måndag 30 december 2013

Sara Lidmans fem bästa böcker

(bild: Lutfi Özkök)

I dag skulle Sara Lidman ha fyllt 90 år. Vi uppmärksammar detta med en lista.
Jag har inte riktigt läst alla Lidmans böcker. Till exempel har jag inte läst pjäsen Marta Marta. Jag har inte heller läst några av hennes artikelurval, det har jag dock snart tänkt ändra på med Vänner och u-vänner som första boken. Titeln på inlägget är med andra ord diskutabel.
Listan är kronologiskt ordnad.

Hjortronlandet
Lidmans första roman Tjärdalen var en så kallad succédebut. Andra romanen Hjortronlandet (1955) påminner mycket om denna men är strået vassare. Hennes norrlandsromaner från 50-talet kan säjas ha inlett en egen linje i den svenska litteraturen.

Samtal i Hanoi
"Förr älskade vi månskenet här i Vietnam. Man arbetade på fälten i månljus och kunde slippa den tunga dagshettan. Men under kriget mot fransmännen blev månljuset gerillans fiende. De våra kunde då inte ta sig fram osedda hur som helst.[...]
  Och de sjunger gamla månvisor."
Lidman spelade en viktig roll för den svenska Vietnam-rörelsen. Den här boken innehåller reportage från en resa till Vietnam 1965. Som titeln antyder handlar det mycket om samtal med vietnameser. I dag glöms ofta den här bort lite såsom bunden till sin tid. Men den är fortfarande läsvärd.

Gruva
Gruva var en intervju- och bilderbok av Lidman och fotografen Odd Uhrbom. Uhrboms del av boken glöms tyvärr ibland bort. Trots att hans foton kom först. Lidman intervjuade gruvarbetare på LKAB året innan gruvstrejken. En del gav boken skulden/förtjänsten att ha startat strejken. Gunnar Sträng fördömde boken. Hur det än var med det så är det en stark bok.

Vredens barn
"Det vet väl alla att det bara finns en enda ärlig Burträskare - och han har stulit en get.
  Någon som tydligen var från Burträsk svarade att han sålde den där geten åt en karl från Lorsjö och har inte fått betalt än.
  En Lorsjö-karl svarade med att smäda Piteå.
  Har du hört bästa sättet att dräpa en Pit'bo?
  Naa?
  Du ska trilla en pite-palt ut på svagisen.
  Varje socken och by pikades av varje annan; anfall och replik skulle vina kring öronen; man skulle se pitebon springa ut till havs efter en grå, rykande läcker palt, han skulle springa utan att märka det hur isen brast - och en flock västerbottens-karlar skulle skratta så de skrattade åt pitekarlens dödliga glupskhet - medan deras egna magar tjöt av hunger efter nykokad palt, fylld med fårtalg och stekt njure, eller fläsk."


Den underbare mannen
Den senare delen av Lidmans författarskap domineras av den fem romaner långa Jernbanesviten som börjar med Din tjänare hör 1977. Det här är den fjärde boken i serien. Som jag minns det var det en av de bättre (Vredens barn ovan är den andra boken.) Man kan ha invändningar mot att inga samer syns nånstans i den här vildavästernliknande skildringen av Norrlands kolonisering. Men annars är det förbannat bra böcker (fast man borde väl svära på norrländska istället, böckerna innehåller flera norrländska svordomar och andra glosor och kommer med ordlistor.)

söndag 29 december 2013

Citerat från veckans läsning

"röken kom från gården, där mina åtta guldlockiga barn just höll på att göra upp eld för att grilla det nionde[...]. Detta eftersom man just tjuvläst en av mina favoritfilosofer och därvid på barns enkelspåriga vis kommit fram till att man genom att förtära sin defekta syster skulle maximera lyckomängden i världen och samtidigt bli mätt."
ur "Alternativ användning av en död katt (Chatte poivrée au four) Eller en utilitarists vardag" i Äntligen! Livets mening av Hans Isaksson

"skicka oss så långt som järnvägsspårena går och sen förti järnvägar längre bort', svarade Godda Yxskaft.
  'Så långt? Så tidigt? Så snart?' frågade biljettförsäljaren och torkade mera sömn ur ögonen."
ur "Hur de for iväg till landet Rotabagga." i Sagor från Rotabagga av Carl Sandburg, övers. Mårten Edlund

fredag 27 december 2013

Kwanzaa

I dag är det Kujichagulia, andra dagen på Kwanzaa.

Kwanzaa är en nordamerikansk högtid byggd på 60-talet kring olika afrikanska seder. Den var menad som ett radikalt svart pan-afrikanskt alternativ till europeiska sedvanor i stort snarare än direkt riktad mot julen, även om den nu tidsmässigt ligger nära denna.
Kwanzaa firas under sju dagar. Den 26 december - 1 januari. Olika dagar av kwanzaa har olika namn och teman. På den här dagen under kwanzaan ska man tala för sej själv, istället för att låta andra tala för en. Definiera sej själv istället för att bli definierad av andra.

Kwanzaa har på senare år både blivit mer accepterat med Kwanzaa-kort i de amerikanska varuhusen samt möjlighet till ledighet under högtiden. Och under Bill Clinton så erkändes högtiden som en officiell högtid av Vita Huset. Men den verkar samtidigt ha förlorat lite av sin roll som radikalt alternativ. Det finns, underhållande nog, fortfarande folk som varje år är upprörda över denna socialistiska okristliga högtid, men också deras röster börjar bli mindre högljudda.

I Aaron McGruders dagsstrippserie Boondocks kan man se lite olika förhållningssätt till Kwanzaa. Högtiden kommer först på tal tidigt i serien då den radikale svarte pojken Huey Freeman, seriens huvudperson, glömt Kwanzaa och blir påmind av sin vita klasskamrat som fått höra av sin far att "it's a holiday for uppity blacks who think they're too good for Christmas", hon uttrycker sen en önskan att själv vara uppity. Detta och följande år gör Huey det bästa för att få folk att fira kwanzaa. (En av stripparna i den här sviten finns är den ovan.) Men till slut tröttnar även han.

I strippen den 27:e dec 2004 hade McGruder, till bilder av Freeman-hushållet sovande, denna text: "'Twas two nights into Kwanzaa, with a chill in the air - and no one was stirring 'cause nobody cared./The family all thought of Kwanzaa as wack.../ Even young Huey, who's very pro-Black..." Och nästa dag: "Granddad was nestled, all snug in his bed-/ Without thinking of Kente cloths - black, green or red... 'Cause Kwanzaa, he said, ain't no real holiday.../ Just a bunch of African words he can't say...Kujijhagoo - What?"
Och i episoden A Huey Freeman Christmas av TV-serien som bygger på strippen drivs med vita liberalers intresse för högtiden genom Hueys lärare.

Vilket inte hindrar att det finns många som firar kwanzaa. En av högtidens förespråkare är poeten Amiri Baraka (som tidigare hette LeRoi Jones) som ofta är med på officiella kwanzaa-firanden. Men så vitt jag vet har han tyvärr aldrig skrivit någon kwanzaa-dikt.

Om att definiera sej själv och sin ras på sina egna villkor har han emellertid skrivit en hel del. Som dessa rader ur dikten "Ka' Ba":
"though we sprawl in grey chains in a place/full of winters, when what we want is sun.//We have been captured,/brothers. And we labor/to make our getaway, into/the ancient image, into a new/correspondance with ourselves/and our black family. We need magic/now we need the spells, to raise up/return, destroy, and create. What will be//the sacred words?"
(dikten finns översatt till norska i Baraka-urvalet Dikt for viderekomne: "vi ligger sprikende i grå kjetting i et sted/Full av vinter når det vi vil eie er sol." gjendiktet av J. S. Jónsson)

(Repris från Kujichagulia 2009. Jag har rättat ett och annat fel och lagt till strofen ur den norska tolkningen av "Ka' Ba". Samt en mening om TV-serien Boondocks och strippen överst har jag också lagt till.)

onsdag 25 december 2013

And the ass saw the angel - Nick Caves romandebut

En av de två kvällstidningarna hade i början av nittiotalet i sin nöjesbilaga en artikel om olika rockböcker. Om eller av musiker. Där gavs And the Ass saw the Angel av Nick Cave lägsta betyg, om det nu var ett minustecken eller en överkrossad geting. Som motivering citerades den första meningen: "Three greasy brother crows wheel, beak to heel, cutting a circle into the bruised and troubled sky, making fast, dark rings through the thicksome bloats of smoke."

And the Ass saw the Angel finns tyvärr inte på svenska. (Den finns på norska. Heter där Eselet så Herrens engel).
Jag håller på att läsa om boken och engelskan är väl så pass svår att en svensk översättning hade underlättat. Men egentligen flyter läsningen på rätt bra. Det finns passager när man nästan kan förstå den illitterata nöjesjournalistens dom ovan. Men för det mesta hålls det högstämda någorlunda i balans. Och rytmiskt sett får man igen det som verket förlorar i direkt begriplighet. Prosan är åtminstone stundom i klass med den allra vackraste sådan.

Många av partierna har jag läst flera gånger men det är endast den tredje gången jag läser den från pärm till pärm (och hur mycket jag kan ha begripit den första gången må vara osagt). Historien om ett religiöst kultliknande samhälle och en av dess utstötta fungerar kanske bättre i delarna än i helheten. Ramberättelsen blir lite bombastisk.
Medan de enskilda episoderna trots de många upprepningarna och alla allitterationerna bara ibland hotar att bli ett slags prosadikter. Det finns, när man vant sej vid språket, flera bra mer nedtonade berättelser här som ger mer än den barocka huvudhistorien. Som den där den stumme huvudpersonen fångar en spindel, Atra Virago, känd för att ha ett visst läte men som förblir tyst under sin fångenskap.

Som jag minns det var slutpartiet sämst. Men vem vet. Det kanske håller bättre den här gången.

(Vi avslutar Nick Cave-kalendern med denna sista extra lucka. Som är en repris. Först publicerad 26 juni 2009. Jag tyckte slutet var svagare även vid denna läsning. Men ett svagt slut gör inte lika mycket vid en omläsning. Nu blir det annat än Cave här framöver.)

tisdag 24 december 2013

Bakom sista luckan hittar vi Push the sky away



They take apart their bodies like toys for the local boys
Nick Cave & The Bad Seeds senaste studioalbum kom ut i år (det har hunnit komma ett livealbum sen dess). På Push the sky away är det bara Nick Cave som är kvar från det ursprungliga Nick Cave & The Bad Seeds. Även om Barry Adamson medverkar på ett par spår.
Ändå tycker jag att Push the sky away på många sätt är ett typiskt Bad Seeds-album. Som alla tidigare skivor med gruppen har den en egen ton.
Jag gillar bäst sångerna här som är som små berättelser. Som "Water's Edge" vars atmosfär påminner mej om bitar av Caves roman And the ass saw the angel.

måndag 23 december 2013

Just how long you gonna be my baby



Grinderman är en grupp bestående av Nick Cave och ytterligare tre medlemmar ur Nick Cave & The Bad Seeds. Ofta beskrivet som ett hobbyprojekt. Soundet är mer gitarrbaserat än hos Bad Seeds. Bandet har gett två album. Jag tycker bättre om Grinderman 2, det andra albumet, än om deras första (som bara heter Grinderman).

Sången "When my baby comes" på tvåan är ett bra exempel på bandet när det är som bäst. Med stegrande stråkar kontrasterar mot ett desperat upprepande av frasen "just how long you gonna be my baby".  

söndag 22 december 2013

Mån-Jesus



I see the many girls walking down the empty streets
& maybe once or twice one of them smiles at me
y/ can't blame anyone
for saying hello/ I say hey/ I say hello/ I say hello
Förr brukade det alltid heta att Mick Harvey var hjärnan bakom The Bad Seeds. Hur man nu skulle avgöra det. Dig!!! Lazarus, dig!!! (2008) skulle bli sista Bad Seeds-skivan där Harvey är med i bandet.
På "Jesus of the moon" spelar Harvey akustisk gitarr. Men Warren Ellis (som man fortfarande inte ska blanda ihop med skaparen av serier som Planetary och Desolation Jones) tar större plats på spåret.
Ellis för med sej ett lite mer folkmusikliknande sound till gruppen. Här spelar han bland annat flöjt. Jag gillar flöjten.
 

Citerat från veckans läsning

"Selvom vi er et godt stykke inde i september skinner solen fuldstændigt uhæmmet. Det kan ikke undgå at irritere mig."
ur Politisk roman av Lone Aburas

"Rut utmärkte sig med ett par bröst som trotsade alla kalkyler. Vid minsta gungning upphävde de med ögonblicklig verkan samtliga lärosatser i trigonometrin, topologien, hållfasthets- och jordskalvsläran och den Athanasianska trosbekännelsen."
ur "Grisen och stjärnan" i Grisen och stjärnan av Bengt Anderberg

lördag 21 december 2013

Nick Cave och filmmusik



Nick Cave har gjort musik till flera filmer. Den filmregissör han framförallt samarbetat med är John Hillcoat. Deras samarbete började med fängelsefilmen Ghosts ...of the Civil Dead (1989) där Cave också har en av rollerna. Jag har tyvärr inte sett filmen men gillar soundtracket som Cave gjorde samman med Bad Seeds-medlemmarna Mick Harvey och Blixa Bargeld.
Dessa tre gjorde även musiken till Hillcoats film To have and to hold. Där Scott Walker gör en snygg cover av Bob Dylans "I threw it all away".

Cave skrev manuset till den australiensiska vilda västern The Proposition. Som Hillcoat regisserade. Det är en riktigt bra film. Fast rätt obehaglig. Caves och Warren Ellis vackra soundtrack gör den på nåt sätt ännu svårare att se. Ett av spåren på soundtracket heter "Sad Violin Thing". Spåret på klippet, "Down the road", är det som mest påminner om en vanlig sång.

Cave och Ellis (ej att förväxla med serietidningsförfattaren med samma namn) har sen gjort mer filmmusik tillsammans. Som soundtracket till The assassination of Jesse James... och The Road (en film i Mad Max-genren). Cave skrev ett manus som omarbetat låg till grund för Hillcoats film Lawless. En film som tyvärr inte alls är lika bra som The Proposition. Soundtracket är emellertid rätt kul, bland annat gör Ralph Stanley en Velvet Underground-cover som låter som om den var gjord under spritförbudets dagar då filmen utspelar sej. Cave och Ellis är bara med på nåt spår.

Det gick rykten för ett tag sen att Cave skulle skriva manus till en remake på The Crow. Då hade man ju önskat han även skulle ha gjort en remake på "The Black Crow King" till den möjliga filmens soundtrack.

fredag 20 december 2013

I dagens lucka så sjunger Nick Cave om Karl Marx



Abbatoir Blues / The Lyre of Orpheus är ett dubbelalbum där ena skivan är rosa och den andra pistagegrön. Recensenter brukar prata om hur sinsemellan olika de två albumen är. Jag håller nog inte med om det. Trummorna är annorlunda. Men skillnaden mellan skivorna är mindre än mellan första och andra sidan av From her to eternity (sida a och sida b på den spelades in under ollika tillfällen).

Det är i vilket fall ett mycket bra dubbelalbum/två mycket bra skivor. Som ovan så används en kör med god effekt. Och här finns märkliga "Fable of the brown ape" och "Lyre of Orfeus" (med raden "God was a major player in heaven") och vackra "Easy money" och då "There she goes..."

Texten handlar (bland annat) om personer som gjort sina bästa verk när de mått som sämst. Johnny Thunders säjs här ha varit halvdöd när han skrev "Chinese rocks" medan "Karl Marx squeezed his carbuncles while writing Das Kapital" och sångaren ber om att bli inspirerad som de blev

Som sången säjer så led Marx av karbunklar, en slags bölder, i anus och på penis när han skrev Kapitalet. Han skrev till Friedrich Engels att "bourgeoisin skall ha mina karbunklar i gott minne hela sitt liv." (22 juni 1867, här citerat efter Jan Myrdal i Den onödiga samtiden, troligen Myrdals översättning.)

torsdag 19 december 2013

Fem meter av den renaste vita snö



Då Nick Cave & The Bad Seeds sen Let love in började släppa tre singlar till varje album så finns det rätt många musikvideor med bandet. kanske fler än bra. Men videon ovan gillar jag.

"Fifteen feet of pure white snow" är från No more shall we part. Ett något underskattat album.

onsdag 18 december 2013

Är du den dära som jag har väntat på?


O we will know, won't we?
The stars will explode in the sky
O but they don't, do they?
Stars have their moment and then they die
I förra numret av musiktidningen Uncut hade de en lista med de 50 bästa singer/songwriter-skivorna. The Boatman's call med Nick Cave and the Bad Seeds kom på plats 35.

Att detta var Caves enda platta på listan betyder inte nödvändigtvis att de som satte samman den menar att det är hans bästa (även om musikkritiker brukar hålla Boatman's call högt). Utan snarare att detta är hans enda i singer/songwriter-genren.

Exakt vad en singer/songwriter är kan vara lite svårt att säja. Som det brukar heta om pornografi så vet man vad det är när man ser (hör) det. Ska man gå efter Uncuts lista så ska sångerna handla om sångarens/sångerskans eget liv (det är lite Hänt i veckan-varning på flera av motiveringarna på listan).

I vilket fall så skiljer sej albumet från de flesta andra av Bad Seeds-albumen. Jag var själv länge rätt tveksam till det. Men tycker det håller bra när jag lyssnar på det i dag.
"(Are you) the one that I've been waiting for?" är (med bibelcitat) ett rätt typiskt boatman-spår. En kärlekssång hela tiden på gränsen till det alltför högtravande som ändå på nåt sätt klarar sej.

tisdag 17 december 2013

Men mitt namn var Elisa Dane



När jag först hörde ryktet att Nick Cave skulle spela in en duett med Kylie Minogue så trodde jag inte på det. Men det gjorde han som bekant. Och "Where the wild roses grow" är fortfarande Nick Cave & The Bad Seeds största hit.

Låten var första singeln till Murder Ballads. Som tidigare nämnt i kalendern så kallas en slags Nick Cave-sånger för "murder ballads" på noterna till Firstborn is dead. Och dödssiffran i Caves samlade låtproduktion hade redan tidigare varit rätt hög.

Sångerna på Murder Ballads handlar om mord och elände. Ibland är Cave offer, ibland förövare. 
På skivan finns två duetter som utgår från äldre traditionella sånger. "Henry Lee" som Cave sjunger samman med P. J. Harvey är en omarbetad Child-ballad (sång nedskriven av den skotske sångsamlaren Child). Här är det Cave som blir mördad.

I "Where the Wild Roses Grow" är Cave mördaren.  Texten är inspirerad av "Down in the Willow Garden" som bandet också gör en version av som b-sida till "Where the Wild Roses Grow"- singeln.

"Down in the Willow Garden" är en traditionell sång som ofta går under namnet Rose Conelly. Vilket då är namnet på den mördade kvinnan.
I refrängen på "Where the wild roses grow" framgår att händelsen har blivit en berättelse. Offret, så att säja spelat av Minogue sjunger att de kallar henne "the wild rose" men att hon inte förstår varför de kallar henne så då "my name is Elisa Dane".
När hennes fall förvandlades till en sägen förlorade hon sitt namn.

Numera låter Murder Ballads lite splittrad. Som om temat är det enda som samlar sångerna samman. Men spåren var för sej är nästan alla bra. Och "Where the wild roses grow" är väldigt bra. Fastän folk gillar den.
 
Minogue spelade samman med Cave förra året in en ny version till sin skiva The Abbey Road Sessions. Det är en bra version.

måndag 16 december 2013

Jingle jangle


På Nick Caves skivor är det ofta ord som återkommer i flera av låtarna. En fras som upprepas på Let love in är "jingle jangle". Vilket ju passar i en julkalender. På sången nedan är det emellertid enbart jangling och inget jingling.
Let love in tillhör mina favoritalbum med Nick Cave & The Bad Seeds.
(Bilden är från CD-fordralet. Du kan se "Do da do Do da do" från "Jangling Jack" på papperet längst fram till höger.)


Says, I'm Jangling Jack
I go Do do do
I wanna Rinky Dink Special
I wanna little umbrella too

söndag 15 december 2013

I told her the moon was a magical thing, that it shone gold in the winter and silver in spring



När Nick Cave & The Bad Seeds skulle spela in albumet Henry's Dream (1992) ville deras skivbolag att de skulle ha en producent. Tidigare hade de producerat själva.
Nick Cave valde själv producenten David Briggs som tidigare hade producerat Neil Young. Men bandet och Briggs fungerade inte bra ihop och The Bad Seeds har senare sagt att de var missnöjda med resultatet.

Och skivan är, även om den innehåller flera bra sånger (som ofta finns i andra bättre versioner), överproducerad. Vilket märks även på "Loom of the land" i dagens lucka. Men balladen är det spår på plattan som skadats minst av produktionen.

Citerat från veckans läsning

"Lokaltidningen hade annonser som lockade med välbetalda jobb för ex-militärer, men som Silversurfaren hade sagt till Mefisto: Du pratar om en futtig galax med en som genomströvat kosmos. Silversurfaren? Ja, sade jag inte att min farbror hade en massa gamla serietidningar? Jag kan dem utantill."
ur John & Denise av Lars Jakobson

"Ray Bradburys framtidsvision Fahrenheit 451 som handlar om ett samhälle där böcker är förbjudna behöver nödvändigtvis inte vara en skräckvision,"
ur "Vårt externa nervsystem" i I hajars djupa vatten. Texter 1964-2004 av Mats G. Bengtsson

"Hva var Marx' drøm annet enn en enkel jakt & fiske-kommunisme? Og kan man annet enn å le overbærende når man i dag presenteres for <<Fahrenheit 451>>'s enkle sitatsverming-i-skogene paradis?
ur "Det trivielle/det fantastiske - flukt/akseptasjon" i Artikler om litteratur 1966-1981 av Dag Solstad

"Ur hans guldmun flög som fåglar orden/hans ansikte var lika milt som glas/och hans vingar de var jävligt vita" ur "Hieronymous på Patmos" i Men det är själva kartan du lever i av Göran Printz-Påhlson

lördag 14 december 2013

Lucy



"Lucy" är sista spåret på The Good Son. 
I en intervju om Nick Cave & The Bad Seeds senaste studioalbum Push the sky away sa Nick Cave att han inte ville att den avslutande titellåten på den skulle låta som det typiska Bad Seeds-slutspåret.
"Lucy" är ett typiskt Bad Seeds-slutspår. Liksom "New Morning" på den föregående Tender Prey var det.

"Lucy" är en kärleksballad. Men Lucy (ett namn som förekommer i flera Cave-låtar) som berättaren ser i en syn i sången verkar vara död ("O Lucy can you hear me/Wherever you rest").
Det är en vacker sång. Och Caves munspel i sista delen är snyggt.

fredag 13 december 2013

I hear stories from the chamber how Christ was born into a manger



I hear stories from the chamber
How Christ was born into a manger
And like some ragged stranger
Died upon the cross
And might I say it seems so fitting in its way
He was a carpenter by trade
Or at least that's what I'm told
Med LP:n The Good Son kom singeln "Acoustic versions of songs from Tender Prey". Där Nick Cave & The Bad Seeds gör "Mercy Seat", "City of Refuge" och "Deanna" i akustiska rätt omvandlade versioner.
De akustiska versionerna av "City of Refuge" och "Deanna" är mest ett slags noveltynummer men rätt kul. "Deanna" går här över i gospeln "Oh happy day". Vilket understryker låtens religiösa sida.
Den akustiska "Mercy Seat" är emellertid en riktigt bra suggestiv version.

Sångens berättare väntar på att avrättas. The mercy seat är här den elektriska stolen.
Men det är också en religiös bild (det finns flera kristna sånger med titeln "Mercy seat").
Stolen jämförs med Guds tron i himlen: "In Heaven His throne is made of gold/The ark of His testament is stowed/A throne from which I'm told/All history does unfold./Down here it's made of wood and wire".
Och det bibliska uttrycket öga för öga, tand för tand upprepas i refrängen. De avslutande orden "And I'm not afraid to die" blir sista gången refrängen sjungs till "But I'm afraid I told a lie."

"Mercy Seat" är en låt som Nick Cave alltid gör live. Och det finns flera andra versioner av låten med Cave utgivna. Den senaste kom i år. Förutom originalversionen och denna akustiska är liveversionen på B-sidan till "I had a dream, Joe" intressantast. Den befinner sej någonstans mellan Tender Prey-versionen och den akustiska.

Låtarna från singeln som följde med The Good Son finns på trippel-cd-samlingen B-Sides & Rarities

torsdag 12 december 2013

On this mean season...

O DEANNA
This is a car
O DEANNA
This is a gun
O DEANNA
And this a day number one
O DEANNA
Our little crimeworn histories
Black and smoking Xmas trees
And honey, it ain't a mystery
Why you're a mystery to me



"Deanna" från Nick and The Bad Seeds kanske bästa album Tender Prey (1988).
Denna deppgospelversion på Bonnie och Clyde-temat var en mindre hit när den kom. Den låg högt på den så kallade indielistan (med de mindre skivbolagen). Ovan är en så kallad rockvideo. Ville man se den fick man vänta uppe tills det var 120 minutes på MTV.
(Bilden överst är omslaget till maxisingeln. På baksidan är det samma bild. Men Caves skugga har en gloria i stället för horn.)

onsdag 11 december 2013

Jack och hans skugga


Until one night he took a skinning knife
and stole into the town
and tracked his shadow down 
Said the shadow to Jack Henry
"What's wrong?"


Your Funeral ... My Trial (1986) så körar Nick Cave sej själv på flera av låtarna. Det här blir ofta rätt märkligt effektfullt.
"Jack's shadow" är inte det tydligaste exemplet på detta. Men ett där tekniken passar temat i låten. Sången berättar om Jack som suttit inlåst med sin skugga. Och som när han blir släppt ut i solljuset söker upp den skuggan igen. Eller nåt sånt. Texten är som en underlig vilda västern-version av den gamla folksagan om pojken som förlorade sin skugga.

När det begav sej gavs Your Funeral... ut som en dubbel-ep (men skivan är inte längre än ett vanligt album. Begagnat såldes vinylen dock ofta till ett högre pris, felaktigt märkt som dubbel-lp. Vilket var irriterande när man skulle ersätta de Cave-skivor ens bror dumt nog tog med sej när han flyttade hemifrån). Med en bild av ett helgon på ett av innerkonvoluten. Och en bild av en halvnaken dam på det andra. "Jack's shadow" fanns på skivan i konvolutet med den avklädda kvinnan.

tisdag 10 december 2013

Mary, grab your child, the river's rising



"Muddy water" är första spåret på 1986 års Kicking against the pricks och bör ha varit den första låten med Nick Cave som jag hörde. Min bror köpte skivan efter att ha hört den på radioprogrammet Bommen.

"Muddy water" handlar om en översvämning. Även de två tidigare Nick Cave & The Bad Seeds-albumen hade börjat med låtar om naturkatastrofer. Metaforiskt i Leonard Cohen-covern "Avalanche" och mer bokstavligt i sången "Tupelo".
"Tupelo" var inspirerad av John Lee Hookers klassiska blues med samma namn. En annan av Hookers blueslåtar tolkas på Kicking... som är ett coveralbum.

Länge trodde jag nog att "Muddy water" var en traditionell låt. Men den är från början gjord av ett bluegrass-band med det lite fyndiga namnet The Seldom Scene. Den finns på deras album Act III (1973) men deras bästa version av den är på Live at the Cellar Door.
Johnny Cash har spelat in låten. Och en av hans låtar finns coverad på Kicking... På Firstborn is dead gjorde Nick Cave and the Bad Seeds "Wanted man" (med en rätt omgjord text). En låt skriven av Bob Dylan men först framförd av Cash. 

I bland ses Kicking... som lite av en mellanskiva pågrund av ett det är ett coveralbum. Men jag tycker det är ett av Caves bästa album. Till viss del är det väl för att det var det första jag hörde. Men det är också en helgjuten skiva där från början rätt olika sånger görs till Bad Seeds egna. Albumet har starka arrangemang vilket "Muddy water" är ett bra exempel på med kören och Caves orgel- och pianospel.

(I denna bloggs barndom hade jag en Kicking against the pricks-vecka där jag skrev om originalversionerna av låtarna på plattan. Om du klickar på kicking against the pricks-etiketten kommer du till de inläggen.)

Dagarnas skum


"Hörnen i rummet mildrades och rundades av under musikens inverkan. Colin och Chloé vilade nu i mitten av en sfär.  'Vad var det?' frågade Chloé.  'Det var The Mood to be Wooed', sa Colin.  'Det var det jag kände', sa Chloé." 










Dagarnas skum av Boris Vian har visst gått och blivit film. Det är Michel Gondry (Eternal Sunshine of the Spotless Mind, The Science of Sleep) som regisserat. Trailern ser rätt lovande ut. Gondry har ett bildspråk som passar boken. Filmen har svensk biopremiär den 20 december.

Filmen har gjort att boken kommit ut i pocket. Med en bild från filmen som får den att se ut som en klyschig kärleksroman (min gamla månpocketutgåva är i och för sej inte heller så snygg).
Det är klart, på ett plan är det en klyschig kärlekshistoria. Uppskruvad till ett surrealistiskt absurt plan. Med musik som ändrar rums omgivningar, där en av romanfigurerna ägnar sitt liv åt att samla skrifter av filosofen Jean-Sol Partre och en kock lagar de märkligaste rätter.

Mitt i den komiskt-surrealistiska omgivningen klingar berättelsen äkta. Det är en underbar rolig och sorglig bok. En av mina favoritromaner.

(Citatet överst är översatt av Lars Erik Sundberg)

måndag 9 december 2013

Here I go, knockin' on Joe




O Jailer, you wear a ball-n-chain you cannot see You can lay your burden on me You can lay your burden down on me You can lay your burden down upon me But you cannot lay down those memories.

Vi stannar kvar i fängelsemiljön en stund.
På baksidan av Nick Cave And The Bad Seeds andra LP  The Firstborn is Dead finns förutom låttexterna korta kommentarer till sångerna. På ett ställe pratas det om Nick Caves många "murder ballads" flera år innan albumet med samma namn. Om "Knockin' on Joe" säjs att titeln betyder att skada sej själv för att slippa arbetas i fängelset. Jag tror inte jag har stött på uttrycket någon annanstans. Men det ger en rätt mörk innebörd åt omkvädets klagande "Here I go! Knockin' on Joe!"

Det är en rätt lång låt. Över sju minuter. Men det märks knappt. Om jag tvunges välja vore detta mitt favoritspår med Nick Cave.


söndag 8 december 2013

Bakom lucka nummer åtta hittar vi a well of misery

 
O the same God that abandon'd her
Has in turn abandon'd me
And softenin' the turf with my tears
I dug a Well of Misery
And, in that Well of Misery
Hangs a Bucket fulla Sorrow


I "Moon is in the Gutter" (i gårdagens lucka) sjunger Nick Cave att han är "the king of the blues". En av de största skillnaderna mellan The Birthday Party och de tidiga Nick Cave & The Bad Seeds-skivorna är att de senare är starkt bluesinfluerade.
Sången "Well of Misery" ovan från första Bad Seeds-albumet From her to eternity påminner om fängelsesångerna som Alan Lomax spelade in. Med piskljudande slagverk och ett Bad Seeds som svarar Caves rader. Som ett sjungande arbetslag eller en grekisk kör.

Citerat från veckans läsning

"Han var glad att han inte dött redan för två år sedan, eller för fem eller för tio år sedan, ty för två år sedan skulle man ännu ha prytt hans grav med nejlikor, då älskade han nejlikor,"
ur "Hans kväll" i Årstiderna En roman + 21 andra berättelser av Peter Bichsel, övers. Hans F. Ebert

"Då började jag skriva om pojkarna i klassen, vad dom brukade prata om nuförtiden! Jag skrev mest om Folle och Krille och Norping. Och dom håller ju bara på och dummar sej hela tiden och ropar att alla flickor har fått K-sjukan. Sen fnissar dom och hoppar omkring och pekar på än den ena, än den andra, och alla har fått K-sjukan.
  Det skrev jag om på svensktimmen, vi skulle ju skriva precis som det var.
  Men när Lilla Trollet läste min uppsats blev munnen som ett streck och ögonen alldeles svarta.
  'Det här trodde jag inte om dej'. sa hon. 'Jag trodde inte du var sån.'"
ur Världshemligt av Barbro Lindgren

"Vi er alle i en viss forstand forfattare. Alle kan skrive om det de har opplevd, om det som er viktig for en. Skeivheten er kanskje særlig den at vi helt fra de første stiloppgavene på folkeskolen blir vent til å forskjønne, å legge vekt på pensida. Tegneoppgaven i 3. klasse heter 'En sommerdag', ikke 'Brann på fabrikken'. Stiloppgaven i 7. klasse heter 'En morsom tur', ikke 'Klassehat'."
ur "Litteraturen i industrisamfunnet" i Poesi, maktspråk av Espen Haavardsholm

lördag 7 december 2013

Så ensam som ett moln i skyn jag vandrat



I samband med Nick Cave & The Bad Seeds album From her to eternity så släpptes deras första singel. Låtarna på den fanns inte med på Lp:n (men finns på CD-utgåvan). På förstasidan var Elvis-covern "In the Ghetto" (på spåret "Saint Huck" på albumet sjunger Cave "Saint Huck, Saint Elvis") och på B-sidan då sången ovan: "The Moon is in the Gutter".
I sången citerar/snor Cave en känd rad från den romantiske poeten William Wordsworth, "I wandered lonely as a cloud". Men här vandras inte över berg och dal utan över rännstenen.
(rubriken är Gunnar Hardings översättning av Wordsworths rader, minus radbrytning och andra radens slutrim.)

fredag 6 december 2013

IF this is Heaven, ah'm bailin out!

"Mutiny in heaven" med Birthday Party är från deras EP Mutiny från 1983. 
Blixa Bargeld spelar gitarr på spåret. Vilket gör det till en slags övergång mellan Birthday Party och Nick Caves senare band Nick Cave & The Bad Seeds.
Sången låter inte fullt lika tung som när man först hörde den. Men dess religiöst färgade drogmetaforer ("Slum-Heaven") har fortfarande kraft. 
"Oh Lord, ah git down on mah knees (+ start to Pray)/wrapped in mah mongrel wings, ah nearly freeze, in the howlin' wind+the driving rain/(all the trash blowin 'round'n'round) From Slum-Heaven into Town/ah take mah tiny-pain, + rollin' back mah sleeve(rollanna roll anna roll)/Ah yank the drip outa mah vein! UTOPIATE! Ah'm bailing out! UTOPIATE!" (citerat från skivans textblad med Caves egensinniga stavning). 
Mutiny har liksom The Bad Seed fyra spår. Och finns som sagt utgiven tillsammans med den på CD. Den suggestiva "Jennifer's Veil" är den sång på skivan som mest liknar en Nick Cave & The Bad Seeds-sång. Medan Rowland S. Howard-kompositionen "Say a Spell" pekar fram mot Howards band These Immortal Souls. 
Ett värdigt slut på födelsedagskalaset. 

torsdag 5 december 2013

Lucka fem: Hands up who wants to die!



Ep:n The Bad Seed från oktober 1982 har fyra spår. De är alla bra. Nick Cave har skrivit texterna. Senare har han sagt att texten till "Deep in the woods" är för pretentiös. Vilket är lite roligt.
Så vitt jag vet har han inte haft några sådana invändningar mot dagens sång "Sonny's burning". Vilket inte hindrar att den innehåller en referens till Baudelaires onda blommor.
Det skräckromantiska bildspråket ackompanjeras av ett frenetiskt mycket snyggt trummande.
Nick Caves nästa grupp skulle som bekant komma att heta Nick Cave & The Bad Seeds. Och i texterna finns teman som Cave kommer att fortsätta utforska i det bandet.
Bad Seed finns utgiven på CD tillsammans med Mutiny. Ska du bara skaffa en Birthday Party-skiva så rekommenderar jag den.

onsdag 4 december 2013

Vi beklagar att vi glömde att informera er om de sju synderna




I forgot to tell you several things - Ma
I forgot to tell you several things - Ma
I forgot to tell you 'bout the 7 sins
[...]
And only Saints say such things as these
(About the marks on your throat)

"Several Sins" skrevs av Rowland S. Howard tillsammans med Harry Howard, hans bror. Den låg på JunkyardEn skiva jag var lite besviken på när jag först hörde den. Men "Several Sins" liksom "She's hit" gillade jag redan då. 
Med tiden har jag kommit och tycka rätt bra om albumet. Och så har det ju ett fint omslag. (Låten "Dead Joe" innehåller raden "It's christmas time, Joe" om du tycker att det är för lite julreferenser i kalendern.)




















(Något förändrad version av ett inlägg från 26 jan 2010.)

tisdag 3 december 2013

Lucka tre: Bara du och jag

       

Birthday Party-albumet Prayers on fire innehåller en hel del blåsinstrument. Som på spåret ovan där Rowland S. Howard spelar saxofon. Mick Harvey som skrivit musiken hamrar på pianot och Cave bröter sången.
Nick Cave har skrivit texten. Och av och till på Prayers on fire kan man ana att han en dag kommer att bli rätt så bra på det här med att skriva texter. Men än så länge handlar det om enstaka snygga rader. Jag gillar rill exempel "Sure! we've eaten off the silver/(when even food was against us)" i "Just you and me".
En av sångerna på skivan "King Ink" gav senare namn åt en samling med Nick Caves låttexter och lite andra texter.
Jag försökte en gång i femtonårsåldern översätta "Just you and me". Det gick så där.
På baksidan av albumet finns en dikt (se bilden nedan). Den tolkade jag också. Det gick bättre.

måndag 2 december 2013

Hee Haw



"A Catholic Skin" ovan är första spåret på Boys Next Doors andra skiva ep:n Hee Haw från 1979. Den har ett skramligare sound än det första albumet. Skivan innehåller fem sånger. Två av dessa var med på Birthday Partys första LP. Som bara heter Birthday Party. Den gavs först ut med gruppnamnet Boys Next Door.
De två skivorna låter rätt lika varandra. Men jag tycker Hee Haw är snäppet bättre. Och mycket snyggare.
En skillnad är att på Hee Haw delar Rowland S. Howard och Nick Cave på platsen som bandets ledare. Howard har skrivit hälften av låtarna och sjunger på en. Medan Cave ko0mmer att vara frontfiguren i fortsättningen.
Det finns flera olika versioner på varför bandet heter Birthday Party. En som inte brukar nämnas kan vara att en av de bästa låtarna på den första Birthday Party-lp:n heter "Happy Birthday".
Birthday Party-albumet och Hee Haw har getts ut tillsammans på CD. Under gruppnamnet Birthday Party men med Hee Haw som albumtitel.

söndag 1 december 2013

Heartburst and other pleasures av Rick Veitch


Huvudnumret i den här samlingen med serier tecknade och oftast skrivna av Rick Veitch  är seriealbumet Heartburst från 1984. Ett mindre experimentellt arbete än den direkt föregående Abraxas. Som gavs ut igen i albumform 2006, två är innan Heartburst and other pleasures.
Heartburst har en renare stil  Abraxas collageexperiment och även den senare Veitch. 
Men handlingen är svagare än tecknandet. En historia av typen ung man förlöses sexuellt och politiskt när han träffar en kvinna. Att kvinnan är grönhyad och de är i ett annat solsystem hindrar inte att serien har en doft av orientalism. Vietnamallegori ingår (utan extra kostnad).

Boken innehåller också ett par kortare berättelser. Bland annat ett av Rick Veitchs få försök i den självbiografiska genren (om man inte räknar Rare Bit Fiend -en drömdagbok i serietidningsform).
Samt den första versionen av Alan Moores "Mirror of Love". Rick Veitch är mest känd för sitt samarbete med Moore.(Supreme, Swamp Thing, Greyshirt m. m.).
"Mirror of Love" är en åttasidig serie om homosexualitetens historia. Lite väl högtravande i tonen tyvärr.

Återutgivningarna av Veitch tidigare arbeten (förutom den här och Abraxas även Shiny Beasts, en samling kortare serier av tidiga Veitch-serier utgiven 2007) är trots vissa svagheter ett måste för Veitch-fannet. Och det finns goda skäl att vara ett Veitch-fan. Heartburst and other pleasures är också en vacker volym som det är ett nöje att bläddra i.

(Från 28 september 2008. Då del av ett inlägget "Läst i veckan". Där jag skrev om några böcker jag läst. Förutom Veitch så avfärdade jag en aforismsamling av Horace Engdahl med en mening. Detta något omredigerade inlägg avslutar vår jubileumsvecka.)

Shivers inleder Nick Cave-kalendern

The Boys Next Door - Shivers from MrsVilmorin on Vimeo.

Låten "Shivers" ligger på The Boys Next Doors första album Door Door. Boys Next Door bytte senare namn till Birthday Party och var Nick Caves första band.
De två albumsidorna på Door Door är rätt olika varandra. Sida a är inspelad i juni 1978, sida b i januari 1979. Gitarristen Rowland S. Howard är med först på andra sidan. Och att han gick med i gruppen ändrade dess sound. Flera av spåren på a är bra men de är gängse new-wave-pop. Med Howards inträde föds det som ska bli Birthday Party.
"Shivers" är på sida b. Och var en låt Howard hade med sej från ett tidigare band. Den gavs ut som singel. Tror dock inte att videon ovan släpptes.
I Australien fick låten en renässans på 90-talet när ett band coverade den. Sen dess har den tolkats av flera andra artister. På senare tid har Cat Powers gjort den live. Och förra året gjorde Divine Fits en bra version.

Jag köpte Door Door på julen 1988 (passande nog då skivan inleder årets julkalender) när jag var i Stockholm. Den reades på Gamla Stans skivbutik.

Nick Cave-kalendern kommer att vara en låt med Cave och lite om den varje dag fram till jul.

Stig Larssion och Jan Myrdal

På Babel igår så rekommenderade mot slutet av programmet den norske författaren Karl Ove Knausgård Samtida bekännelser av en europeisk intellektuell av Jan Myrdal. Stig Larsson som satt bredvid höll med Knausgård om den romanens storhet (Larsson citeras också på baksidan av Modernistas pocketutgåva av boken - den utgåva Knausgård höll upp i programmet). Och tillade att Myrdal är en av våra allra största författare och orättvist förbigången.

I en vänbok som kom ut till Myrdals 80-årsdag medverkar Larsson. Han skriver där bland annat om Samtida...Den onödiga samtiden och Myrdal om August Strindberg.

Framförallt uppehåller han sej vid Inför nedräkningen. En bok från 1993 som enligt den själv ingår i samma serie som (den senare omarbetade versionen av) Samtida....

"Då jag läser Samtida bekännelser av en europeisk intellektuell och Inför nedräkningen upplever jag det, helt oreflekterat, som att jag står inför ett ting som inte tidigare har funnits till i världen. Det är som att det grävs fram något som inte i första hand har med mänskliga relationer att göra, utan, hur konstigt det än låter, att det ligger djupare än så."

Larsson skriver om glädjen det ger att läsa Myrdal. Hur en bok som Inför nedräkningen "gör mig glad eller stärkt. Den liksom utandas fågelsång. En sån där mitt-i-pricken-beskrivning av hur underbart det är att skriva." Och "att leva".

En del av Larssons prosaverk kan påminna om Myrdal i språket. Särskilt Introduktion. Men om det är någon påverkan är svårt att säja då de bägge påverkats starkt av Strindberg.
Larsson håller, till exempel i texten i vänboken, En blå bok högt. En blå bok är en uttalad inspirationskälla för Myrdals Rescontra och Samtida....
Inferno av Strindberg märks både i Larssons Introduktion och i flera av Myrdals verk.

(Först publicerad 16 april 2010. "Igår" var alltså 15 april 2010. Jag såg bara slutet av programmet om jag minns rätt. Det räckte i alla fall till ett inlägg. När det skrevs hade jag inte läst Knausgård och hans kamp. Knausgård sa också att Samtida... hade betytt mycket för projektet han höll på med då. Något Larsson sa han nästan förstod. Projektet bör ha varit Min kamp-böckerna. Numera har jag läst de första tre delarna i Min kamp-sviten och tycker nog att man kan ana påverkan från Samtida... i åtminstone de två första delarna av den.)

Citerat från årets läsning

"För att kunna utföra den mördande handlingen måste han koncentrera sig på en enda sak: han fick inte genom någon brysk rörelse väcka Vics uppmärksamhet ty det kunde ju hända att Vic inte var van vid att bli mördad och att han därför skrek."
ur Matrosen & Stjärnan av Jean Genet,  övers. Nils Kjellström

"Malmö rustade för julfirande. Kapitalismen beväpnar sig ibland med batonger, ibland med glitter.
[...]
  'Det finns en teori om julen och varulvarna', sa Henry när vi kryssade fram mellan barnvagnar inne på Triangelns köpcentrum. 'Kyrkan lärde att de som föddes på julafton blev varulvar.'
  'Varför då', sa jag när jag tipptappade genom det grå slasket vid utgången.
  'Jo, Gud blev sur för att det var Jesus födelsedag. Ingen annan fick ta åt sig uppmärksamheten. Så därför blev de som föddes på julafton varulvar.'
  'Typiskt Gud', sa jag."
ur Han åt mitt hjärta av Viktor Algren

"Jag står med en sladdrig sol under himlen:/åh att bevara dess fruktbara värme en vinter."
ur "Maneter" i Ljus av Inger Christensen, övers. Marie Silkeberg

"You set the ideal that all should be healthy and well adjusted. No! No! Were we all well adjusted, we would ossify and die. The world is kept healthy only by some of the unhealthy minds lurking in it. The first implement made by man was not a scraper or celt or stone knife. It was a crutch, and it wasn't devised by a hale man."
ur "Eurema's Dam" av R. A. Lafferty

"Ni vet att Tito Ralph ofta satt i fängelse, och han var en bra fånge. Han visste hur ett fängelse skulle skötas. Snart visste han mer om fängelset än någon annan. Så dog Daddy Marks, den gamla fångvaktarn, och Tito Ralph fick hans plats. Det har aldrig funnits en bättre fångvaktare. Han skötte allting precis som det skulle skötas. Men han har ett litet fel. När han har druckit vin glömmer han att han är fångvaktare. Han rymmer, och de blir tvungna att fånga honom igen."
ur Riddarna kring Dannys bord av John Steinbeck, övers. Sven Barthel

"Trollkarlen från Övärlden hette den, skriven av någon som hette Ursula K. LeGuin, och redan efter de första två sidorna visste jag att det här, det här var en helt fantastisk bok. Men ändå var det inte utan tvekan som jag lade mig på sängen med den, för mamma var ju hemma, och jag ville också vara tillsammans med henne så mycket som möjligt."
Karl Ove Knausgård, i Min kamp 3. Övers. Rebecca Alsberg

"Antichrist är osedvanligt skrämmande. Och på samma sätt som du ovillkorligt fylls av en rädsla för fåglar efter att ha sett Hitchcocks Fåglarna, blir du - i alla fall om du är man - rädd för kvinnor efter att ha sett Antichrist."
ur När det känns att det håller på ta slut av Stig Larsson

"- Hm, muttrar Strindberg."
ur Det vita kolet av Eva F Dahlgren

(Citaten är från "Citerat från veckans läsning" som jag brukar ha på söndagar. Stig Larsson-citatet var med i förra "Citerat från årets läsning" men var från den veckans läsning. När jag läste det föreställde jag mej scenen med klätterställningen i Fåglarna men istället för fåglar satte sej där fler och fler kvinnor, små kvinnor som såg ut som Charlotte Gainsbourg.)