torsdag 30 september 2010

Browntown - den senaste av Jaime Hernandez (den är lika bra som alla säjer)


Efter de två tidigare numrenas genrehyllningar så återvänder Jaime Hernandez till den realistiska sidan av sitt serieskapande i Love and rockets - new stories 3. Den fortsätter Maggies del av Locas-historierna från förra omgången av Love & Rockets.
Dessa Locas-serier har följt de två mexikansk-amerikanska punkflickorna Hopey och Maggie sen tidningen i sin första form startade i början av 80-talet. Genom åren har karaktärerna i serien tillåtits bli äldre och ändra utseende. Serien har ofta tillbakablickar och Jaime Hernandez är en mästare på att teckna sina karaktärer i olika åldrar.

Vilket märks i albumets huvudserie "Browntown" (att det är huvudnumret understryks av albumets omslagsbild - som får en ny betydelse när man läst serien). En serie där den snart 11-åriga Maggie och hennes familj flyttar till en ny stad. Under seriens gång och år (i slutet av serien så har Maggie fyllt 13) får vi följa ett par sidospå i familjens liv. Lite mer än hälften in i serien tar den en förfärande vändning för en av personerna.

Serien omges av en serie om Maggie i nutid, "The Love Bunglers" i ett makligare tempo. Den är uppdelad i två delar med "Browntown" därimellan och de två serierna ger betydelse åt varandra.

Handlingen och sättet historietrådarna i "Browntown" och hur berättelserna i de två serierna vävs in i varandra kan påminna om andra samtida amerikanska historieberättare som Jayne Anne Phillips, Joyce Carol Oates eller Toni Morrison. Men där dessa har sin prosa för att åter ge kraft åt och en egen röst till ofta använda teman (som här familjehemligheter) så har Jaime Hernandez främst sina teckningar. Och, även om det hör samman, sin känsla för en berättelses rytm.

Jaime Hernandez ger med sina rena teckningar en känsla av ödslighet åt staden med öknamnet "Browntown". Ett namn som trots att serien är i svart-vitt man kan se att den förtjänar. Också de minsta bikaraktärer får med hjälp av de ansiktsuttryck och kroppsspråk Jaime Hernandez' ger de en egen personlighet.
Kroppsspråket står för en stor del av berättelsens nyanser. Hur karaktärerna sr eller inte ser på varandra. I en ruta är de fyra syskonen på bio och man ser tre olika sätt att se på en bioduk. Övergångarna från ruta till ruta är mästerlig. Ett tidshopp mellan två rutor här är anmärkningsvärt väl gjort (och fruktansvärd i hur man får se hur en person i serien hårdnar) även för att vara av Jaime Hernandez.

Jaime Hernandez väver in drag han lärt sej från Charlie Schultz' Snobben och klassiska Acke-serier utan att det på något sätt skär sej mot den egentligen rätt hemska hjärtskärande berättelsen och historiens realistiska ton.

"The Love Bunglers" kan i jämförelse med "Browntown" se ut som en mer lättviktig serie. Den är mer lik de Ray-berättelser i The Education of Hopey Glass som den också delvis är en fortsättning på. Men som sagt så knyter Jaime Hernandez de två serierna samman. Och "The Love Bungles" innehåller en av de bästa drömscenerna som tryckts i en serietidning/ett seriealbum.

Även om serien står rätt bra på egna ben så drabbar den nog den som följt Maggie genom de tidigare Love & Rockets-serierna något hårdare. Även om en viktig person i berättelsen är en karaktär som jag inte kan påminna mej att ha sett i de tidigare serierna. Men just hans frånvaro gör sej plötsligt märkbar - förändrar den tidigare berättelsen.

Ändå tror jag att detta det senaste numret av Love and rockets - new stories skulle fungera utmärkt som ens första Jaime Hernandez-serier. Det är en väldigt bra historia av en av vår tids största serieskapare på höjden av sin förmåga.

(Love and rockets - new stories är en serie album med nya tecknade serier av bröderna Gilbert och Jaime Hernandez. De har 50 sidor vardera i varje nummer. Gilbert Hernandez-serierna i numret kommer att få sitt eget inlägg).

onsdag 29 september 2010

På den italienska bokkartan


O har nått Italien i sitt bokgeografiska tema. I början av sommaren hade jag ett inlägg om 10 bra italienska böcker. Men det finns ju fler, så:

Berätta om en bok du läst som utspelar sig i Italien eller är skriven av en författare med anknytning dit.
En av böckerna på den var av Italo Calvino. En av de senare fantastiska. Men också hans tidiga realistiska period är intressant. Som i novellerna i Difficult loves av Calvino. "Beyond the towel, the lady had undone her halter, paying no attention to whether he was looking at her or not. Amadeo didn't know whether to look at her, pretending to read, or to read, pretending to look at her". ur The adventure of a reader, översatt till engelskan av William Weaver.

Berätta om en författare som på något sätt har anknytning till Italien
Ruzante hette egentligen Angelo Beolco och var en dramatiker från Venedig på 1500-talet. Han skrev på pavanska, ett så kallat dialektspråk närbesläktat med italienska. Hans komedier blandade talspråk och mer högtidligt språk och var ofta burleska. Styckenas oanständiga karaktär gjorde att de sågs ner på av en del av teaterkritikerna i hans samtid. Och är kanske en anledning till att han fått en något undanskymd plats i teaterhistorien.
På senare år har flera dramatiker, som till exempel Dario Fo, åter lyft fram honom som ett föredöme och en av den folkliga teaterns föregångare. Som följd av denna ruzanterenässans så har han även satts upp i Sverige. Bland annat i regi av Hans Alfredson. I boken Dialoghi / Dialoger : två teaterstycken finns två av hans mest inflytelserika komedier. De håller fortfarande att läsa.

Berätta om en bok av en författare som anknyter till Italien, som du inte läst, men är nyfiken på.
En av mina favoritfilmer är Kaos av bröderna Taviani (inlägget handlar om en av kortfilmerna i filmen och ingick ursprunglingen i en serie inlägg om varulvsfilmer). Denna episodfilm bygger på en handfull noveller av Luigi Pirandello.
Jag har bara läst en novell av Pirandello (som annars mest är känd för pjäsen Sex roller söker en författare) och det var ingen av dem som bröderna Taviani adapterade. Men i Krukan och andra berättelser från Italien av Pirandello så bör åtminstone titelnovellen vara en av de som finns med i filmen. Om en man som fastnar i en kruka.

TVÅ RÄVAR

De var en gång två räfvar, hvilka lefde samman;
De njöto ganska mycket af hvarandras sällskap.
En kung, med pantrar och med falkar, uti öknen,
Skilde de begge räfvarne ifrån hvarandra.
Till hanen sade honan: >>O du som söker hål!
Hvar skola vi, till sist, få råkas? Svara!<<
Han sade: >>Om det, för oss, ännu, en andel finns af lifstid,
Blir det i stadens pelsvaru-butik.<<

'Attãr
översättning Eric Hermelin

Jag håller på och läser Persisk balsam ett urval av Hermelins översättningar gjort av Carl-Göran Ekerwald (som dikten ovan då är hämtad ur). Ett slags fortsättning på den klassiska Persisk antologi.
Hittills är den kanske inte fullt lika bra som sin föregångare. Men det vore också svårt. En hel del bra konstigt stavad poesi finns ändå däri.

tisdag 28 september 2010

Tre från Afrika


Lyran ber oss i senaste tematrion att berätta om tre böcker från Afrika (eller om nåt som heter bokmåssan, men jag är inte riktigt säker på vad det är för något eller vad man har det till):

Sonallah Ibrahim - Kommittén
Kafkaesk egyptisk roman om en man som i första kapitlet möter Kommittén och håller ett tal om coca-cola-flaskans förträfflighet. Sen inväntar han svaret från denna kommitté. Men beskedet dröjer - om han nu inte redan fått det, för hur ska han kunna veta hur det ser ut? Ibrahim säjer nog en del specifika saker om Egypten här som gått mej lite förbi. Men romanen är rolig och besk och det egyptiska gör att den står ut i den Processen-inspirerade mängden.

Tayeb Salih - Utvandringens tid
Klassiska sudansk roman från slutet av 60-talet ursprungligen skriven på arabiska. En keynesiansk ekonom vänder tillbaka från Emgland till sin afrikanska hemby. Motsättningen väst/öst tar sej här också uttryck i mord. Vilket piggar upp vad som annars kanske skulle kunna kännas som en rätt tung tunn roman.

Aminata Sow Fall - Tiggarnas strejk
En stad bestämmer sej för att få bort tiggarna från gatorna. Dessa inleder en strejk. Hur ska stadens invänare nu uppfylla sin muslimska plikt att ge allmosor? En rolig senegalsk satir.

måndag 27 september 2010

Legalize it (bad music)

När jag ser DN-rubriken Plura får fängelsestraff undrar jag för ett ögonblick om det är för alla de tråkiga Eldkvarn-skivor som han sänt ut över världen.
Det är det inte. Och tur är väl det.

För om man fick fängelse för tråkig, medelmåttig musik så skulle alla världens fängelser för längesedan varit överfulla.

vars strålar fem kraftlösa fingrar var;


KLICKA HÄR
för att läsa den sextiosjunde delen av min och Rasmus Grans As small as a world and as large as alone.

På fredag fyller serien ett år (jag har dock inte varit involverad hela den tiden).

Citerat från (förra) veckans läsning

"Jag skulle vilja kunna säga att jag är född sådan här, med en upp-och-nervänd stol på huvudet, men det vore att ljuga."
ur I taket av Éric Chevillard, övers. Anna Säflund-Orstadius

"Sex with God can be attained by daubing the sexual parts in mutton fat and communion wine."
ur City of silence av Warren Ellis

"På ryska skriver jag inte det jag vill, utan det jag kan: knappheten kommer till undsättning.[...]Och jag tycker om att skriva i första person singularis: V pervom litse jedinstvennovo tjisla, "i första ansiktet av den unika siffran". Jag älskar det uttrycket. Tack vare ryska språket är det som om mitt första ansikte visar sig för mig."
ur En rysk roman av Emmanuelle Carrère, övers. Anna Säflund-Orstadius

I got a hobby rereading Lady Chatterley

"Smut" med Tom Lehrer från That was the year that was (1965):


All books can be indecent books
Though recent books are bolder,
For filth (I'm glad to say) is in
the mind of the beholder.


När jag först hörde talas om Lost Girls av Alan Moore och Melinda Gebbie (som jag skrev om igår) så var det denna låt och raderna efter raderna ovan som jag kom att tänka på.

söndag 26 september 2010

Smaragdstaden i Oz


Den första Oz-boken som jag läste var den som L. Frank Baum först hade menat som den sista i serien: Smaragdstaden i Oz

I veckan läste jag om romanen för första gången (från pärm till pärm i alla fall) på många år. Tidigt i läsningen inser jag att det är omöjligt för mej att förhålla mej det minsta objektivt till boken.

Jag fick den julen 1981. Den måste då ha varit den dittills längsta bok jag läst själv. Det är samma med åren slitna exemplar jag läser nu. Mitt sjuåriga jag har markerat med kulspetspennan streck där det blivit pausd i läsningen. På en sida i den tidiga delen av boken har jag markerat paus en mening efter den förra pausen. Efter hand förvandlas strecken till små monsterhuvuden. Möjligen inspirerade av de ondsinta varelser som hotar landet Oz i boken.

Baum lät för denna sitt adjö till Oz flera av de gamla karaktärerna komma tillbaka. Här finns figurer från alla de tidigare fem böckerna. Också skurken, nomekungen, är tagen från en tidigare roman. John R. Neill fångar denna tomteliknande varelse väl i illustrationerna. Och nomerna är mitt starkaste minne från läsningen.

Kanske för att Neill var så bra på att rita groteska varelser så har Baum med en del rätt så skrämmande monster (även om de flesta också har något komiskt över sej). Så han höll inte heller själv helt fast vid att barnaberättelser inte skulle vara kusliga.

I den andra delen av boken så tar Dorothy med sin farbror och faster, som än en gång utfattiga hon äntligen bjudit in till överflödslandet Oz, på en rundresa genom landet. Vi möter det fega lejonet (som Baum klokt nog fortfarande lät vara lika feg eller lika lite feg som i första boken) och hönan Billina - dessa två var mina favoriter.
Och Ticktack, den mekaniske mannen som senare genom en tidigare bok skulle komma att bli en favorit. Och vi besöker byar med människor som är pussel och en by med levande bestick, negativt inställda till människor. Det senare kapitlet brukar säjas vara det främsta exemplet på Baums förkärlek för ordvitsar. Något som väl lite gått bort i den annars utmärkta översättningen av Sam J. Lundwall.

De onda groteska varelserna blir då det är en Oz-bok trots allt lätt övervunna, på ett sätt som man kanske kan ha invändningar mot som vuxen läsare - både moralioskt och intrigmässigt.
Men det tänker jag inte ha. Jag läste de sista kapitlen med stigande spänning som sjuåring och som jag minns det älskade jag slutet och fortfarande idag roas jag av hur den ibland lite världsfrånvända landets härskare, flickan Ozma, över huvud taget inte kommit sej för att oroas över att en hop oändligt mäktiga varelser som är som tagna från en Clive Barker-film snart ska till att invadera landet.

Slutet är tydligt menat som ett slut på hela bokserien (det amerikanska originalet lär ha ett avskedsbrev till läsarna från Dorothy, det är inte med här).
Baum hade något börjat tröttna på böckerna.
De två romanerna som föregår denna är av två helt olika karaktär och bägge utan egentlig övergripande handling - hjältarna försöker ta sej från A till B, vilket de lyckas med (vilket förvisso är handlingen i alla Oz-böcker jag läst utom möjligen just denna där det snarare är skurkarna som ska ta sej från A till B). Men trycket från publik och förläggare gjorde att han ändå sen fortsatte med serien. (Baum verkar ändå ha fått en viss energi av denna final. För nästa bok i serien är en av de bättre.)

Så att vara den sista Oz-romanen är alltså något Smaragdstaden i Oz kan säjas ha misslyckats med. Men som en första Oz-bok och en av de första romaner (kanske den första) jag läst så var den helt och hållet framgångsrik.

Dorothy och Lost Girls av Alan Moore och Melinda Gebbie


I den tecknade serien Lost Girls, skriven av Alan Moore och tecknad/målad av Melinda Gebbie, så kommer en tornado till den femtonåriga Dorothy Gales gård i Kansas. Medan tornadon pågår onanerar Dorothy medan hon föreställer sej att huset lämnar marken. När stormen bedarrat har en skylt med orden "No trespassing" gått sönder "with 'no' screwed round sideways". På skylten står nu Oz.

Dorothy berättar detta för två andra kvinnor på det österrikiska hotell hon bor på. Alice (från Alice i underlandet) och Wendy (från Peter Pan).
Också de har historier att berätta.
Lost Girls omtolkar dessa barnbokshjältinnors historier som pornografi. (Moore kallar serien för pornografi, förläggarna valde istället att kalla den för "erotic fiction".) Peter Pan är en gatpojke som inviger Wendy och hennes bröder i sexuella lekar, Alice blir sexuellt utnyttjad av en vän till hennes föräldrar som påminner henne om en kanin.

Peter Pan hade Moore flera gånger tidigare anspelat på i sina serier, bland annat i Marvelman. Och Lewis Carolls Alice i underlandet och fortsättningen Bakom spegeln dyker upp lite här och där i hans verk. Bägge dessa är heller inte särskilt långsökta att göra sexuella läsningar av. Dorothy verkar Moore mest ha lagt till för att det ska bli en bättre symmetri på berättelsen. (Moore gillar nu en gång symmetri och strukturer)

Senare böcker i L. Frank Baums svit innehåller ibland en del moment som skulle kunna passa ämnet (trots eller på grund av att landet Oz helt verkar sakna sexualitet, ingen blir äldre och inga barn blir till.) Trollkarlen från Oz gör det egentligen inte. Och trots att Moore låter hennes skor vara silverfärgade så är han här tydligt påverkad av 1939 års filmatisering. Så har Dorothy förbindelser med tre drängar på gården: en dum, en feg och en hjärtlös.
Parallellerna med Fågelskrämman, Lejonet och Plåtman är här lite övertydliga (och som i flera av berättelserna blir detta sätt att överföra fantasi till realism en försvagning av den ursprungliga texten) och utmynnar dessutom i helsidesteckningar där männen i Dorothys fantasi blir till en fågelskrämma, en plåtman, ett lejon.
Men helsidan med lejonet är fantastisk. Och Melinda Gebbies bilder är det som gör boken. Mjuka, böljande och livfulla. En scen när fågelskrämme-drängen drar av Dorothy underbyxorna medan solens strålar kommer in i stallet där de är är på en gång obscen och ömsint vacker.

I serien finns en bok med erotiska bilder och berättelser som hotellets libertinske ägare lagt ut i rummen. Den innehåller förlorade pornografiska verk. Gjorda i en stil som påminner om kända konstnärer och författare. En berättelse är skriven i Oscar Wildes stil en annan är tecknad som Aubrey Beardsley. Gebbie lyckas efterlikna dessa stilar utan att teckningarna känns stela.
Tyvärr finns inte Oz-illustratören John R. Neill med bland dessa pastischer. Han hade en sensuell kvalité i sina teckningar som hade kunnat passat bra i sammanhanget.

Också barnbokshjältinnornas berättelser illustreras i en sinsemellan lite olika stil. Wendy-avsnitten är de vackraste som av och till har en närmast glasfönstermålad kvalité.

Om Moore ibland i boken kan fastna i sina tröttare manér, som med Dorothys överdrivna dialekt eller den ibland motsäjesfulla didaktiska make orgies not war-tendensen, så höjer Gebbies teckningar upp boken till att komma i nivå med Moores bättre verk.

En sak i Dorothys berättelse är från Baums böcker snarare än filmatiseringen. Det är den spegel Dorothy beundrar sej själv i. Boken börjar och slutar med en annan spegel - den från Alices berättelse.
Som där speglar hur hon förlorat en del av sej själv, liksom också de andra har (till skillnad från de flesta erotiska verk får deras äventyr konsekvenser) men i (näst)sista scenen är de tillsammans och (efter några orgier) befriade: "We're...AAOHAH...we're all/...coming.../...together...". Denna bokens sista orgasm är lika glädjefull som bokens inledande, franför samma spegel, är dyster (inte Dorothys alltså, den kommer senare). Och det är deras berättelser mer än de sexuella utsvävningarna som har gjort den skillnaden. Lost Girls handlar lika mycket om berättelser om sex som om sex.

Lost Girls började först att gå som följetong i serietidningsantologin Taboo, där också Alan Moores Jack Uppskäraren-serie From Hell gick, i början på 90-talet. Men tidningen las ner och först år 2006 kom hela verket ut. Det gavs ut i en påkostad utgåva, vacker men dyr. Det har sen dess kommit en lite billigare variant (med betoning på lite). Serien finns tyvärr inte på svenska. (Det kan kanske vara på sin plats att tillägga att Lost Girls innehåller skildringar av sexuella akter av många slag och att den kan uppfattas som stötande.)

Om jag fått omvandla alfabetet...

så hade jag gjort de mjuka konsonanterna mjukare
och de hårda bara lite hårdare, låtit
vokalerna få sväva längre och högre
och gett alla dessa bokstäver en djupare klang
så de nästan var tillräckligt vackra att forma ditt namn

2010
P. M.

lördag 25 september 2010

Stopping by Woods on a Snowy evening

Whose woods these are I think I know.
His house is in the village, though;
He will not see me stopping here
To watch his woods fill up with snow.

My little horse must think it queer
To stop without a farmhouse near
Between the woods and frozen lake
The darkest evening of the year.

He gives his harness bells a shake
To ask if there's some mistake.
The only other sound's the sweep
Of easy wind and downy flake.

The woods are lovely, dark and deep,
But I have promises to keep,
And miles to go before I sleep,
And miles to go before I sleep.

Robert Frost
1923

Dikten borde finnas i (flera) svensk(a) översättning(ar). Men jag känner inte på rak hand till någon. Sven Christer Swahn har översatt ett urval Frost-dikter så kanske har han tolkat dikten.
Jag blev påmind om denna av Geoff Klocks inlägg Repetition and Irony in Frost and The Mountain Goats som tar upp hur slutraden ändrar betydelse när den upprepas och hur något liknande sker med en rad i omkvädet i Mountain Goats-sången "Woke up new".

Åtta länkar en lördag


Joe McCulloch om Acme Novelty Library 20 m. m.
McCulloch går igenom ett par tecknade serier med särskild vikt på det senaste numret av Chris Wares enmannaserietidning (eller böcker är det väl snarare).

Ett samtal om Jaime Hernandez-serien i senaste Love and rockets. New Stories
Samtal med Michel Fiffe om senaste Love & Rockets - New Stories. Jag har bara läst inledningen och tänker vänta med resten tills jag läst numret. Som jag kommer att ha i mina händer först i början av nästa vecka.

Five Favourites Friday - fantagraphicsserier
Fantagraphics som ger ut Los Bros Hernandez ger ut en stor mängd serieskapare. The Comics Reporter har bett några av sina läsare att komma med sina Fantagraphics-favoriter förutom de som man vanligtvis nämner.

Translatorns lov av Jonas Thente
Thentes bokblogg om översättningsproblem. Utgår från en felöversatt Pynchon-mening.

Ryska Trollkarlen från Oz - spelfilmen
Fangjord trailer för en rysk film baserad på Alexander Volkovs Oz-böcker.

Karavans redaktör Birgitta Wallin om afrikansk litteratur
Babelbloggen samtalar om afrikansk litteratur med Wallin apropå att bokmässan i år har afrikanskt tema.

Mötesplats för afrikanska berättare - Svenska Dagbladet intervjuar fyra författare på bokmässan
En av de fyra intervjuade, den kenyanska författaren Shailja Patel säjer att "Det finns inget som heter afrikansk litteratur. Det finns bara afrikanska litteraturer, i plural, och de är mångfacetterade." Kritiken mot att ha hela den afrikanska kontinenten som tema där man tidigare haft enskilda länder var större för ett år sen. Nu fanns det också de, som Stefan Jonsson till exempel, som försvarade temat. Själv har jag haft nån lista här med afrikansk litteratur. Även om man kan förstå kritiken så finns det en fördel med begreppet.

Osjungna hjältar: Specialeffekterna i Eternal sunshine of the något mind
Detta inlägg på Film Experience fick mej att se om Michel Gondrys film.

Trollkarlen från Oz och silvermyntfoten - om en litteraturhistorisk vandringshistoria


En gång på det glada 90-talet så läste jag en artikel på DN:s kultursida som ställde frågan om Trollkarlen från Oz av L. Frank Baum egentligen var en allegori om det amerikanska Populistpartiet och silvermyntfoten. Enligt denna artikel så stod Fågelskrämman för bönderna, Plåtman för arbetarna och Lejonet var en politiker. Den gula tegelvägen var guldmyntfoten medan silverskorna (i boken är skorna inte röda som i filmen utan av silver) stod för silvermyntfoten.

Jag läste detta något förvånad då det verkade som en väldigt invecklad allegori som hade gått mej helt förbi trots att jag läst böckerna ett antal gånger.

Denna prosilvermyntsfotsläsning av romanen dyker upp lite överallt. Den har sin bakgrund i en essä av Henry Littlefield från 1964 kallad "The Wizard of Oz: A Parable on Populism".
Littlefield hade använt Baums bok i sin historieundervisning när han försökte förklara det rätt invecklade presidentvalet 1896. När det populistiska People's Party (inte att förväxla med Folkpartiet) hade ett kortvarigt inflytande. Ett av deras krav var att övergå till silvermyntfot.

Kärnan i Littlefields läsning av romanen är att guldmyntfoten (Den gula tegelvägen) inte leder hem (bort från den ekonomiska krisen) men att silvermyntfoten (silverskorna) är lösningen som stirrar oss i ansiktet (är på våra fötter). Littlefield tog också upp att Baum hade varit journalist under valet och att han alltså kände till populiströrelsen.

1977 tog Gore Vidal i förbifarten upp Littlefields läsning, som han sa var "elaborate", i en artikel om Oz-böckerna. Därifrån spred sej uppfattningen om att Trollkarlen från Oz var en populistisk traktat som en löpeld. Nya författare la till fler likheter mellan romanen och populiströrelsen. Vilket gjorde tolkningen mindre elegant men gav den alltmer karaktären av vedertagen sanning.

Littlefields läsning är rätt fyndig och välgjord. Men innan den hade, under 64 års tid, ingen annan sett allegorin. Den vart uppenbarligen noga gömd.

Den fattigdom som skapade Populiströrelsen går att se också i Baums böcker. Med gårdar som håller på att gå under och ett fantasiland med överflöd på mat och där man leker lika mycket som man arbetar. Men Baum var inte en anhängare av Populistpartiet.

Mycket pågrund av att den här läsningen också tagits upp av ekonomer och historiker (och ekonom-historiker) har myten om Trollkarlen från Oz som en silvermyntfotsvänlig stridsskrift fortlevt och spridit sej vidare. Och nådde alltså på 90-talet DNs kulturredaktion*.
För det mesta har man helt tappat Littlefield på vägen och läsningen presenteras som en självklar sanning. Trots att ingen skulle ha hört talas om den om den inte nämnts i en bisats i en Gore Vidal-artikel.

En variant av populistallegoriläsningen finns på den svenska wikipediasidan om romanen.

*hur pass okritiskt teorin presenterades i DN-artikeln (som jag inte vet vem som skrev) eller om Littlefield och Vidal togs upp kommer jag inte ihåg.

fredag 24 september 2010

Ett sovjetiskt Oz

1939 kom en rysk översättning av L. Frank Baums Trollkarlen från Oz ut i Sovjetunionen gjord av Alexander Volkov. USA och Sovjet hade inga copyrightavtal. Vilket gjorde att det var fritt fram för Volkov att ändra i boken (detta ska ha varit rätt vanligt när det gällde ungdomslitteratur). En del namn är annorlunda, stycken har tagits bort och nya lagts till. Volkov skrev flera uppföljare som skiljde sej ännu mer från Baums böcker. Fortfarande idag är Volkovs version i många länder mer populär än Baums.

Det finns flera adaptioner av Volkovs bok. Bland annat en på 70-talet i Sovjet populär TV-serie med charmerande stopmotion-animation. Du kan se 10 minuter av den nedan:

Oz-böckerna i andra böcker


I en novell av Ray Bradbury ("The Exiles", i Den illustrerade mannen) så har på jorden sagor, spökhistorier och annan fantastisk litteratur blivit förbjuden. Figurerna i och författarna av dessa berättelser bor i exil på Mars. Häxorna från Macbeth, Edgar Allan Poe och en jultomte som sett bättre dagar bland många andra. Och smaragdstaden i Oz.

En expedition kommer från jorden till planeten. Besättningen har mardrömmar, minns halvt bortglömda berättelser från sin barndom. Det visar sej att de på rymdskeppet har de sista av de förbjudna fantastiska böckerna. Bland dessa nämns två av Oz-böckerna. De bränner upp böckerna och långt i fjärran går en grönskimrande stad itu, störtar samman. Och för ett kort ögonblick minns besättningen landet Oz innan det är borta för alltid.

De amerikanska författare som alluderat till Oz-böckerna är många. Som i Bradburys novell så får L. Frank Baums skapelse ofta stå både för ljusa barndomsminnen och anta en mörkare karaktär. Så till exempel hos Stephen King (i bland annat Jurtjyrkogården) som flera gånger refererar till Baums romaner.

En författare som ofta återkommit till Oz-böckerna är science fiction-författaren Philip José Farmer. I sin artikel om Farmer i 7 x framtiden tar Sven Christer Swahn upp olika allusioner till Oz-böckerna i Farmers verk. Och säjer att "Farmers sagor är Oz minus oskuld. Eller oskulden finns kvar men finner uttryck i protest." Något som kan säjas gälla hos fler författare än Farmer.

En bok av Farmer som Swahn inte tar upp (då den inte hade kommit ut än) är A Barnstormer in Oz (1982), en slags fortsättning på Trollkarlen från Oz där Dorothy Gales son hamnar i ett Oz härjat av inbördeskrig.

Populärast av såna här omskrivningar av Oz-sagorna är Gregory Maguires Wicked: The Life and Times of The Wicked Witch of The West (som jag inte läst).

Em undergenre till science fiction - robotberättelsen så dyker en av Baums karaktärer ofta upp. Den mekaniske kopparmannen Ticktack som introduceras i Ozma från Oz. Han måste skruvas upp för att kunna tänka, tala och gå (varje funktion har sitt eget skruvhål). John Sladek döpte sin komiskt homicidala hjälte i Ticktack (finns på svenska) efter honom.
Och i Sladeks bästa Roderick (finns tyvärr inte på svenska) återkommer Oz ofta i pojkroboten Rodericks funderingar. "I can't pledge allegiance because I ain't got no heart, any heart, and this Tin Woodman in Oz can't marry this girl too for the same reason[...]I mean who wants to marry an old flag but all the same if I had a heart-". Men hans adoptivfar anser att det är ben han behöver istället.

Det är uttalat Baums böcker som Sladek hänvisar till. Annars är det egentligen lika ofta filmversionen som alluderas på. Och ibland tar filmversionen över även när det säjs vara böckerna som man utgår från. Som vi kommer att se när vi kommer till Alan Moores Lost Girls senare i veckan.

torsdag 23 september 2010

66


KLICKA HÄR
för att läsa den sextiosjätte delen
av min och Rasmus Grans serie
As small as a world and as large as alone.

Vad smakar ett mästerverk?

Men om ämnen och böcker kom i piller och om man också kunde få i sej ett författarskap genom en tablett eller två så ställer sej frågan: vad smakar en författare?

Jag kan tänka mej att Franz Kafka smakar salmiak, Gertrud Stein pepparkaka och böcker av Jayne Anne Phillips har mockasmak. Smak och konsistens hos H. P. Lovecraft-pillren är mer svårplacerad, de har något onämnbart över sej. Medan William S. Burroughs istället injiceras. Norman Mailer finns i smakerna sugar and spice and everything nice.

Svenska författare smakar som regel inte så mycket, men kan vara svåra att svälja. Medan engelsmän slinker ner lätt men är svårsmälta. Poesipillerna är tyvärr slut men vi har beställt fler.

Böcker i form av piller

I Smaragdstaden i Oz visas Dorothy och hennes tant Em och farbror Henry runt i Smaragdstaden. Bland annat besöker de det Kungliga Sportuniversitetet. Det leds av proffessor Vingelbagge, en stor skalbagge som blivit lärd efter att ha bott i golvet av en skola i tre år.

Studenterna springer omkring och idrottar och leker. Dorothy frågar när de studerar geografi och matematik. Hon får svaret att de får en dos på morgonern och en dos på kvällen.

Kunskap inhämtas på universitetet pillervägen. Det finns skolpiller för latin och för grammatik. Stavnings- och vältalighetspiller.

På detta sätt så behöver inte eleverna slösa bort tid på studier och ägnar sej istället åt idrott och lekar.

Oz-böckerna innehåller flera såna här lite lätt karnevaliska inslag. Överflödsfantasier överförda till ett barnaperspektiv.

Men jag vet inte om att äta piller istället för att läsa en bok i längden låter så
lockande. Det är klart när jag gick i skolan så skulle jag nog inte haft något emot geografipiller. Men kunskap intagen oralt har flera problem.
Det är svårt att vara kritisk mot det man lär sej om det slinker ner i en tugga, hel och färdig.
Och när Vingelbaggen försöker införa också matpiller i en senare bok så strejkar eleverna. De vill uppleva nöjet med att tugga maten och känna smaken. Och även när det gäller böcker så skulle ett piller vara en dålig ersättning för det nöje läsning ger en.

Som den inför sagolandets under och märkvärdigheter ständigt oimponerade tant Em uttrycker det: "En del människor sväljer vad som helst[...]men jag tycker nog det här är för likt medicin."

onsdag 22 september 2010

Bokgeografi Nigeria


Senaste landet i Os bokgeografi är Nigeria:

Berätta om en bok du läst som utspelar sig i landet eller är skriven av en författare med anknytning dit.:
Allt går sönder av Chinua Achebe

Berätta om en författare som på något sätt har anknytning till landet. :
Wole Soyinka (på bilden) brukar anses vara en av Nigerias ledande författare och dramatiker. Jag har bara läst två av hans böcker. Men bägge dessa är väldigt bra. Och tillhör mina favoritböcker.
Aké - barndomsåren är en självbiografisk roman. Om pojken Woles uppväxt i den lilla staden Aké.
Medan han i romanen Laglöshetens tid skildrar den fiktiva byn Aiyéró som är något av en utopi, ett rättvist samhälle i en orättfärdig tid. Byn börjar dra till sej uppmärksamhet från omvärlden, dess militär och dess politiska grupperingar.

Berätta om en bok av en författare som anknyter till landet, som du inte läst, men är nyfiken på.:
Den författare O själv väljer att berätta om på frågan innan är Chimamanda Ngozi Adichie. Enligt henne är En halv gul sol bäst. Och det är ju en bok som det talats om mycket sen den kom. Så man borde kanske ta och läsa den.

Dorothy, Dorothy och Dorothy


Bild av Skottie Young.
Omslag av Young till hans och Eric Shanowers seriealbumadaption av L. Frank Baums roman Trollkarlen från Oz. Tillsammans har de gjort också den andra boken i sviten som tecknad serie. Och den tredje ska börja komma ut i lösnummer i höst.
Shanower hade innan dessa gjort fem seriealbum om landet Oz med nya berättelser. Där tecknade Shanower själv. Shanower är annars känd för bland annat serien Age of Bronze, som skildrar det trojanska kriget. Den är bra.

Dorothy och de andra ser lite annorlunda ut i Youngs version än i de ursprungliga illustrationerna till romanen.
Men hur figurerna ser ut har varierat i Baums böcker också. Särskilt Dorothy.

Den första boken illustrerades av William Wallace Denslow, som i bilden nedan:


Boken därefter har teckningar av John R. Neill som illustrerat flest Oz-böcker.
Hans Dorothy är rätt annorlunda. Vilket Neill underströk i denna scen från Vägen till Oz där Dorothy och Toto (hunden, mej veterligen utan släktskap med hårdrocksbandet) stöter på en staty av Dorothy, som påminner mer om Denslows version:

tisdag 21 september 2010

Trollkarlen från Oz och filmen


Jag har inte sett hela Victor Flemings filmatisering av Trollkarlen från Oz (1939), den med Judy Garland. Det är en lång lång film. Ändå är det svårt att inte ta upp den när man skriver om L. Frank Baums Oz-böcker och deras inflytande på litteratur och film.

Många amerikanska filmer innehåller allusioner på Trollkarlen från Oz. En vanlig sak att hänvisa till är skorna på bilden och Dorothys upprepande av "no place like home".

Scenen är lite annorlunda i boken. Bland annat så är färgen på skorna annorlunda. En mindre förändring. Men en som ofta gör det tydligare att det är filmen och inte romanen som refereras.

Det finns andra skillnader mellan boken och filmen än skofärger. Moralkakemängden är mindre, Dorothy är fattigare och äldre. Det sjungs inte lika mycket. Annars följer filmen (eller åtminstone det jag sett av den) i stort handlingen i romanen.

Det finns flera äldre kortfilmer byggda på Baums roman. Och en långfilm från 1925 (som numera finns med som extramaterial på en del av DVD-utgåvorna av Judy Garland-versionen). Den är mest känd för att Halvan spelar Plåtmannen (rättelse den 17:e februari 2011: det är Helan som är Plåtman i filmen). Handlingen lär där skilja sej en hel del från boken.

Efter denna har det gjorts ytterligare ett par filmatiseringar. Jag minns Return to Oz från 1985 som rätt bra. Den blandar handlingen från den andra och tredje boken.

Det planeras just nu en stor mängd Oz-filmer. Många av dessa verkar vara rätt löst baserade på böckerna. I många fall handlar det om att, som i mini-serien Tin Man (som jag inte heller sett - förhoppningsvis blir de övriga inläggen under Ozveckan lite kunnigare), göra mörkare versioner av karaktärerna.

Så ett av Baums syften med boken - att inspirera till ljusare och mindre skrämmande berättelser kan säjas ha gått så där.

Alyx, Ida och Ozma


Veckans tema hos Lyran är böcker med kvinnonamn i titeln

L. Frank Baum - Ozma i Oz
I den tredje boken i serien förs flickan Dorothy åter till ett magiskt land. Hon möter där bland annat en prinsessa som samlar på huvuden. Prinsessan har 30 ansikten som hon byter mellan. Hon frågar Dorothy om Dorothy har kungligt blod. "'Bättre än så frun', sade Dorothy. 'Jag kommer från Kansas.' (övers. Sam J. Lundwall)

Marit Paulsen - Liten Ida
Denna barndomsskildring kom 1979 och skildrar en flicka som växer i det av Tyskland ockuperade Norge. Hennes mor kallas för tyskhora av omgivningen. Det är mycket elände i boken men blir aldrig till en eländesskildring, "en skakande barndomsskildring, men samtidigt märkvärdigt vital, inte ett ögonblick gråtmild" säjer Madeleine Gustafsson på baksidan av den månpocketutgåva av boken som jag har. Men den ska finnas i tryck.
(Ja, det är den Marit Paulsen - men boken är riktigt riktigt bra.)

Joanna Russ - Alyx
(Ibland kallad Adventures of Alyx
"'My name,' she said, 'is Alyx.'
'Never heard of it said the gatekeeper, a little annoyed.
'Good heavens,' said Alyx, 'not yet,' and vanished through the gate before he could admit her, with the curious slight smile one sees on the lips of very old statues: inexpressive, simple, classic.
She was to become a classic, in time.
But that's another story."
Samuel R. Delany har en gång när han ombads ge tips på vilka av Joanna Russ' böcker man skulle läsa sagt att yngre eller mindre vana läsare brukade tycka om Alyx. Kanske är det därför det är min favorit av hennes (att Delany själv håller boken högt kan kanske vara värt att tillägga.)
Den samlar ett par noveller och en kortroman som binds samman av huvudpersonen Alyx, som är en tjuv i en sorts Conan Barbaren-värld. Men Arnold Schwartzenegger hade haft svårt att spela henne. Då hon är en liten gråögd kvinna.
Novellerna här använder sej av genren/genrerna på lite olika sätt, vrider lite lätt på dess konventioner. På ett vackert sällsamt långsamt språk.

måndag 20 september 2010

Blixa Bargeld ÄR Dorothy Gale


Det tyska industrirockbandet och sverigefavoriterna Einstürzende Neubauten har visst fyllt 30. Jag har redan tidigare haft en lista med de tio bästa neubauten-sångerna (den skulle i och för sej kanske bli lite annorlunda om jag hade satt ihop den idag). Så istället, då det ju är Oz-vecka firar vi med einstürzendes sångare Blixa Bargelds cover på "Somewhere over the rainbow" (skriven av Harold Arlen (musik) och Yip Harburg (text)):


Från Blixa Bargelds soloskiva Commissioned Musik (eller på tyska Auftragsmusik Film- und Theatermusiken) - ett album med musik Bargeld gjort till teater och filmprojekt. Från 1994.

Trollkarlen från Oz och de många andra böckerna från Oz


Trollkarlen från Oz AV L. Frank Baum, där den föräldralösa Dorothy Gale genom en tornado förs till det magiska landet Oz, kom ut första gången år 1900. Baum skrev den som en reaktion på att barnsagor alltid var så hemska. Och när den senast gavs ut på svenska tyckte flera recensenter här att den inte var skrämmande nog. Berättelserna om Oz är ljusare än till exempel bröderna Grimms sagor. De onda övervinns lätt med en hink vatten eller ett hönsägg. Men Baum var en för bra författare för att inte ha med en del mörkare suggestiva scener.

Romanen blev genast en stor succé i USA och Baum skrev uppföljaren Landet Oz. Den är en av de bättre romanerna i Oz-serien. Men publiken var missnöjd över att inte Dorothy var med. Så i nästa bok kom Dorothy ännu en gång till det underbara landet Oz.
Den sjätte boken, för att hoppa fram lite, var tänkt att bli den sista. Men läsarna ville ha fler böcker och också författare behöver pengar. Så fjorton böcker och en novellsamling (jag tror alla dessa finns på svenska, men jag är inte säker) samt en massa andra Oz-relaterade saker han komma från Baums penna.

Baum skrev en massa andra sagoböcker också. Som ingen var lika intresserad av. Men han stoppade in figurer från dessa i Oz-böckerna. Och ett par av de senare romanerna lär från början varit menade som självstående böcker som med rätt få ändringar gjorts om till Oz-böcker.

Efter Baums död fortsatte ett par författare att skriva Oz-böcker för förlaget. De lär ha en annan stil än Baums. 26 av dessa brukar räknas som nån slags riktiga Oz-böcker av ozforskarna.

Också senare har det kommit fortsättningar också i andra media. Eric Shanowers seriealbum brukar anses vara bra. Shanower har för Marvel också gjort den första (och är på gång med den andra) boken som tecknad serie.

Jag läste Oz-böckerna när jag var liten (fram till jag tror den nionde - jag har i vuxen ålder också läst den sista boken). Men de har aldrig blivit fullt lika populära utanför USA, (den mest kända) filmversionen borde ändå innebära att många känner till böckerna.

Skrämmande eller inte så tycker jag att sviten är bra. Det är böcker fyllda av fantastiska händelser och, kanske ännu mer, platser. Baum har mitt i detta överflöd en rätt korthuggen stil. Med en hel del lätt satiriska inslag. Dessa är ofta mycket roliga. Ett av dessa satiriska inslag brukar inte sällan beskrivas som problematiskt.

En armé av kvinnor störtar makten i Oz. När kvinnorna nu tagit makten ägnar de dagen åt att äta praliner och läsa romaner. Hjältarna i boken kämpar mot denna feministiska tyranni. Kvinnoarmén och dess ledare är en parodi på sufragetterna. Men för att vara skriven år 1902 egentligen en rätt godmodig sådan (Baums svärmor, Mathilda Joslyn Gage, var suffragett. Av den radikalare sorten. De ska ha kommit överens bra. Men en del har menat att det är henne Baum driver med. Som alla såna rörelser som sufragetterna så fanns det många fraktioner. Så andra har menat att armén istället är menad som en nidbild av den konservativa delen av suffragettrörelsen.)
Böckerna är annars rätt intressanta ur ett genderperspektiv. Med pojkar som blir till unga damer och att landet styrs av två kvinnor. Men man ska nog vara lika försiktig med att kalla de för radikala i frågan som med att se Landet Oz som en kampskrift mot de kvinnliga rättigheterna.

Anti-krigstendensen spelar en större roll i verket. Och tar nästan helt över den sista boken, Glinda av Oz, en mörkare roman som många tycker hör bland de bästa (jag kan inte säja att den direkt tillhör mina favoriter, men då har de andra böckerna haft fördelen att jag läst de med yngre ögon). Den gavs ut postumt år 1920. Ett år efter Baums död.

Temavecka: Oz-böckerna


Den här veckan hade jag tänkt mej en temavecka med om L. Frank Baums Oz-böcker. Om böckerna (med lite mer fokus på en av dem). Och om böcker, filmer och serier som påverkats av dessa böcker.

Första inlägget kommer senare idag.

Som ett kort smakprov på Baums prosa kommer här ett meddelande från ledaren för den segrande kvinnorevolutionen i Oz:
"Moreover, the City glitters with beautiful gems, which might far better be used for rings, bracelets and necklaces; and there is enough money in the King’s treasury to buy every girl in our Army a dozen new gowns. So we intend to conquer the City and run the government to suit ourselves.” ur Marvelous land of Oz

(Bilden är inte från denna andra roman i sviten, utan från boken efter den - det är baksidan till den tredje boken i serien: Dorothy i Oz. Illustrationerna i böckerna kommer jag på nåt sätt att ta upp)

söndag 19 september 2010

Lika liten som en värld och stor som ensam


KLICKA HÄR för att läsa senaste delen av min och Rasmus Grans As small as a world and as large as alone.
That's some pretty shit right there som de säjer i en del länder.

Citerat från veckans läsning - valspecial

"I den världen är folk antropoider. Ledarna är ödlor. Folket hatar ödlorna och ödlorna regerar över folket.
- Konstigt sa Arthur, jag tyckte du sa att det var en demokrati.
- Det gjorde jag, sa Ford, för det är det.
- Men, sa Arthur, och hoppades att han inte lät otillåtet dum, varför gör dom sig inte av med ödlorna då?
- Dom har inte kommit på tanken, sa Ford. Eftersom dom har rösträtt så tror dom också att den regering som sitter där är i stort sett den dom vill ha.
- Menar du att dom faktiskt röstar på ödlorna?
- Javisst, sa Ford med en axelryckning, självklart.
Men, sa Arthur och samlade sig för den Stora Frågan, varför?
- För om dom inte röstade på en ödla, sa Ford, så skulle fel ödla kunna bli vald."
ur Ajöss och tack för fisken av Douglas Adams. övers. Thomas Tidholm

"Det förekommer ett dalt med Högern från socialdemokratiskt håll som är rätt olustigt, tycker jag. Man tar visserligen avstånd från deras befängda idéer men tydligen inte alls med samma inlevelse som man ägnar till exempel Folkpartiets så kallade sjätte ståndpunkt i pensionsfrågan.
[...]Socialdemokraternas välfärdspolitik har med åren gudskelov lett till att folk betraktar den sociala tryggheten som en samhällelig, statlig uppgift mer än ett isolerat partis. Man anser det självklart att man ska få fri sjukvård[...]Där har Högern sin chans. Nu gör man visserligen i år allt för att missa den chansen men det finns dock många människor som tänker att nu har vi pension och sjukvård och fria skolfrukostar och barnbidrag. Nu har vi ju allt detta. Det har Staten lovat. Skulle man inte då kunna tänka sig litet skattesänkning också ovan på detta så blev det riktigt bra."
ur "H=Huvudmotståndaren" av Pär Rådström. Först publicerad i Aftonbladet den 14:e september 1960. Omtryckt i Pär Rådström i press & radio

lördag 18 september 2010

Jag är inget annat än en poet: jag älskar er alla,

Ur Canto General IX ("Må timmerhuggaren vakna"): VI

jag irrar omkring i den värld jag älskar:
i mitt fosterland fängslar man gruvarbetare
och soldaterna befaller domarna.
Men jag älskar till och med rötterna
i mitt lilla kalla land.
Om jag måste dö tusen gånger
vill jag dö där:
om jag måste födas tusen gånger
vill jag födas där,
nära den vilda araukarian,
den sydliga havsvinden,
de nyss köpta klockorna.
Ingen får tänka på mig.
Låt oss tänka på hela jorden,
och med kärlek bulta i bordet.
Jag vill inte att blodet på nytt skall
dränka brödet, bönorna,
musiken: jag vill att de skall komma med mig,
gruvarbetaren, den lilla flickan,
advokaten, sjömannen,
dockfabrikanten,
att vi skall gå på bio och sedan gå ut
och dricka det rödaste vinet.

Jag kommer inte för att avgöra något.

Jag kom hit för att sjunga
och för att du ville sjunga med mig.

Pablo Neruda
övers. Åsa Styrman

Från den chilenske poeten Nerudas stors och långa diktverk Canto General
I dag är Chiles nationaldag. För en vecka sen var det årsdagen för den USA-stödda militärkuppen i Chile. Canto General, som skrevs innan kuppen, handlar om hela den amerikanska kontinenten. Men den här verkade ändå passande för att uppmärksamma dagen.

Min manlighet

På den tiden jag sökte till gymnasiet så fick man lägga till 0.2 extra på sitt betyg om man valde en linje där de flesta sökande var kvinnor (eller en linje där de flesta var män om man nu råkade vara kvinna). Jag gick en sådan utbildning. På vår första samhällskunskapslektion kom denna (milda) könskvotering upp. De flesta var emot den. De menade att detta sänkte nivån på klassen. Jag och min bänkkamrat (som har en blogg nuförtiden) satt tysta längst bak. Vi hade inte kommit in utan hjälp av denna höjning. Vi satt där och sänkte nivån på klassen.

Vixxtoria (nej jag vet inte varför hon stavar så - kanske är det nåt religiöst, som Malcolm Xx) plockar i inlägget Vem får vara med upp en kommentar till en av hennes tidigare poster. Kommentaren handlade om att fler borde läsa och uppmärksamma en viss blogg som så vitt jag förstår har en massa läsare och uppmärksammas rätt ofta. Så den delen av diskussionen (där jag nämns på ett hörn) blev lite underlig.

Inlägget handlar emellertid också lite mer allmänt om bokbloggosfären Och om män och bokbloggosfären. Och det undras där bland annat om det "Kanske finns det en stor 'kvinnogemenskap' som män känner sig utestängda från". Och hon tar upp en del manliga bokbloggar. Detta leder sen också till att Lyran listar bokbloggande män.

För min del känner jag mej inte förtryckt eller utestängd. (Att gå omkring och känna saker är heller inget vi män gör). Om mitt skrivande på nåt sätt påverkas av att män är i minoritet när det gäller såna här bloggar så är det att jag inte har ett behov av skriva mer om kvinnliga författare om jag inte gjort det på ett tag.
Vilket jag nog skulle tänka mer på om jag till exempel skrev litteraturkritik i en tidning. På kultursidorna är som bekant könsfördelningen annorlunda.
Många kritiker liksom författare har nu också bloggar. Ofta om litteratur. Så antalet litteraturbloggar skrivna av män är långt större än de som Vixxtoria och Lyran nämner. Bloggosfären är stor och svåröverskådlig.

Uppräknandet av manliga bok- och litteraturbloggar i samband med såna här diskussioner känner jag mej lite kluven till. Jag skulle hellre se att Butter tar ordet togs upp av andra skäl än att jag är man.
Ärligt talat så klarar jag mej numera utan de där extra 0.2 poängen.

fredag 17 september 2010

Grinderman 2


Grinderman är en grupp bestående av Nick Cave och ytterligare tre medlemmar ur Nick Cave & The Bad Seeds. Ofta beskrivet som ett hobbyprojekt. Bandet har nu gett ut sitt andra album.

Förra albumet hade en rätt bra singel. Men skivan hade förutom de två sångerna på den rätt svaga spår. Grinderman 2 är mycket bättre.

Där debuten i stort sett hade två (högst tre) olika slags sånger så låter varje spår på denna på sitt eget sätt utan att skivan låter splittrad. Flera spår byter karaktär under sångens gång (kanske föreställer omslaget snarare en varulv än en varg).

Soundet är mer gitarrbaserat än hos Bad Seeds och är brötigt och suggestivt. En och annan svag låt (som "What I know") räddas av kompet som ibland kan låta riktigt nyskapande. Med ylande körer och inslag som påminner en om att Nick Cave lär ha döpt en av sina söner efter Jethro Tull.

De flesta spåren behöver nu inte räddas utan är rätt fantastiska. Från den tunga singeln "Heathen Child" till pop-hitten "Palaces of Montezuma". Den trallvänliga "When my baby comes" (där stegrande stråkar kontrasterar mot ett desperat upprepande av "just how long you gonna be my baby" - detta är ett av de spåren som förändrar sej) och den malande industribluesen "Worm Tamer".

Texterna kan fortfarande påminna mer om den Cave som skrev Bunny Munros död
än han som skrev And the ass saw the angel. Men mer om de bättre delarna av boken. Texterna utgår ofta från vanliga rocktextmetaforer men vrider på och driver med dessa.

Att jämföra med Nick Cave & The Bad Seeds är svårt att undvika. Det finns ekon av olika Cave-perioder här och där. Öppningsspåret ekar av flera Bad Seeds-låtar. Men Bad Seeds-låtar som inte påminner om varandra. Mer än förra skivan så är Grinderman här ett band i egen rätt. Albumet kan dock stå bredvid Bad Seeds-arna utan att behöva skämmas.

(Förutom i DN så verkar de flesta recensenter ogilla skivan. Expressen
och Skånskan verkar ha velat ha samma sorts skiva som förra. Andra har talat om oljud och svaga låtar. Dessa har fel (utom kanske om oljudet, men det är ett vackert oljud). Det är en mycket bra skiva.)

torsdag 16 september 2010

Jord och frihet


(Klicka på bilden för att göra den större)
"Mexikos historia: Tierra y Libertad" väggmålning av Diego Rivera gjord mellan 1929-35.

5 bra mexikanska böcker


Idag är Mexikos nationaldag. Min mexikanska litteraturfu är egentligen rätt svag och jag har bara läst en handfull mexikanska författare. Så på denna lista fuskar jag på två sätt: en författare får två böcker, visserligen av olika slag. Och en annan är om man ska vara noga inte alls mexikan:

Carlos Fuentes - Terra Nostra
Fuentes har skrivit flera såna här tjocka romaner med flera handlingar och de flyter ärligt talat lite ihop i mitt minne. Men som jag minns det är Terra Nostra den mest underhållande. En bok som när du läst den gör det möjligt för dej att se lite lätt nedlåtande på valfri magisktrealistisk/modärnistisk tegelsten och sucka och säja att någon Terra Nostra är den ändå inte.

Gilbert Hernandez - Den skrattande solen
Gilbert Hernandez' far var mexikan, hans mor spansktalande (US)amerikan. Detta är första seriealbumet om den mexikanska byn Palomar. Palomar-serierna tillhör det bästa inom de tecknade serierna. Den skrattande solen är en fascinerande berättelse om en stor mängd intressanta karaktärer mästerligt utförd. Albumet efter det är ytterligare lite bättre.

Octavio Paz - Rappaccinis dotter
Pjäsen bygger på en novell av Nathaniel Hawthorne om en kvinna som blivit uppväxt bland giftblommor. Hawthornes novell är egentligen en rätt trist historia. Paz följer novellen men förser berättelsen med kraft och konstiga monologer.

Octavio Paz - Vid världens strand
"Dina tånaglar är gjorda av sommarens kristall." (rad ur "Betraktad kropp", övers. A. Lundkvist & M. Torres). Utgiven i Röster en lyrikserie redigerad av Lars Gustafsson. Det finns ett par urval av Paz' poesi på svenska (dikten "Betraktad kropp" finns till exempel, i en annan översättning med en annan titel, också i Varje dags eld). Detta är ett bra sådant. Paz är en bra poet (hade han annars fått två böcker på listan?).

Juan Rulfo - Pedro Páramo
Äldst av böckerna här men den som senast blev översatt till svenska.
En man kommer till byn Comalo och letar efter sin far som han aldrig träffat. Det är något underligt m,ed den lilla byn.
"Jag är något sådant som inte stör friden för någon. Och du ser att inte ens nere i jorden har jag tagit någon plats. De lade mig i din grav, och jag fick mycket väl rum i din armhåla. Här i hörnet där du finner mig. Jag kommer just nu att tänka på att egentligen borde det vara jag som höll dig i mina armar. Hör du? Där ute regnar det. Hör du inte hur regnet piskar?" (övers. Karin Alin). Rulfo skrev bara en roman. Eftersom det var tillräckligt

onsdag 15 september 2010

You love Russia, don't you?: en bokgeografitrojka


Stora O har kommit till Ryssland i sin bokgeografi. På den ryska nationaldagen skrev jag om 10 bra ryska böcker. En eller två av de nedan nämnde jag även där.

Berätta om en bok du läst som utspelar sig i landet eller är skriven av en författare med anknytning dit:
Velimir Chlebnikov - Baklängesvärlden
I "Självbiografiska anteckningar" i Chlebnikov-urvalet Baklängesvärlden så skriver Chlebnikov "1913 blev jag utnämnd till ett av vår tids stora genier, en titel som jag behållit intill denna dag." Och det är en titel han fortsätter att inneha. Boken samlar kortare prosastycken och dikter av den ryske futuristen. Huvudnumret är novellen "Ka" om vilken mitt inlägg som länken går till huvudsakligen handlar.

Berätta om en författare som på något sätt har anknytning till landet:
Ilf & Petrov
Som den uppmärksamme läsaren märker så är det där två författare. Men Ilf & Petrov skrev sina verk tillsammans. Humoristiska romaner som Tolv stolar och Guldkalven. Min favorit är emellertid kortromanen En genomskinlig personlighet, en komisk version av Den osynlige mannen.
Vår hjälte blir osynlig efter att ha använt en tvål mot fräknar som fungerar lite för bra. Fräknarna försvinner liksom allting annat. Att en osynlig man rör sej i byn får invånarna att ändra beteende. Hederlighet och anständighet sprider sej som en farsot över staden. Då man aldrig vet om den osynlige mannen kan stå bakom en. Att detta skrevs i Sovjet 1928 ger en tvetydighet åt texten. Ett av kapitlen heter "Kain friställde Abel"
Denna och några noveller samt utdrag ur Ilfs anteckningsböcker (där man bland annat får det nyttiga rådet att "Frukta danskarna, även när de kommer med ägg.") finns i urvalet Kyssen överför infektion. Ytterligare några noveller finns i antologin Sovjethumor.

Berätta om en bok av en författare som anknyter till landet, som du inte läst, men är nyfiken på:
Andrej Belyj - Petersburg, originalversionen
Petersburg av Adrej Belyj tillhörde mina favoritromaner i tonåren. En märkligt hallucinatorisk skildring av en dag i staden 1905. Bomber och inre monologer. Romanen finns i två, som det säjs, kraftigt annorlunda versioner. När den äldre och längre varianten kom på svenska för ett par år sen så tänkte jag att jag skulle läsa den. Men det har ännu inte blivit av.

Samuel R. Delany och Wonder Woman


1972 skrev s/f-författaren Samuel R. Delany två nummer av serietidningen Wonder Woman (ibland Mirakelkvinnan på svenska). Wonder Woman är en superhjälte som skapades av William Moulton Marston i början av 40-talet. Hon kom från en amazonsk ö befolkad enbart av kvinnor till männens värld. Marstons serie var en underlig blandning av hemkokta idéer om kvinnans överlägsenhet och bondagefantasier. Tecknat i en charmig liksom rund stil.

Marstons skapelse var en lite mer egensinnig karaktär än Stålmannen och Läderlappen och de där. Och senare författare och redaktörer har haft lite svårt att veta vad de ska göra med henne. Förlaget som ger ut serien har emellertid fortsatt att hålla tidningen i gång också under perioder när den sålt dåligt.

Delany var 1972 redan en rätt framgångsrik författare. Hans noveller och romaner behandlade ofta genderfrågor. Inspirerad av Neil Adams och Denny O'Neills Green Lantern/Green Arrow, där de två grönklädda hjältarna mötte diverse sociala problem som rasism och kultledare, så ville Delany skriva om kvinnosaken i tidningen. O'Neill var då redaktör för Wonder Woman.

De två numrena är av sinsemellan rätt olika karaktär. Det första är ett rent fantasynummer. Det är först i det andra numret som Women's Lib dyker upp.

Wonder Woman blir erbjuden att göra reklam för kläder för den nya frigjorda kvinnan. Han som äger klädföretaget visar sej vara en skurkaktig manschauvinist. Något en ny karaktär, en kvinnosakskvinna, får Wonder Woman att inse. Först är hon tveksam till kvinnosaken, trots att hennes manliga kärleksintresse tar hennes nya radikala väns sida, men blir sen omvänd.

Scenen där Wonder Woman blir omvänd till feminismen är lite komisk. Men numret är hyfsat gjort med förvånansvärt många stunder då de löser problemen genom karatesparkar. Och Dick Giordano, som tecknar serien, är bra på att teckna sparkande kvinnor (av och till kan Giordanos kvinnor krocka lite med den feministiska tonen). Den är lite mindre klumpig än när Green Lantern/Green Arrow, behandlar drogmissbruk. Men serien är kanske inte så förvånande inte direkt bra.

Det är mest detta andra av Delanys nummer som brukar tas upp när man skriver om serien. Det första numret har "story" av Delany där det andra har "script". Och serien fortsätter handlingen i det föregående numret. Och figurerna Fafhrd and the Gray Mouser (fantasyhjältar i en bunte noveller och romaner skrivna av Fritz Leiber) gästspelar i vad som verkar vara reklam för deras kommande egen tidning.

Ändå tyckte jag att detta nummer var lite mer intressant om inte direkt bra. Det är en slags sword and sorcery-serie. Wonder Woman och några till har fallit in i en barbarisk fantasyvärld. Vilket gör den lite mer visuellt varierad.
Och det är ett tidigt exempel på att Delany skriver sword and sorcery (barbarer, trollkraft och svärd). En genre som han senare skulle använda sej av i Neverÿona-sviten. Den var påverkad av Alyx-berättelserna av Joanna Russ som i sin tur var påverkad av Fafhrd & the Gray Mouser.

När Delany skrev sina två nummer så hade Wonder Woman på nåt sätt blivit av med sina övernaturliga förmågor. Och var istället expert i karate och iklädd en helvit dräkt istället för den kostym hon brukar associeras med.
Detta hade pågått ett bra tag. Men det beslöts av förlaget att Wonder Woman skulle återfå sina krafter och sin gamla kostym. Vilket gjorde att Delanys sejour på serien avbröts och den etiska cliffhangern som avslutade det andra numret lämnades hängande.

Serierna finns bland ett par andra från samma period i albumet Diana Prince: Wonder Woman (volume 4).

tisdag 14 september 2010

The chicken when it's in the egg I'm sure it has no bone

"Another song about seduction, thank God" säjer Tim Hart i mellansnacket på en Steeleye Span-konsert från mitten av 70-talet. Många av balladerna Steeleye Span och deras föregångare, duon Tim Hart & Maddy Prior, spelade in handlade mer eller mindre öppet om förförelsens konst.

I "Captain Wedderburns Wedding", den nästbästa sången från duons andra platta, Folk Songs Of Olde England, Vol. 2(1968) så förförs den unga damen av att mannen kan gissa svaren på ett antal gåtor. Något som bekant fungerar väl även i våra dagar.

En uppgift kaptenen får "before I lie in your bed" är att han ska laga henne en måltid: "You must get for supper/A cherry without a stone/And you must get for supper/A chicken without a bone".
Varvid kaptenen svarar: "A cherry when it is in bloom/I'm sure it has no stone./And the chicken when it's in the egg/I'm sure it has no bone"

Om han faktiskt gör en körsbärsblommekryddad omelett (plus duvkött från strofen efter de jag citerar) eller om det räcker för hobnom att svara på frågorna, hon ställer sen ytterligare 6 ("and that is three times twa" upplyser texten pedagogiskt nog en), framgår aldrig riktigt i den här versionen.
Balladen är skotsk och finns i många varianter. Den är Child-ballad nummer 46.
Alla Tim Hart & Maddy Prior-plattorna finns återutgivna tillsammans på en dubbel-cd.

De fem bästa öppningsspåren 2.0


(Just när jag skulle till att skriva detta inlägg kom jag på att jag redan haft en lista med de fem bästa låtarna som inleder ett album. Tre av de fem var samma som det här. Nåja.)

Om inledningsspåret på ett skivalbum egentligen är viktigare än något annat spår kan diskuteras. Det finns flera bra skivor där jag brukar hoppa över första låten. Men det är bättre med en bra öppningssång än en dålig och här är fem av de bästa:

"Creep in the Cellar" av Butthole Surfers på Rembrandt Pussyhorse
Första gången jag hörde denna tyckte jag det var det märkligaste jag nånsin hört. Till skillnad från så mycket annan musik så tycker jag den låter rätt märklig fortfarande.

"Mercy Seat" av Nick Cave & The Bad Seeds på Tender Prey
Det finns ett par till av Nick Cave som skulle kunna ha kommit på listen ("Muddy waters" på Kicking till exempel). Men hur "Mercy Seat" följs av "Up jumped the devil" (och den av "Deanna") är svårslagbart.

"Blacksmith" av Steeleye Span på Please to see the king
Inledningsspåret på Steeleyes andra platta. "Blacksmith" hade funnits med i en annan version på deras första album. Men det är den egentligen lite för mycket 70-talselgitarriga stuket på den här versionen som gör den till det perfekta inledningsspåret på den bästa folkrockskivan.

"Marry Me (Lie! Lie!) av These Immortal Souls på Get lost (Don't lie!)
Rowland S. Howards grupp efter Birthday Party. Pianot i början gör att detta är den enda självklara låten på den här listan.

"Dead leaves and the dirty ground" med White Stripes på White Blood Cells
White Stripes har ofta bra öppningsnummer. Också på deras senare lite svagare album. "Seven Nation Army" från albumet efter detta med sitt riff skulle man kunna argumentera för. Men dels är White Blood Cells ett bättre album, dels så är "Dead leaves..." "Dead leaves...".

måndag 13 september 2010

Smaken av Muriel Barbery


Det är sällan man äter i nutida romaner. I Smaken av Muriel Barbery äts det emellertid nog för en hel romansvit.

En matkritiker får veta att han har 48 timmar kvar att leva. Han minns i monologer tillbaka på sitt liv, sina framgånger och sina måltider. Inskjutna mellan dessa minnen är korta stycken där kritikern beskrivs av andra personer i sin omgivning. Portvakterskan, hans barn och brorsbarn, hans katt och en staty.
Just statyns monolog är kanske lite sökt. Men dessa monologer är korta och de få som fungerar lite sämre gör inte så mycket. Greppet är väl använt och hjälper att göra boken till en underhållande läsning.

Att någon som har 48 timmar kvar att leva är kanske något som man snarare förväntar sej att stöta på i en komediserie än i en allvarlig roman. Och trots en del mörkare stråk - hans omgivning, som hans mindre begåvade barn, visar sej inte helt uppskatta den store gourmanden - är det en rätt lättsam ofta humoristisk roman.
Matkritikern ser sitt liv och världen med gastronomiska ögon och ett gastronomiskt språk. Prosan blir av och till till en parodi på språket i tidskrifter som Gourmet, medan den i andra delar helt omfamnar denna stil i ett uppradande av glupska adjektiv som gör texten till en fröjd att läsa.

Motorn i boken är matkritikerns sök efter sitt matintresses ursprung, efter en ursprunglig smak. Hur allvarligt man ska ta huvudpersonens sista uppenbarelse i detta sök är jag inte helt säker på. Den ifrågasätts också i monologen strax innan. Romanen befinner sej mellan allvar och skämt på ett sätt som påminner om den patafysiska traditionen.

Den svenska översättningen av Smaken kom ut tidigare i år. Det franska originalet kom ut år 2000. Och var Barberys debutroman. Den senare genombrottsromanen Igelkottens elegans (som jag inte läst) lär utspela sej i samma hus som Smaken. (De texter om Smaken som jag läst har varit väldigt präglade av den senare romanen.)
Det är väl mest för att Barberys tredje roman dröjt som Smaken kommit på svenska. Men det kan man vara glad över då den korta romanen är mycket läsvärd.

En trio katastrofer


Lyran har temat katastrofer i dagens tematrio:

Daniel Defoe - Pestens år
"Med ve och fasa pesten slog/London år sextifem./Väl hundratusen mänskor dog;/men jag var ej bland dem!" (övers. Per Erik Wahlund). Med den versen av bokens berättare avslutas Daniel Defoes roman om peståret 1665. Defoe skrev boken på 1720-talet men baserade den på historiska kvarlevor. Boken berättas i en närmast journalistisk stil. Betydligt bättre än Defoes kanske mer kända bok, den om Robinson Crusoe

Sakyo Komatsu - Japan sjunker
Japanerna gillar katastrofskildringar. Denna utspelar sej i en (då) nära framtid där hela Japan börjar sjunka. Romanen ägnar sej lika mycket åt att skildra hur ett antal människor ställer sej till landets undergång som själva de underliggande orsakerna till att landet börjat sjunka. En vemodig skildring.

Dan Zettwoch - Won't be licked! The Great '37 Flood in Louisville
En serie på 30 sidor om hur Zettwochs farfar åkte runt i en båt i ett översvämmat Louisville. Staden är förvandlad när han ger sej ut på sin resa. "Mailboxes, fences, signs - stuff I walked by every day - were now hidden threats." En uppfriskande historia som också blir en tidsskildring av det amerikanska 30-talet. Jag läste den i Best american comics 2007, red. Chris Ware.

söndag 12 september 2010

Dansa - om ett amerikanskt seriealbum om japanska hjältar


Final Crisis Aftermath: Dance är ett seriealbum skrivet av Joe Casey och tecknat av ChrisCross (med flera tecknare). Det handlar om den japanska superhjältegruppen Super Young Team. Denna introducerades i Grant Morrisons Final Crisis. Medlemmarna i gruppen har namn som Shy Crazy Lolita Girl och Most Excellent Superbat. Den senare är, liksom flera gruppens medlemmar, inspirerad av amerikanska superhjältar både till namnet och kostymen.

Hos Grant Morrison så är dessa amerikainspirerade unga hjältar en slags rebeller mot en äldre grupp hjältar. Analoger till Astro Boy och andra populära mangahjältar som i den här världen gått samman som Big Science Team. "When will he realize that being fantastic is a superpower in itself" säjer Most Excellent Superbat (vars superkraft i och för sej snarare verkar vara narcissism) där när en av de äldre hjältarna anklagar dagens ungdom för att inte vörda de monsterkämpande traditionerna.

Joe Casey tar delar av de här temana och gör serien till något eget, mer likt hans egen underskattade the intimates än något av Morrison. Han skriver en snabb underhållande serie där gruppen kämpar mot sina egna sponsorer, ondskefulla virus och gruppens egna inre spänningar. Som bland annat tar sej uttryck i att tre av medlemmarna hånglar med folk som klätt ut sej till superhjältar i gruppen (cosplayers). Big Atomic Lantern Boy med Shiny Happy Aquazon, Shiny Happy Aquazon med Well-Spoken Sonic Lightning Flash. Och Most Excellent Superbat med en Most Excellent Superbat.

I en intervju så har Casey sagt att cosplayern som är utklädd till Most Excellent Superbat som i albumet är en kvinna, egentligen enligt manus var menad att vara en man. Detta är bara ett av flera problem med teckningarna.

ChrisCross blir utbytt halvägs av Eduardo Pansica. Både innan och efter bytet så är bilderna bleka utan egentlig energi. Det snällaste som kan säjas om teckningarna är att det är fullt möjligt att se vad som händer.

Serien hade behövt en tecknare som till exempel J. G. Jones som tecknade (delar av) Final Crisis och som tecknade ett annat Morrison-serie Marvel Boy vars popseriesensibilitet påminner lite om vad Casey försöker göra här.

Och med bättre tecknare hade lyckats med. Serien blandar action och melodrama väl, driver med genrens konventioner samtidigt som den förmår uttnyttja dem. Den underliggande huvudhistorien - vad som egentligen hänt med Japan - får ett passande svar och en fyndig lösning.
Men som det nu är är albumet mest en svag coverversion av vad det skulle kunna vara.

Claude Chabrol


Claude Chabrol har dött.
Chabrol är en filmare som jag sett ett rätt stort antal filmer av men ändå bara en liten del av hans produktion.
Bland de tidiga så är Mannen – hustrun – älskaren (1968) sevärd.
I den senare delen av hans filmskapande så står ett par thrillers med Isabelle Hupert ut: Ceremonin (1995) och Sängfösaren (2000). Rätt olika sinsemellan men bägge med en tät obehaglig atmosfär.
Chabrol var kanske mer konventionell än flera av sina kollegor från Cahiers du Cinema men han gjorde ett stort antal bra filmer av många slag.

As small as a world and as large as alone - 64


KLICKA HÄR
för att läsa senaste delen av min och Rasmus Grans nätserie.

Citerat från veckans läsning

"Jag anstränger mig till det yttersta för att minnas. Men tänk om det som ligger och mal där i bakhuvudet inte ens smakade gott? Liksom Prousts förkättrade madeleinekaka - detta märkliga bakverk som smulades sönder till en mosig smet en råkall och kulen eftermiddag, i en sked lindblomste till råga på eländet - liksom den förknippas mitt minne kanske bara med något högst ordinärt som jag enbart är förtjust i av sentimentala skäl"
ur Smaken av Muriel Barbery, övers. Marianne Öjerskog

"Jag beklagar att jag inte behärskar ficktjuvarnas konst. Borde icke män som hänge sig åt intriger betrakta denna konst som en del av sin uppfostran? Hur roligt vore det icke att kunna snatta en rivals brev och porträtt eller också avslöja fromma kvinnor genom att knycka komprometterande papper ur deras fickor. Men våra föräldrar tänka på ingenting, och jag som tänker på allt står icke desto mindre handfallen och vet icke vad jag skall taga mig till."
ur Farliga förbindelser av Choderlos de Laclos, övers. Arvid Enckell

lördag 11 september 2010

Åtta länkar en lördag


Om Jack Kirbys 2001 och Jim Sterankos Outland
En lång diskussion på Death to the universe mellan Joe McCulloch och Matt Seneca om två seriealbumadaptioner av sf-filmer.

Simon säger om Audrey Niffeneggers bilderböcker
Niffenegger är mest känd som prosaförfattare men har gjort ett par böcker som är ett mellanting mellan bilderböcker och tecknade serier. Simon säger uppehåller skriver om den senaste The Night Bookmobile (som man kan läsa på nätet) som handlar om "en bokbuss som innehåller precis allting besökaren någonsin läst; gamla barnböcker, tidningar osv; de böcker som bara påbörjats har bara text på de sidor man läst"

Samuel R. Delany om att skriva Wonder Woman
Delany skrev två nummer av tidningen Wonder Woman (Mirakelkvinnan på svenska. Som jag nyligen läst och nog kommer att skriva något om. Delany berättar i intervjuutdraget om omständigheterna till att han kom att skriva serien

Bokskämt
Under hashtaggen "Bookjoke" har filmmanusförfattaren Todd Alcott på Twitter under veckan gjort ett antal bokskämt som: "I love King Lear but I think it's better if I just don't say anything", "I said that I would buy a copy of Mrs. Dalloway myself" och "I have a crazy, impractical, unrealistic desire to read Don Quixote."

No Star Wars - Tio i topp
supervillain. har avslutat sin lista med sina hundra favoritfilmer.

bernur om Joyce Carol Oates Wild Nights! Stories about the Last Days of Poe, Dickinson, Twain, James, and Hemingway
Om en novellsamling om fem författares yttersta dagar. Med Emily Dickinson som robot.

fredag 10 september 2010

Sju bloggar

Lyran har gett mej ett bloggpris/länkkedjebrev kallat "beautiful blogger" med motiveringen att jag "skriver mestadels om författare" hon "aldrig hört talas om" och för att jag gjorde henne uppmärksam på Jayne Anne Phillips.

Man ska när man fått detta kopiera in prisbilden i sin blogg (det tänker jag inte göra då bilden var rätt ful), tacka och länka till den som nominerade dig (tack), nominera sju andra bloggare och länka till dem och berätta sju intressanta saker om sej själv.

Sju bloggar som jag brukar läsa är:

bernur
Björn på bernur skriver om poesi och romaner och musik och har senaste tiden varit väldigt produktiv. Bara den här veckan har han skrivit om en novellsamling av Joyce Carol Oates, ett urval av Emily Dickinson på svenska och ytterligare en bunte böcker.

Bokberget
Blogg om kinesisk litteratur som uppdaterat rätt sparsamt på sista tiden.

Farbror Punk
Skriver om (visserligen ofta med viss rätt) bortglömda svenska punkband.

On word arts
On word arts uppvisar ibland en lite vördnadsfull syn på litteraturen som jag inte delar. Men hon skriver om många roliga och intressanta böcker - Thomas Bernhard, Jorge Luis Borges, Jean Phillippe Toussaint och Tusen och en natt är några som tagits upp där på senare tiden. Mycket citat och bilder.

Norra Grängesbergsgatan
En blogg om Norra Grängesbergsgatan i Malmö som ligger nära där jag bor. En rolig annorlunda syn på stadens liv. Sen i somras nerlagd, eller färdig. Gatan har ju också omasfalterats.

Simon säger
En blogg om tecknade serier. Välskrivna inlägg om en rolig blandning av serier, både populära och mer litterära sådana.

Tankar från en gödselhög
Allt ur ett överifrånperspektiv.. Mitt mål med den här bloggen har alltid varit att få fler besökare än min bror på Tankar från en gödselhög. Det hade jag ett tag. Men mer för att Johannes inte uppdaterade så ofta längre. Nu har han börjat skriva lite oftare igen.

Sju intressanta saker om mej själv är kanske lite svårare då jag inte är en intressant person (Lyran hade en rätt imponerande samling saker). Men i alla fall:

Jag har fem universitetspoäng i Samuel Beckett (vilket inte är den fördel på arbetsmarknaden som man skulle kunna tro)

I min tjugoårsålder var jag en bra bit längre än vad jag är idag.

Mitt specialarbete på gymnasiet handlade om Stig Larsson. Med den prettotastiska undertiteln: "i brytningen mellan europeisk modernism och svensk realism".

Jag har läst fem främmande språk. Jag behärskar ett.

Jag kan gå vilse överallt.

Länge blandade jag konsekvent ihop orden nymfoman och pyroman, vilket kunde bli något förvirrande.

Jag delar födelsedag med Kalle Anka. Något jag var väldigt stolt över när jag var liten.

torsdag 9 september 2010

Poet

Bländad av solen
belyst av bränder
virvlad ur aska
aldrig densamma -

ytans lek med djupet
(med sprittande nya stjärnestim)
djupets hot mot ytan
(med vimlande döda solsystem)
orden alltför fjärran
(som smältande guld)
livet alltför nära
(som stelnat bly)

mer förklädd än intet
naknare än allt

på en jord där allt
är för tidigt eller för sent.

Erik Lindegren
i samlingen Vinteroffer

Libris interruptus

I somras när det var värmeväder så bytte jag ut det jag läste mot poesi och noveller. De böcker som jag då läste tog jag paus i.

När jag nu tog en av dessa böcker för att återuppta läsningen så minns jag för mycket av det jag läst för att njuta av att läsa om det men för lite för att fortsätta där jag slutade.

Detta är irriterande då det är en bra bok.

onsdag 8 september 2010

Bok-Island


Os bokgeografilektion har kommit till Island. (Isländska böcker har jag tidigare tagit upp i inlägget 10 bra isländska böcker.)

Berätta om en bok du läst som utspelar sig på Island eller är skriven av en författare med anknytning dit.
Svanen av Guðbergur Bergsson är en humoristisk roman som utspelar sej på den isländska landsbygden. En drift med den isländska hembygdslitteraturen.

Berätta om en författare som på något sätt har anknytning till Island.
Stefán Hörður Grímsson gav ut fem diktsamlingar. Mellan hans andra och tredje bok gick det tjugo år. Han brukar säjas tillhöra Atom-Poeterna (jag tror de bekämpade brott på Island under 50-talet). Hans dikter är vackra och uppfriskande. Ett urval Bilder utan vägg finns på svenska. Diktarna där är oftast väldigt isländska, som dikten "Jöklar": "Om sommaren välkomnar jöklarna den klara himlen/lyser vänligt varma solskensdagar/och ljuger oss fulla.//Om vintern talar de sanning/då behöver de inte låtsas/de faller in i väderleken."(övers. Inge Knutsson).

Berätta om en bok av en författare som anknyter till Island, som du inte läst, men är nyfiken på.
Islänningarna fortsätter att skriva sina många böcker (de ger ut flest böcker per invånare). Med nya litterära skolor och riktningar som dyker upp. En av de nya omtalade är Steinar Bragi, vars roman Kvinnor nyligen kom på svenska. Bragi tillhör de internationellt mest kända av de yngre isländska författarna. Och Kvinnor har fått bra recensioner.
Elise Karlsson jämförde den i SvD med David Lynch.