest i den tredje cd-n.

Uppdelningen i tre cd fungerar rätt bra för albumet. Som när man försöker lyssna på hela på en gång blir lite för mycket, ogreppbart. Skivorna tycks ha aningens annorlunda karaktär inombördes men det är svårt att sätta fingret på hur. Vid första genomlyssningen föredrog jag tvåan. Men skulle nu ha svårare att välja.

Vad som man kan sakna lite från debuten är dess omedelbarhet. Om man läser tyexterna i det medföljnde häftet utan att lyssna på musiken så finns där många slående formuleringar. Men de slår en inte direkt somsjungbara.

Och även om det är en vacker och fascinerande skiva, ett bra snäpp bättre än Ys så är den inte direkt fylld av hitlåtar, eller ens sånger i traditionell mening. De svävar ut, instrument bryter av. Det är svårt att minnas musiken efteråt. Den glider ifrån en.

Ett representativt spår är svårt att hitta. "On a good day" som inleder den andra skivan är åtminstone i närheten av ett direkt tilltal med inledeningsraderna "Hey, hey, hey/The end is near". Och så är den kort, en dygd som delas av alltför få av spåren på skivan:

Sword & Sorcery av Emily Brontë

Now hear me: in these regions wild
I saw to-day my enemy,
Unarmed, as helpless as a child
She slumbered on a sunny lea.

Systrarna Brontë hittade i sin ungdom på historier om fiktiva exotiska länder. Emily och Anne Brontë skrev om landet Gondal och dess drottning Augusta.

I antologin Amazons! (1979), red. Jessica Amanda Salmonson, finns en kort text av Emily Brontë kallad "The Death of Augusta", redigerad och annoterad av Joanna Russ.

Antologin är "an original collection of new stories of warrior-women". Del i ett kvinnligt erövrande av de traditionellt manliga delarna av populärgenrerna så innehåller den noveller av Tanith Lee, Margaret St. Clair och tio andra författare, mestadels kvinnor. Samt då denna Joanna Russ/Emily Brontë-historia.

Sword & Sorcery-genren (eller "heroic fantasy" som den kallas här - det finns säkert en skillnad) kan vara lite svår att ta på allvar. Men antologin försöker göra sitt bästa. Med ett förord om kvinnliga krigare genom litteraturhistorien och då ett anammande av en av Brontëarna som en pionjär inom Conana Barbarinnan-genren.

Bara delar av berättelsen om Gondal har bevarats. En rekonstruktin av historien gavs ut av Fannie E. Ratchford som Gondal's Queen, A Novel in Verse by Emily Jane Brontë. Denna nämns i slutet av "The Death of Augusta". Den har senare kritiserats som mer ett verk av Ratchford än av Brontë. Anne Brontës bidrag till berättelserna är också bortsopade. Den sortens vershistorier om riddare som systrarna skrev var på 1800-talet rätt vanliga. Först med William Morris kom den att börja förvandlas till vad vi känner igen som fantasy.

Den fem sidor långa "The Death of Augusta" utgörs av några kortare utdrag av verserna och Russ som berättar historien därimellan. Russ' prosasammanfattningar mellan verserna är mer läsvärda än Brontës diktfragment här. Enstaka formuleringar i verserna lyser till som de rader Russ väljer att avsluta med: "What flower in Ula's garden sweet/Is worth one flake of snow?". Men det är inte bara för att det bara finns fragment av Gondal-historierna som det inte är dessa som gett henne en plats i litteraturhistorien.

Russ, som namecheckas i flera inledningar till de olika novellerna i antologin, hade ett decennium tidigare med sina noveller om Alyx gjort den hittills intressantaste vidareutveclingen av barbar-fantasyn. Hennes bidrag till antologin kan läsas som en lätt kritik av densamma. Alyx lämnar efter bara tre noveller Sword & Sorcery-genren. För att dyka upp som huvudperson i sf-kortromanen Picnic on Paradise. Russ är själ på väg att vid tiden för Amazons! lämna också sf-genren och skriver på en mainstream-roman.
Även om Emily Brontë fortsätter att skriva enstaka verser om Gondal hela sitt liv kommer hon som bekant att lämna denna protofantasygenre bakom sej för att skriva Wuthering Heights. "She was to become a classic, in time. But that's another story." (ur Alyx-novellen "I gave her sack and sherry" av Joanna Russ.)

söndag 14 mars 2010

D. R. & Quinch av Alan Moore och Alan Davis


D. R. & Quinch dök först upp i en Time Twisters - en serie korta avslutade komiska serier kring temat tidsresor som Alan Moore skrev åt det brittiska seriemagasinet 2000AD. Den tidningen, mest känd för serien Judge Dredd, hade sin storhetstid då vid mitten av 80-talet (magasinet finns fortfarande och har samma namn, som det namnet numera antyder så har det för länge sedan framtiden bakom sej).

Figurerna fick efter det första äventyret sin egen serie. Den kompletta D. R. & Quinch av Alan Moore och Alan Davis innehåller förutom Time Twisters-historien fyra längre serier, uppdelade i mindre kapitel, och en avslutande kortare.

D. R. och Quinch är två utomjordiska collegestudenter och ungdomsligister. Davis' teckningar ger de bägge uttrycksfulla ansiten och fysionomier. Som ett slags clockworkorangeiga varianter på Asterix och Obelix så är Quinch stor och björnlik med ett dumt uttryck medan D. R. (initialerna står för "diminished responsibility) har ett glatt ondskefullt utseende. D.R. för ordet i duon medan Quinch mest yttrar frasen "'sright". Emellertid låter Moore varannan historia narrateras av Quinch och varannan av D. R. och det framgår att det intellektuella styrkeförhållande de emellan inte nödvändigtvis är vad deras repliker vill få oss att tro.

Det här alternerande berättandet är ett exempel på hur skickligt uppbyggd serien är. Ett annat är hur figurer och händelser från de två första serierna återkommer i den tredje utan att det från början känns som om de placerats för senare användande. Så skapar Moore på ett snabbt smidigt sätt ett mindre D. R. & Quinch-universum. Vars många bifigurer igen överges för de två sista äventyren. Också varje historia för sej har en perfekt komisk timing.

På sätt och vis kan man tycka att det här är något av en bagatell. I en historia parodieras Hollywood, i en annan gör våra hjältar militärtjänsten. Men det satiriska innehållet är inte direkt vassare än i den serie där D. R. blir förälskad och förställer sej som en präktig student.

Serien påminner om andra komiska 2000AD-serier som Robotjägaren, fastän bättre gjord.

Att den är bättre gjord är trots allt avgörande. Serien tillhör det roligaste Moore skrivit och det snyggaste Davis tecknat. Allt elände och all förstörelse som D. R. och Quinch lämnar i sitt spår skildras så att serien blir en fröjd att läsa.

Ungefär samtidigt som Moore skrev D. R. & Quinch så gjorde han också The ballad of Halo Jones för 2000 AD. I den tog han den typiska 2000AD-seriens konventioner och vände den upp och ner, ställde den på dess fötter. De rätt fåniga inslagen av framtida språk i de gängse av den här sortens serier (tänk "frak") utvecklas där till något nytt och bisarrt. En shoppingrunda blir ett stort äventyr.

Men om Moore i den serien kan säjas ha förnyat genren så visar han i D. R. & Quinch att han också kan göra en utmärkt serie inom en genres ramar. Detta dubbla hos Moore - att han både kan göra underhållande serier inom olika genrers ramar och serier som undergräver eller spränger dessa ramar, är en viktig del i hans framgång.

Serien har färglagts två gånger. Den ena ska vara bättre än den andra. Att färglägga serier från början menade att läsas i svart-vitt är ändå ett diskutabelt beteende. Själv har jag läst serien i svart-vitt i Titan Books' The Complete D.R. & Quinch. I ett format rätt nära våra seriealbum och med ett tryck som gör Davis' rena teckningar rättvisa.
Några omslag lär saknas i albumet och en ensida med paret ska senare ha skrivits av Jaime Delano. Jag köpte albumet på rean och just den här utgåvan kan väl nu vara svår att få tag i. Men det finns andra, troligen med Delano-serien. Några avsnitt av serien ska ha publicerats i olika svenska serietidningar på den tiden då det gavs ut serietidningar i Sverige.

Citerat från veckans läsning (not till inlägget om Triffidernas uppror)

"Undergången förekom i en hel rad sf-texter. Den tycktes intressant som en framtida 'Robinson Crusoe' eller 'Den hemlighetsfulla ön'. En förevändning för ett överlevnadskäckt scouting for boys. Stora boys.
Bäst minns jag John Wyndhams triffider[...]hur jag då för trettio år sedan förvånades över den underhållningssjälvklarhet med vilken Wyndham fick läsaren att acceptera att det var likasågott att den stora blinda folkmajoriteten drog sig undan för att självdö[...]Det var en trevlig världsundergång. Och Wyndham fick mig att förstå hur lätt det är att bli arisk nyodlare i öster eller brittisk kolonialherre i Indien eller rysk helikopterpilot i Afghanistan. Utrotning är kul. Och nog tror jag att olika imperier kommer att fortsätta folkutrotning min tid ut med samma självklara tillfredsställelse som Wyndhams hjälte när han kör ut ur romanen mot framtiden efter att ha lämnat ännu en grupp medtävlare åt triffidförintelse."
Jan Myrdal 1982
ur "Alltså går människans värld under" i Den trettonde

När jag skrev om John Wyndhams Triffidernas uppror så nämnde jag att Myrdal hade skrivit om romanen i sin bok om Mexico. Där är avsnittet lite kortare än det här som jag snubblade på häromdagen när jag bläddrade i de olika Skriftställning-volymerna. "Scouting for boys" får i den senare versionen beskriva Triffidernas uppror, medan det här gäller andra sf-texter om tiden efter katastrofen.

lördag 13 mars 2010

Åtta länkar en lördag


Say it ain't so Plas! från Plastic Man 16
Bloggen Cole's Comics diskuterar serier av Jack Cole och lägger ibland ut en del av dem som den här Plastmannen-serien.

LOLCatBibel
"At start, no has lyte. An Ceiling Cat sayz, i can haz lite? An lite wuz. An Ceiling Cat sawed teh lite, to seez stuffs, An splitted teh lite from dark but taht wuz ok cuz kittehs can see in teh dark An not tripz over nethin. An Ceiling Cat sayed light Day An dark no Day. It were FURST!!!1"
Bibeln översatt till lolCat-språk. Ett pågående projekt.

David Cronenberg om Shivers
Denna åtta minuter långa introduktion till filmen finns på den brittiska DVD-utgåvan av filmen.

On Screen om Shivers
Utdrag ur programmet. Om den debatt som följde i Shivers spår i Kanada.

Stereo av David Cronenberg
Cronenbergs första film går att se på youtube (länken går till första delen av sju).

Jonas Thente om Moebius och Jodorowskys seriealbum Inkalen
Recension i DN.

Min mor om ämnet kvinnohistoria
Intervju i Kristianstadsbladet.

Hemma hos Jan Myrdal i Encyklopiaden
Ur ett humorprogram med Måns Herngren.

fredag 12 mars 2010

Guide till Skriftställning


Då det har kommit ut nitton volymer i Jan Myrdals Skriftställning så skulle det kanske kunna vara en poäng att göra en snabb guide över vad som finns i de olika böckerna. Jag tar också upp ett par närliggande volymer.

Skriftställning 1-4, 1968-1973
De fyra första volymerna av Jan Myrdals "enmanstidskrift" (något Myrdal börjar kalla den i den fjärde volymen) gavs ut i PAN-original. Kortfiktion, polemik och artiklar om litteratur och kultur blandas.
Den första, bara kallad Skriftställning, sålde bra och fick god kritik. ("Sextiotalet hade för mig varit en obehaglig period av beröm" som Myrdal skriver i förordet till Skriftställning 5). De två första volymerna har förutom debatt- och kulturartiklar också noveller som "Sommarsägner från folket efter oss" och "Antecknat". Dessa är av fantastisk, grotesk karaktär. Även många av de andra texterna är mörkt ironiska och väldigt underhållande.
De fyra första Skriftställning är den väsentligaste delen av serien.

Skriftställning 5-11, 1975-1978
Skriftställning 5 och 10
Uppdelningen i teman märktes kanske inte direkt med den femte volymen, också utgiven på PAN-original. Texter om litteratur och politik. Men på denna följde fyra volymer på andra förlag. Den tionde kom åter ut på PAN-original. Och presenterades som en volym om litteratur och kultur. Skriftställning 5 innehåller flera artiklar om Strindberg och Balzac. I Skriftställning 10 finns bland annat material kring Myrdals roman Karriär.
Dessa två volymer är mest lika de fyra första. Trots dagens syn på Myrdal som framförallt samhällsdebattör så var det de här volymerna om kultur som så att säja var mainstream-Jan Myrdal.

6-9 och 11
Lag utan ordning
Denna kom ut samma år som Skriftställning 5. Den har först i efterhand inlivats bland Skriftställning-böckerna. Bland de politiska temaindelade volymerna så är denna den mest intressanta. Den innehåller debatt kring grundlagsförslaget och IB. Myrdals genomgångar av formuleringarna i de föreslagna lagparagraferna. Där han bland annat visr hur en paragraf som ser ut att skydda från diskriminering egentligen säjer att domstolar har rätt att med rättsligt stöd särbehandla.

Tyska frågor
Artiklarna i boken är huvudsakligen skrivna när Myrdal bodde i Västtyskland på stipendium. Om yrkesförbudet i väst, förtrycket i öst. Myrdal argumenterar för nödvändigheten av ett enat demokratiskt Tyskland. Något som var kontroversiellt i Sverige av år 1975. Det är en bra välskriven volym men nästan hela finns omtryckt i Skriftställning 17. Det nya Stor-Tyskland som fortfarande går att köpa på bokrean.

Avgörande år. Svenska frågor 1975-1977
Redigerades av Lars Åke Augustsson. Tunn volym som man kan hoppa över om man inte är väldigt intresserad av debatten inom den svenska vänstern på 70-talet.

Klartexter.Skriftställning 9
Också mest politisk debatt. Men artiklarna här om Mao och IB och den sovjetiska imperialismen och den svenska ekonomiska krisen är intressanta och välskrivna. Ett bättre exempel på debattören Myrdal under senare hälften av 70-talet än den föregående volymen.

Kampuchea och kriget. Inlägg och polemiker. Skriftställning 11
Boken är bara på 80 sidor och går utmärkt att hoppa över.

Skriftställning 12-16, 1982-1992
I de här volymerna återgår Myrdal till att blanda polemik och kulturartiklar. Även om det bara är den tolfte (Dussinet fullt, nr 13 heter Den trettonde och nr 14 har namnet 14!) som gör så fullt ut. Sen delas innehållet i böckerna in i underavdelningar och lösare teman.

Så handlar Den trettonde mycket om litteratur med bland annat en avdelning om Myrdals roman Barndom. Här finns också ett inte använt förord till den tidiga romanen "Badrumskranen". Och Myrdal hånar Svenska Akademien i en artikel ("Intellektuellt är Svenska Akademien en nationell pinsamhet. En församling snillrik som P O Sundman och smakfull som Östen Sjöstrand! Den svenska litteraturens B-lag!") vilket alltid är trevligt. En av de bättre volymerna.

Medan 14! är mer politisk. Med flera underavdelningar. Det politiska innehållet i dessa två volymer skulle säkert förvåna en del numera. Sovjetunionen beskrivs som ett betydligt större hot än USA. Artiklarna om Afghanistan är de intressantaste i 14! som också innehåller ett personregister till alla tidigare delar i Skriftställning-serien.

Den femtonde volymen En annan ordning har undertiteln "Litterärt & Personligt". Den är den sista riktigt bra i serien. Och är att rekommendera för den som är mer intresserad av författaren Myrdal än debattören (även om Myrdal själv inte skulle gå med på en sån uppdelning).

Nr 16 i serien (Tidens ålder) går att köpa på rean. Är uppdelad i underavdelningar men blandar texter av flera slag. Fortfarande finns det mycket intressant här, men man börjar märka att Myrdal har den bättre delen av sitt författarskap bakom sej.

Skriftställning 17-19, 1992-2002
Med de här återgår serien till tematiskt ordnade volymer. En om Tyskland, en om litteratur och en om yttrandefrihet och sånt. De här skrev jag om i veckan. De ska fortfarande gå att köpa på rean. Fast egentligen kan jag bara fullt ut rekommendera den sjuttonde volymen, den om Tyskland.

Några volymer som liknar de kallade Skriftställning:

Söndagsmorgon (1965)
Samlar krönikor från Söndags-Tidningen. Påminner mycket om de två-tre första Skriftställning i stuket. Men med lite lättare hand. Väldigt roliga texter. Rekommenderas.
Finns dels i egen volym och i samlingsvolymen Samtida (som också samlade de två romanerna Samtida bekännelser av en europeisk intellektuell och Rescontra).

Tal om hjälp (1971)
Samlar kritik av den svenska u-hjälpen. Tillsammans med Lag utan ordning Myrdals bästa debattsamling.

Ord & avsikt (1986)
Har undertitel "Ett resonemang". Snarare essäer än artiklar. Ett problem med den artonde Skriftställning-en är att Myrdal sagt det intressanta i den med större tyngd här.

och maja blev jagad av nån ryslig sak


Klicka HÄR för att läsa sida 43 av As small as a world and as large as alone

torsdag 11 mars 2010

DUBBELSKALLE

Han är allt bra besvärad av sin dubbelskalle
och skulle klara sig mycket bättre med en enda.

En att tänka med, det är lagom. En i andra
änden att tömma sig med, det är inte lika bra

Det är till och med en ryslig olägenhet som
mest gör att han ramlar omkull.

Dubbelskalle bryr sig inte. Det är gjort.
Det är över.

Hur mycket hans avsikter än må ha förändrats, har
formen stelnat och han i den. Det är bara att
fortsätta, trots det nu uppenbara misstaget.

Henri Michaux
övers. Marianne Tufvesson
i antologin Märkliga jämviktslägen, sammansatt av Tufvesson.

onsdag 10 mars 2010

Sexuellt depraverade kanadensiska zombier


Roger, I had a very disturbing dream last night. In this dream I found myself making love to a strange man. Only I'm having trouble you see, because he's old... and dying... and he smells bad, and I find him repulsive. But then he tells me that everything is erotic, that everything is sexual. You know what I mean? He tells me that even old flesh is erotic flesh. That disease is the love of two alien kinds of creatures for each other. That even dying is an act of eroticism. That talking is sexual. That breathing is sexual. That even to physically exist is sexual. And I believe him, and we make love beautifully.
De tio bästa zombiefilmerna, första platsen
David Cronenbergs Shivers (också kallad The Parasite Murders och They came from within) var hans tredje film, men hans första kommersiella fullängdare. Den tog drag från George A. Romeros Night of the living dead. Men där Romeros ghouls drivs av en törst efter mänskligt kött så styrs de parasitinfekterade i Shivers av sin sexualdrift (han skulle i sin nästa film Rabid ta upp andra aspekter av zombiegenren).

Filmen börjar med bilder på ett kanadensiskt höghus med en voiceover som beskriver byggnadens alla bekvämligheter. Ett bostadsprojekt av det slag som gör att dess boende aldrig behöver lämna förorten.

Vi får följa ett par som visas runt byggnaden. Detta varvat med klipp av ett våldsamt mord.

En läkare i huset har framställt en parasit som ska frigöra människan från sitt överjag. Parasiten i filmen är gjord för att få en att associera både till fekalier och fallos. De infekterade sexuellt frigjorda blir alltfler i byggnaden tills våra hjältar är de enda som inte är smittade.

Att allt utspelar sej i samma höghuskomplex gör att filmer har flera scener som utnyttjar samma slags klaustrofobiska känsla som Romero gör i sina zombiefilmer.

Men den sexuella aspekten ger ett nytt element. De som blivit smittade av parasiten uppför sej stundom våldsamt på liknande sätt som man brukar inom genren. Men fasan i filmen kommer framförallt från föreställningen om en helt luststyrd människa. Lika delar Romero som Pasolini. Samt väldigt Cronenbergsk. Det är en fascinerande film. Med ett av de bästa skräckfilmssluten. "[The ending] is genuinely shocking, subversive, surrealistic and probably something we all deserve.” - Martin Scorsese.

as small as a world and as large as alone


Sida 42 av Ramus Grans SF-serie som jag är med och skriver är uppe HÄR.

Numera med titeln As small as a world and as large as alone
Det är en rad ur ee cummings dikt "maggie and milly and molly and may".

tisdag 9 mars 2010

Jan Myrdal - Skriftställning 1-20


På rean köpte jag tre sena volymer i serien Skriftställning av Jan Myrdal. Det nya Stor-Tyskland (17), I de svartare fanors tid (18) och Det odelbara ordet (19).
Den första Skriftställning kom ut 1968. Böckerna i serien samlar vad Myrdal skrivit i olika tidningar och tidskrifter; samt en del tal, intervjuer och förord.

Att på detta sätt kontinuerligt ge ut sina artiklar i bokform var en form som Myrdal till en del inspirerats av från Jean Paul Sartres Situations. Ett förord till ett urval ur denna bokserie av Sartre finns i I de svartare fanors tid. Som annars domineras av en stor mängd artiklar om August Strindberg. Intressantast av dem är fem tal hållna vid olika internationella Strindbergskonferenser. Förutom dessa är de bästa texterna en om den norsk-amerikanske författaren Ole Edvart Rölvaag och ett förord till en tidig Balzac-roman, som visserligen inte kommer upp i nivå till de efterord som Myrdal skrev till Balzac-utgåvorna PAN/Nostedts gav ut på 70-talet men som ändå är en intressant mindre pendang till dessa. Volymen innehåller också artiklar om Ivar-Lo Johansson, Jules Verne, Brecht, med flera. Yasar Kemal hamnar dock i en av de andra volymerna.

Dessa tre sena böcker i serien är tematiskt uppdelade. Det var inte de första Skriftställning-arna. De första fyra volymerna blandade artiklar och kortprosa av olika slag. Sen delades de upp ämnesmässigt. Ibland kan denna uppdelning vara praktisk. Som den sjätte volymen Lag och ordning som samlade inlägg från 1973-75 kring debatten om den nya grundlagen och IB-affären. Läsningen blir enklare än om texterna varvats med andra med annat innehål. Men lite förlorar serien i kraft när litteratur- och kulturkritiken kom för sej och den politiska polemiken för sej. De tidiga volymerna ger en större känsla av att Myrdals skrivande är en helhet.

En av artiklarna från grundlagsdebatt på 70-talet finns återtryckt i Det odelbara ordet som har undertiteln "Texter om yttrande- och tryckfrihet och rasism". Denna innehåller debattartiklar kring många av de frågor som gjort Myrdal utskälld på senare år och är som så välskriven och intressant. Den ger perspektiv som inte är helt vanliga.

Det finns en del lite underliga inslag i de sena texterna. Främst kring homosexuella. Dessa finns mer i litteraturvolymen än i den politiska (som även om dess ställningstagande kring Rushdie och Himmelska fridens torg är diskutabla just diskuterar dessa på ett rationellt om än ofta fränt sätt). Dessa kan påminna en om hur Myrdal i en av de tidiga Skriftställning-volymerna menade att man var tvungen att försvara en del författares ungdomsverk mot de usla författare som de senare blivit.

Nu är de här sena volymerna fortfarande läsvärda. Men när man läser volymen om Tyskland, som trycker om den sjunde volymen i serien från 1976: Tyska frågor (förutom tidigare och senare artiklar om landet) slås man genast av hur pass bra Myrdal skrev på den tiden. Språket sjunger även i de mest faktabemängda av de tidiga artiklarna. Det är över huvudtaget en bra bok. Med kritik av Östtyskland, Västtyskland och det förenade Tyskland. Också artiklarna från 90-talet, främst om när tysk domstol fastslog spioneridomen mot von Ossietzky, är bra och intressanta men det är svårt att komma ifrån att Myrdal var en bättre författare förr.

Det finns en Skriftställning 20 som kom 2007. Men det är ett urval: Medvetandet gör oss ansvariga. Valda texter 1957-2007 (red. K. Holmqvist & A. Roth). Då serien är på 19 volymer och det finns ytterligare flera liknande under annat namn av Myrdal så skulle ett bra urval som speglade seriens olika sidor behövas.

Det är dock inte riktigt vad Medvetandet gör oss ansvariga är. Och, för att vara rättvis, inte vad det ger sej ut för att vara heller.

Jag har inte denna samling, men jag hittade innehållsförteckningen på nätet. Och har slagit i och jämfört med de Skriftställning jag har i bokhyllan. Från de tre första, och bästa, Skriftställning har tagits endast ett par artiklar vardera. Först Skriftställning 4 får ett större antal texter representerade. Efter uppdelningen så tas flest texter från de politiska debattvolymerna.
Förutom texter skrivna efter de i Det odelbara ordet (den kom ut 2002 och nyaste artikeln i den är från år 2000), så är det denna sena artikelsamling som är rikligast representerad. Vilket, även om jag fann den bättre än jag hade väntat mej är lite underligt med tanke på att här finns så få texter från den tid då Myrdal var en riktigt bra författare.

Att det finns en tyngdpunkt på det politiska framgår i förordet. Där boken kallas "en mycket kort introduktion till debattören Jan Myrdal". Att det inte finns mer av hans konst- och litteraturartiklar beklagas av redaktörerna. Det finns ett par - en om Ibn Khaldoun till exempel.

Men det är inte bara texterna om litteratur och sånt som saknas. Också de samhällssatiriska texterna saknas. Liksom de som vrider sej kring ämnet i debatten på oväntade sätt. En Skriftställning av Myrdal innehåller ett stort antal anekdoter och berättelser. I Medvetandet gör oss ansvariga är de rätt få.
Texterna har valts mer för att täcka in Myrdals åsikter i diverse ämnen än för att de är läsvärda (vilket de flesta av de ändå år).

Som den är ger Medvetandet gör oss ansvariga en någorlunda representativ bild av Myrdals olika politiska ställningstaganden genom åren med Myrdals egna ord. Och det kan förvisso ha ett värde.

Men vill man läsa något som ger en föreställning om kraften i Myrdals författarskap och den viktiga roll som Skriftställning-serien spelar i detta så rekommenderar jag hellre att läsa en av de tidiga Skriftställning-volymerna. Där samsas märklig grotesk kortfiktion med lysande försåtlig satir och glasklara genomgångar av lagtexter. Förslagsvis kan man börja med Skriftställning 2. Där finns novellen "Antecknat". Den är bra.

Fallet


Fotografi av Denis Darzacq
Ur bildsviten La Chute. Mer från den kan du se HÄR

måndag 8 mars 2010

10 bra romaner skrivna av kvinnor


På diverse nationaldagar brukar jag som den trogne läsaren vet ha listor med böcker från länderna i fråga. 8 mars kan väl säjas vara motsvarigheten till en nationaldag. Jag tvekade lite inför att göra en motsvarande lista med romaner av kvinnliga författare. Det är sällan man ser motsvarande för manliga (fast den 9 mars förra året hade jag en lista med de tio bästa manliga författarna för att liksom fira att ordningen var återställd - vilket kanske var fånigt av mej).

Det brukar säjas att män mest läser manliga författare. Då brukar många män utbrista att de visst läser lika mycket, om inte mer, böcker av kvinnor som av män. Själv läser jag flest män. Troligen för att jag är en dålig människa.
En sån här lista riskerar kanske att bli närmast förolämpande nuförtiden när kvinnliga författare alls inte är något undantag.
Men jag ska ju uppdatera med nåt:

Emily Barton - The testamente of Yves Grundron
Bonden Yves Gundron i byn Mandragora uppfinner i romanens början selen vilket leder till förbättrade och förenklade transporter. Gundron börjar göra fler uppfinningar. Men en dag kommer en antropolog till dalen. Byn har tidigare varit helt avskärmad från omvärlden.
Fascinerande debutroman från 2002 om synen på civilisation och sånt. Anakronistisk och rolig.

Maja Ekelöf - Rapport från en skurhink
Maja Ekelöfs dagboksroman om sitt liv som städare är mycket roligare att läsa än man kanske skulle kunna tro. Med ett starkt och levande språk. Boken är inte alls enbart en pliktläsning (sen är det naturligtvis din plikt att läsa den om du vill vara någorlunda insatt i svensk litteratur och svensk historia).

Aminata Sow Fall - Tiggarnas strejk
I en Senegalsk stad beslutar hälsoministern att tiggarna ska bort från gatorna. Men tiggarna går ut i strejk. Då det för muslimer är en plikt att ge allmosor ställer detta till med stora bekymmer. En rolig samtidssatir.

Jayne Anne Phillips - Maskindrömmar
Jayne Anne Phillips är USAs bästa nu skrivande kvinnliga författare. Maskindrömmar var hennes första roman.

Joanna Russ - Honmänniskan
Female man heter den på engelska. En pun som går bort på svenska (annars är översättningen rätt bra). SF från 70-talet där kvinnans roll på olika sätt och i olika världar tas upp. Komplex och välskriven.

Elizabeth Smart - Vid Grand Central station där satt jag och grät
Elizabeth Smart tar kärleksromanen till helt nya höjder i denna vackert skrivna bok. Utan att vara dålig så lyckas översättningen inte helt överföra styrkan i språket. Så just här kan originalet rekommenderas.

Gertrude Stein - Melanctha
Ingick från början tillsammans med två andra historier i Three lives. Tre berättelser om tre kvinnor. Men det var historien om afro-amerikanskan Melanctha som gjorde sensation och skandal. Stein är här bara början av det som kommer att bli ett alltmer (och ibland lite tröttsamt) experimentellt författarskap. Här finns den typiskt steinska upprepningen som teknik, men här för att förstärka texten som får en rytmisk kvalité.

Anja Tuckerman - Våldtäkt
Anja Tuckermans roman är en fruktansvärd läsupplevelse.

Elvira Vigna - Saker som män inte förstår

Simona Vinci - Om barnen vet man ingenting
En stark, ibland otäck, vacker skildring av en grupp barn. Denna italienska roman fick en hel del uppmärksamhet när den kommer. En hel del upprörd sådan också. Vilket jag lite kan förstå. Jag tyckte slutet var svårt att läsa.

Tre svenska klassiker


Lyrans tematrio denna vecka handlar om gamla svenska klassiker

Ivar Lo-Johansson - Dagbok från 20-talet
1927 kom Ivar-Lo Johansson ut med Vagabondliv i Frankrike. Denna och ytterligare tre reseböcker från 20-talet har senare kommit ut tillsammans under titeln Dagbok från 20-talet. Två handlar om en England, den sista om flera länders städer. Lo-Johansson arbetar som diskare, byggnadsarbetare och går på luffen. Han beskriver sitt arbete och människor han möter. Gruvor och slummar och djurutställningar. Fortfarande en fascinerande läsning.

Josef Kjellgren - Människor kring en bro
"Måltidsrasterna använde vi till att berätta historier." Så går den första meningen i Josef Kjellgrens klassiska kollektivroman. En av de få riktigt bra sådana. Den skildrar ett brobygge. Arbetet beskrivs med en stark lyrisk kraft. Men framförallt berättar boken historier om människorna som arbetar med att bygga bron.

Allan Eriksson - Farväl till paradiset
"Och så hände sej en dag, att en ung och energisk dam trappade ner för den bräckliga trappan till Tappers stuga. >>Socialgrupp 3>>, tänkte hon när hon försiktigt satte sina små fötter på de murkna bräderna. När hon kom runt hörnet och fick syn på trädgården höjde hon sin värdering till grupp 2 och då hon trädde in i vardagsrummet[...]så tänkte hon >>grupp>>. Allt detta verkade självfallet desorienterande på henne och hon var ännu alltför ny för att ha hunnit förvärva den snabba anpassningsförmåga, som vanan skänker en socialarbetare. Hon hade lärt sej i skolan hur man räknar ut ett medeltal och adderade hastigt >>1 plus 2 plus 3 lika med 6 dividerat med 3 gör 2>>. Socialgrupp 2 fastslog hon och försökte anpassa sej till detta förhållande."
En annan bra kollektivroman är Allan Erikssons Vägen vi byggde, om ett beredskapsarbete. Den senare Farväl till paradiset handlar om en konstnär och hans fru som så gott det går försöker att leva utanför samhället. Då mannen Nicklas Tapper ogillar vintern förbereder han sej med konserver och färdiggjorda träskulpturer så han ska slippa gå ut under vintermånaderna. Omvärlden gör sej emellertid på olika sätt påmind.

Farväl till paradiset är en klassiker. Att ingen numera känner till Allan Eriksson har inget med saken att göra.