Läst i februari

Årstiderna av Peter Bichsel
Schweizisk kortroman. I samma volym som Egentligen skulle fru Blum vilja lära känna mjölkutköraren. Inte lika bra som den. Men det är få saker som är.

Korset och löftet av Gunnar Björling

Det oomvända anletet av Gunnar Björling

Ja av Suzanne Brøgger
Fortsättningen på Creme fraiche (som var utlånad). En bok som jag kunde förstå vad folk såg i när det begav sej men som trots att det glimmade till ibland var trög att läsa.

Lord Tyger av Philip José Farmer
Jag började läsa den här i september 2012. Nu har jag äntligen läst ut den. Den vart rätt bra. En variant på Tarzan-berättelsen.

Sex Criminals volume two: Two worlds, one cop av Matt Fraction och Chip Zdarsky
Om två personer som kan stoppa tiden genom att få orgasm. En förmåga de använder till att råna banker. Trots sexskämten är det ibland en rätt sorglig berättelse.

Love and rockets new stories nummer 8 av bröderna Hernandez
Gilbert Hernandez bidrag i det här numret är nog det sämsta jag läst av honom. Jaime Hernandez var emellertid bra.

Rosemarys baby av Ira Levin
Omläsning. Bokcirkelbok.

Jupiter's circle av Mark Millar (text) och Wilfred Torres (bild) och Francesco Mortarino (bild, bilden nedan är av Mortarino)
En prequel till Millars och Frank Quitelys Jupiter's legacy. Anledningen till att jag läste den serien var Quitelys teckningar som saknas här. Här handlar det om superhjältar under det amerikanska 50-talet. Rätt underhållande och med en nypa tragisk ironi men inget man inte sett förut.

Marshal Law - deluxe edition av Pat Mills (text) och Kevin O'Neill
Mycket 80-talsk serie om en superhälte som jagar superhjältar. Intressant att se O'Neills tecknande utvecklas.

Sidegader. Prosa 1978-86 av Michael Srunge
Artiklar, recensioner och noveller av den danske poeten.

Tusindfødt av Pia Tafdrup
Poesi av den danska poeten.
"Drømte at lysende bogstaver/faldt ud af alfabetet, ned i en kløft av mørke,/at der var ord, der ikke længere kunne skrives./Vågnede og klatrede op ad bjerget for at høre solen."

Dubbelheten av Birgitta Trotzig 
Tre noveller. Bäst den här månaden.
"Ty han kom ju så djupt ifrån, djupt ur köld. Djupt ur mörker. Och det blev frusen januari, frusen februari, senvinter."

The Just City av Jo Walton
Men den här var också bra. Fantasy där Athena skapar Platons stat på Atlantis. Med folk från olika tider. Och robotar.

To say nothing of the dog av Connie Willis
Humoristisk tidsreseroman. Bokcirkelbok.

Citerat från veckans läsning

"Efter måltiden återvänder jag till krogen. Där finns värden och i allmänhet slaktaren, mjölnaren och två tegelbrännare. Med dem tillbringar jag resten av dagen på ett tarvligt sätt genom att spela cricca och trich-tach, vilket ger upphov till tusen tvister och oändliga gräl med grova tillmälen."
ur Brev av Niccolò Machiavelli (detta brev är till Roberto Ridolfi), övers. Paul Enoksson

"De fyllde vid det här laget hela huset. Han läste om många olika sorter och la till sist märke till dem utomhus också, så han drog slutsatsen att det handlade om bladlöss. När han väl hade bestämt sig var det omöjligt att få honom att ändra sig, oavsett vad man sa till honom, som exempelvis: 'men bladlöss bits ju inte'."
ur Skannad i dunklet av Philip K. Dick, övers. Andreas Vesterlund

(Bägge böckerna är inköpta på årets bokrea.)

Det stora enklas dag

"Poesins vägar går genom sprängningar av vackertheter."
Gunnar Björling

Gunnar Björling har jag mest läst i detta urval av Bo Carpelan. Det stora enklas dag har undertiteln "Dikt och prosa" men det är mest dikt. Boken är cirka rop sidor lång. Och innehåller dikter ur tjugoen diktsamlingar.

Titeln är tagen från en dikt i Solgrönt (Denna mycket björlingska titel). Och Solgrönt är väl representerad i urvalet. 32 dikter jämfört med 13 från Det oomvända anletet.
Mitt ex av Det stora enklas dag är vältummat. Jag läser ofta i den. Boken kommer 1975, jag har pocketutgåva från 1986.
Det finns fler urval av Björlings dikter. Björling satte samman några själv. Dessa gavs på 90-talet ut i två band. Men det finns inget i tryck.

De flesta torde vara eniga om att Björling är typ bäst. Att man inte kan gå till närmsta bokhandel och köpa hans samlade dikter, eller åtminstone ett urval är så klart en skandal.
Som bevis på att Björling är bäst (Exhibit A, your honor) se nedanstående dikt ur Solgrönt:

Jag skall inte skrika idag
jag skall inte säga mitt ord som gick sönder
jag skall bara lyfta min penna från papperet
och gå stilla
eftertänksamt
härifrån och hit.

Det oomvända anletet

Jag ärvde två diktsamlingar av Gunnar Björling från mina föräldrar. Efter att jag läst Korset och löftet så läste jag även den andra Det oomvända anletet. Den är från 1939 och var lite mer som jag föreställt mej Björling. Fast även denna var rätt så religiös. (Undrar om det kristna hos Björling tonats ner.)

En av mina favoritdikter ur samlingen:

Var dag är en bubbla
en glädje, en tår
var dag är en bubbla
en virvel som slår
eller en glömdhet, den vilar
uppå mig en gång.
Var dag är en bubbla
och brister.

Korset och löftet av Gunnar Björling

"Humoristiskt är livet, för allvarligt att tas sentimentalt. Men löjligt. Patos-stort. Groteskt!
  Som Gud."

Korset och löftet är den finlandssvenska poeten Gunnar Björlings andra diktsamling från 1925. Jag ärvde boken av mina föräldrar. Och läste den för några dagar sen.
Jag har läst Björling tidigare men mest i urval. Och urvalen brukar inte ha så mycket av hans tidiga dikter. Samlingen är mer religiös än jag hade trott (titeln borde väl i och för sej ha vart en ledtråd).

Björling är en av det svenska språkets viktigaste modernistiska poeter. Men hans modernistiska period brukar läggas efter Korset och löftet. Emellertid är dikterna redan här rätt så märkliga. Och nog känner man igen den äldre Björling.

Samlingen inleds med tre citat som motton, ett av Mohammed, ett av Edith Södergran och blygsamt nog ett ur Björlings förra första samling.
Mitt ex har även ett annat Björling-citat i början av boken. Ditskrivet med blyerts av den som gett bort boken till den som ägde den innan mina föräldrar. Denna tidigare ägare har strukit under flera rader i samlingen och ibland kommenterat dem i marginalen.
Hon har bland annat strukit under meningen "Mödorna är lek och klarast är det svårförstådda" och skrivit i marginalen: "?!Ja insett d. 12/12 - 47".

Liksom denna tidigare ägare tycks ha gjort så tycker jag mycket om boken.
Låt oss avsluta med en aforism som hon också strukit under och utropsteckenförsett och en av dem som jag hade läst förut:
"Le — det är glömma grimasen."

Kioskvältaren av Eva Björkstrand

Jag kände Eva Björkstrand en gång i tiden. Vi gick på samma gymnasium. Jag minna hon var intresserad av film.
Kioskvältaren från 2006 var Björkstrands debutseriealbum. Hon gav ut ett fanzine innan dess. Här finns självbiografiska serier, drömskildringar och mer surrealistiska serier.
Min favorit är den avslutande "Epilog" där vår hjälte blir kompis med en isbjörn. Bilden nedan är ur den. Björkstrand har gett ut flera album efter detta.

(Detta inlägg ingår i en serie där jag skriver om böckerna i min boksamling i alfabetisk ordning.)

Tio bra böcker av Sam J. Lundwall

Författaren Sam J. Lundwall fyllde 75 år i går. Lundwall har haft en stor betydelse för science fiction i Sverige.
Nedan är tio av hans bästa böcker.

Alice, Alice!
En av Lundwalls mest framgångsrika romaner utomlands. Finns översätt på flera språk. Människornas myter lever på Jorden efter att mänskligheten lämnat den.

Bernhards magiska sommar 
En absurd roman om evighetsmaskiner och änglar och varulvar som delvis är självbiografisk.

Den fantastiska romanen 1-4

Det hände i morgon 
En serie antologier som innehåller samma novwller som de som fanns i Lundwalls sf-tidskrift Jules Vernemagasinet. Det kom arton stycken tror jag.

Flicka i fönster vid världens kant
"När jag var liten föreställde jag mig att Jorden var rund."

Gäst i Frankensteins hus
Metalitterär kortroman.

King Kong Blues

Mörkrets furste
Pastisch på gamla kolportageromaner. Min favoritroman av Lundwall.

Science fiction: från begynnelsen till våra dagar
Det finns en engelskspråkig version av den här boken om sf-genren. Den ska vara längre. Utgiven 1969 på Sveriges Radios förlag.

Staden vid tidens ände 
Roman från 1993. Kallas för en film noir på omslaget. Med undertiteln "Sam Spade i kamp mot entropin".

Romanens formvärld av Staffan Björck

"Också inför den framställning, för vilken berättaren själv utan omsvep tar ansvaret och i vilken han gör bruk av tredje person, ger sig till att börja med auktoritetsproblemet: hur mycket vet författaren, och varifrån har han sin kunskap? Det elementära svaret är det som Thackeray gav och själv exemplifierade: berättaren är allvetande, ty han har själv hittat på allting och har det fullständiga herraväldet över hela sin skapade värld."

Liksom brevet eller dagboksanteckningen kan också detta blogginlägg säjas vara en jag-berättelse.
Att brevet och dagboksanteckningen är ett stycke jag-berättelse i vidsträckt mening säjs i kapitlet "Berättarens auktoritet" i Staffan Björcks Romanens formvärld från 1953. Boken har undertiteln "Studier i prosaberättarens teknik" och bör läsas av alla som är intresserade av hur romaner är uppbyggda.

Björck tar sina exempel från flera romaner. När jag läste om Lars Hård av Jan Fridegård så gav avsnittet om den här mycket.
Flera av romanerna som tas som exempel är emellertid långt mindre kända än Lars Hård. Björck valde att använda sej av flera då nya svenska romaner som exempel. Många av dessa är mer eller mindre bortglömda nu.

En som gillade att Björck tog exempel från nyare svensk litteratur var den unge P. C. Jersild. I Professionella bekännelser skriver Jersild att "Staffan Björcks 'Romanens formvärld' blev min guide i litteraturen. Den innehåller ju inte bara en genomgång av diverse stilgrepp och romantekniker utan hämtar också exempel ur litteraturen, främst nyare svensk prosa."

Utgåvan jag har är från 1970. Det är den sjätte upplagan. Det finns åtminstone en till, en som kom 1983. 1970 års utgåva har ett nytt företal där det beklagade att boken inte behandlar "de nya typer av fiction som framträtt under 1960-talet". Och det kan man ju instämma i. Men trots att boken inte tar upp vare sej 1960-talets eller senare decenniers "fiction" så är den fortfarande läsvärd.

Och du kan läsa den på Litteraturbanken.

(Detta inlägg ingår i en serie där jag skriver om böckerna i min boksamling i alfabetisk ordning.)

No Enemy But Time

"That was when I heard an otherwordly singing reverberating over the steppe,[...]A wordless canticle of untrained habiline voices greeting the dawn. An aubade, call it. It was heartbreakingly fervid, not sweet or pristine, but rough-edged and full of raw conviction. An anthem.
  The habilines - humanity's ancestors - were singing."

Jag har bara läst en roman av Michael Bishop. No Enemy But Time. Den läste jag rätt nyligen. Den handlar om en man som åker tillbaka i tiden och lever tillsammans med en grupp hominider. 

Hur han åker tillbaka i tiden är lite svårförklarat. På nåt sätt besöker han vårt kollektiva drömminne av vårt förflutna. 

Varannat kapitel av romanen skildrar vår hjältes liv bland hominiderna. Den delen blir till en kärlekshistoria. Varannat kapitel om huvudpersonens liv fram tills han reser tillbaka i tiden. 
Avsnitten med hominiderna är bäst. 

Romanen kom ut 1982. Jag har den i Gollancz serie SF Collectors' edition  (ej att förväxla med deras serie SF Masterworks). En trevlig bokserie med mindre sf-klassiker. Men lite svårbläddrad.

(Detta inlägg ingår i en serie inlägg där jag skriver om böckerna i min boksamling i alfabetisk ordning.)

Blooded on Arachne av Michael Bishop

"When Philip K. awoke, he found that overnight he had grown from a reasonably well shaped, bilaterrally symmetrical human being into...a rotund and limbless planetary body circling a gigantic gauzy-red star. In fact[...]Philip K. concluded that he was a tomato.",

ur "Rogue tomato" av Michael Bishop

Den första novellen av Michael Bishop som jag läste hette "The Bob Dylan Tambourine Software & Satori Support Services Consortium, Ltd". I den så lägger Bob Dylan av med musiken och börjar ägna sej åt datorer i stället och gör ett program som gör det möjligt att prata med Gud. Om jag minns rätt. Så naturligtvis ville jag läsa mer Bishop.

Tyvärr finns inte "The Bob Dylan Tambourine Software..." med i Blooded on Arachne en samling med elva noveller och två dikter av Bishop. Men här finns flera bra berättelser. Som "Rogue tomato" som jag citerar ovan, där en man vaknar upp och finner sej förvandlad, inte till en skalbagge, utan till en planetstor tomat. 

Boken är tillägnad Ursula K. LeGuin och liksom ofta hos henne är den science som finns i flera av dessa science fiction-noveller antropologi. Titelnovellen handlar om en övergångsrit på en främmande värld. Om du har spindelskräck bör du nog hoppas över den. Liksom du bör undvika "The Bob Dylan Tambourine Software..." om du har dylanskräck.

Citerat från veckans läsning

"Jag städar mina bokhyllor, försöker skapa ett system, en ordning.
Det är omöjligt, naturligtvis."
ur Jag rör mig mot en nollpunkt där allt är du av Kristian Lundberg

"På nyårsafton föreslog han en skål 'för 1966, År Ett' som förbryllade Rosemary, medan alla andra tycktes förstå och uppskatta det. Hon kände sig som om hon hade missat en litterär eller politisk anspelning — inte för att hon brydde sig om det egentligen."
ur Rosemarys baby av Ira Levin, övers. Suzanne Palme

Ur Vad kostar ett mästerverk? av Umberto Eco 1932 - 2016

"Kristus stannade i Eboli är en bok som helt och hållet bekostats av staten,[...]Däremot blir det svårt att beräkna kostnaderna för hela Den mänskliga komedin, för man vet inte riktigt vem som betalar, men eftersom vi vet hurdan Balzac var, åstadkom han säkert en sådan röra av förfalskade bokslut — Rastignacs utgifter i Nucingens kolumn, skulder, växlar, förlorade pengar, missbruk av förtroende, bedräglig konkurs — att det nu är helt omöjligt att bringa någon reda i det."
ur "Vad kostar ett mästerverk?" i Vad kostar ett mästerverk? av Umberto Eco, övers. Barbro Andersson

Ur To Kill a Mockingbird av Harper Lee 1926 - 2016

"'Read it out loud, please, Atticus. It's real scary.'
  'No,' he said. 'You've had enough scaring for a while. This is too — '
  'Atticus, I wasn't scared.'
  He raised his eyebrows, and I protested: 'Leastways not till I started telling Mr Tate about it. Jem wasn't scared. Asked him and he said he wasn't. Besides, nothin's real scary except in books.'
  Atticus opened his mouth to say something, but shut it again. He took his thumb from the middle of the book and turned back to the first page. I moved over and leaned my head against his knee. 'H'rm,' he said. 'The Grey Ghost, by Seckatary Hawkins. Chapter One...'
  I willed myself to stay awake, but the rain was so soft and the room was so warm and his voice was so deep and his knee was so snug that I slept."
ur To Kill a Mockingbird av Harper Lee

Lockfågeln av Enki Bilal

Jag är inte helt säker på vad som egentligen händer i Enki Bilals seriealbum Lockfågeln. Nånting med ett framtida hårdkokt samhälle, egyptiska gudar och jättelika stekta ägg.
Lockfågeln är obegriplig och vacker.

Albumet gavs ut på svenska i Epic trevliga albumserie Studio Epix. Det är mittendelen i en trilogi. Första albumet, Gudarnas marknad finns också på svenska.

(Detta inlägg ingår i en serie inlägg där jag skriver om böckerna i min boksamling i alfabetisk ordning.)

Daidalos fall av Wolf Biermann

"Ack ja, och så utopierna. Bara den som förändras är trogen sig själv! De stiger och lyser och brinner och går helt enkelt under. Än sen? Människobarnens längtan efter ett rättvisare samhälle föds på nytt med varje ny generation. Vi kan inte göra annat och vill inte heller." 

ur "Bara den som förändras är trogen sig själv", övers. Per Landin

Wolf Biermann är som sagt en tysk poet och trubadur. Han bodde fram till 1976 i Östtyskland. Han fick yrkesförbud i mitten av 60-talet och efter en konsert i Västtyskland 1976 fick han inte komma tillbaka till Östtyskland. Detta kallas ibland för Biermannaffären och flera östtyska författare skrev under en Biermannpetition. På den tiden sjöngs Biermanns visor flitigt även i Sverige.

Biermann var socialist. I Tyskland en vintersaga skriver han om att han önskar se ett förenat socialistiskt Tyskland. När Tyskland väl förenades blev det ju inte så: "Jag hade naturligtvis tänkt mig det hela annorlunda. Men det är ju inte världshistoriens uppgift att lyckliggöra lille Biermann." Så skriver Biermann i essän i essän "Revirmarkering". I den och de andra texterna i Daidalos fall skriver Biermann om det då nyförenade Tyskland och om det Östtyskland som var.
Biermann har i dessa texter gett upp drömmen om socialismen. Men inte helt drömmen om något annat: 
"Vi stod vid floden Elbe i Altona och tittade på måsarna. Då sade min son Til, som just hade fyllt fem, något helt sanslöst:
  Vet du, Wolf, fåglarna
     vet ju inte alls
        hur kul det är: att flyga

Behöver jag säga mer! Hur vet han det?
  Det är ju precis så det är. Och jag accepterar det inte. Jag försonas med livet genom att vilja förändra det. Och ingen jävel kommer att kunna ta ur mig sådana drömmar."

Citerat från veckans läsning

"Balzacs fader lade sig till sängs utan något som helst skäl och steg upp igen först efter tjugo år. (Benn)
  Det är en historia, denna enda mening.
  Han ligger nu verkligen till sängs en kort rad och tjugo långa år, han gör inget annat — mycket mindre än Oblomov."
ur Årstiderna av Peter Bichsel, övers. Hans F. Ebert

"Släggan och hammaren. Ämnet ligger brännande, brinnande mjukt. Det räckas, det smids ut, det sträcks; det stukas, minskas, förtjockas; det breddas, förtunnas, breds ut. Ämnet torteras. Det stelnar. Det är materiens skräck för att bli någon annan."
ur "Smeden" i Dubbelheten av Birgitta Trotzig 

Två vintersagor

1844 skrev den tyske poeten Heinrich Heine en satirisk långdikt om Tyskland. I mitten av 1960-talet så skrev den tyske poeten och trubaduren Wolf Biermann en satirisk långdikt om Tyskland. Bägge heter Tyskland en vintersaga. Och på svenska finns de utgivna tillsammans i en volym: Två diktsamlingar till priset av en!

När Biermann skrev sin vintersaga så bodde han i Östtyskland och var en socialistisk dissident. Han skulle senare bli utvisad. Dikten handlar mycket om Öst- och Västtyskland. I början av dikten säjs Tyskland vara "världens rumpa" och då delad i öst och väst med Berlin som dess hål.

Några gånger anknyter Biermann direkt till Heines dikt. Ett av de mer kända styckena ur Heines vintersaga går "En annan sång, en bättre sång,/go vänner, skall ni få höra!/Vi vilja redan av denna jord/vått himmelrike göra." (övers. Hjalmar Söderberg (dikten finns i tre olika svenska tolkningar)).
Denna anspelar Biermann på i följande rader: "Vi samlas väl illegalt ibland/vi stackars gamla satar/Dricker kaffe och pratar politik/Vi pratar. Och pratar och pratar...//Det är den gamla visan, min gosse/Man kvävs i hopplöst självplågeri" - Biermann (övers. Bengt Anderberg)

Båda Biermanns och Heines dikter är roliga och bra. Och som ett extra bonus får man också en dikt som förord av Göran Palm som skulle komma att ingå i hans diktsvit Sverige en vintersaga. 
(Detta inlägg ingår i en serie inlägg där jag skriver om böckerna i min boksamling i alfabetisk ordning.)

En bok om att läsa och berätta av Peter Bichsel

"Vad hade hänt om: vad hade hänt om lille Oskar varken ville växa eller bli vuxen, vad hade hänt om domaren själv slog sönder krukan, vad hade hänt om någon samlade på samlad tystnad.
  Som konjunktiv kan litteraturen verkligen bli en möjlighet, ett hopp om ett alternativ"
ur "Historier om litteratur", övers. Susanne Widén-Swartz

Det är rätt många år sen nu så jag minns inte säkert. Men jag tror jag upptäckte Peter Bichsel i Skeptisk antologi och sen hittade Barnsliga historier på ett antikvariat.
Egentligen skulle fru Blum vilja lära känna mjölkutköraren och Barnsliga historier är Bichsels enda internationella hits. Och det finns inte så mycket Bichsel på svenska. En novell finns i antologin Schweiz berättar och så finns då denna samling med fem föreläsningar.

Föreläsningar är bäst i bokform. Så man slipper sitta på obekväma stolar och lyssna på dem.
En bok om att läsa och berätta handlar då om att läsa och om att berätta. Och vad det innebär. 

På ett saktmodigt humoristiskt sätt skriver (eller talar) Bichsel om hur fruktansvärt långtråkig han tyckte den första boken han läste var, han funderar kring varför det finns så få läsare och han beskriver hur han besöker James Joyces grav (("I dag, den 2 februari 1982, skulle James Joyce ha fyllt hundra år. Jag har svårt att tro att han skulle ha velat bli så gammal[...]Som oförstådd författare, som någon man aldrig blir färdig med, är han alltjämt bland oss är. Skamsna konstaterar vi, också jag, att vi, jag, inte har läst hela Odysseus, något mindre skamsna att vi inte förstår Finnegans Wake".

Det finns mycket i föreläsningarna som får en att tänka på Bichsels egna berättelser. Som till exempel citatet överst om litteraturen som konjunktiv. Och när han berättar om en ökenstam där man aldrig talar med varandra utan bara berättar historier.

Han slutar volymen, den sista föreläsningen, med att tacka sin publik för att de låtit honom berätta sina historier: "Världen skulle se bättre ut om vi lät vår pojkvän och vår flickvän, vår hustru och vår man och våra barn, och också vår sjuke granne, berätta sina historier."

(Detta inlägg publicerades först i februari 2011. Här reviderat.)

Barnsliga historier av Peter Bichsel

"Jag har historien från en man, som berättar historier. Jag har sagt honom flera gånger att jag inte tror på hans historia.
'Ni ljuger', har jag sagt, 'ni luras, ni fantiserar, ni skojar.'
Det gjorde inget intryck på honom. Han berättade lugnt vidare, och när jag ropade: 'Ni lögnare, ni skojare, ni fantast, ni bedragare!' då såg han länge på mig, skakade på huvudet, log sorgset och sade sedan så tyst, att jag nästan skämdes: 'Amerika finns inte.'"
ur "Amerika finns inte", övers. Hans F. Ebert

Peter Bichsels novellsamlingen Barnsliga historier från 1969 innehåller sju berättelser. Trots titeln är boken inte riktad till barn. Men närmar sej ofta sagan. Flera av novellerna borde dock kunna uppskattas av barn. Fast historier som "Jag kan hälsa från Jodok" och "Jorden är rund" framstår nog som mörkare för den vuxne läsaren.

I "Jorden är rund" tänker en gammal man över allt han vet "och han visste samma saker som vi". När han kommer till att jorden är rund så inser han att han vet att jorden är rund. Men han tror inte att jorden är rund. Så han måste pröva om jorden är rund. Genom att gå rakt fram åt ett och samma håll tills han kommer tillbaka till samma plats igen.

"Ett bord är ett bord" handlar om en annan man som börjar att ifrågasätta varför saker och ting heter en sak och inte en annan.

Höjdpunkten i samlingen är "Amerika finns inte". I den blir pojken Colombin hovnarr åt den spanske kungen. Han säjer att han ska upptäcka ett land. Hela hovet skrattar åt honom. Han gömmer sej i skogen i veckor och påstår sen att han upptäckt en kontinent. En annan sjöfarare, Amerigo Vespucci, åker ut för att hitta landet. Också han påstår, med en blinkning åt Colombin, att kontinenten finns. "Och när två berättar för varandra om Amerika, blinkar de än idag till varandra(...)och alla berättar om sådant som de kände till redan före resan; och det verkar ju mycket misstänkt."

Novellerna kan ibland påminna om fantastik av den borgeska sorten men är enklare och mer medkännande. Som svensk tänker man också på Slas. Och då främst hans noveller riktade till barn.

Barnsliga historier kom ett par år efter Egentligen skulle fru Blum vilja lära känna mjölkutköraren och var liksom den en framgång både i Schweiz och internationellt. De två böckerna är fortfarande Bichsels mest kända.
(Reviderad version av en text publicerad här i juli 2009.)

Egentligen skulle fru Blum vilja lära känna mjölkutköraren

"Han var glad att han inte dött redan för två år sedan, ty för två år sedan skulle man ännu ha prytt hans grav med nejlikor, då älskade han nejlikor,"
ur "Hans kväll" av Peter Bichsel, översättning Hans F. Evert

Peter Bichsel är en tyskspråkig schweizisk författare som fick sitt genombrott 1964 med novellsamlingen Egentligen skulle fru Blum vilja lära känna mjölkutköraren. Det är en kort bok. Vilket väl är anledningen till att den i Sverige gavs ut tillsammans med Bichsels roman Årstiderna. Utan att novellsamlingen bättre titel finns med på omslaget (Jag hade glömt att jag inte har läst romanen så nu fick jag en oläst Bichsel till skänks).

Boken består av tjugoen berättelser på fyrtiofem sidor. Novellerna är alltså mycket korta. Titelnovellen liksom flera andra av berättelserna är skrivna i konjunktiv: skulle vilja. Ett modus som är vanligare i tyskans och som också där mest används i artighetsfraser. Konjunktiv uttrycker något som skulle kunna ske. Espen Haavardsholm, en norsk författare som var influerad av Bichsel, skriver i novellen "Konjunktiv" i Zink: "Når vi snakker om det som kunne være, om noe vi er usikre på, om noe vi er i tvil om, om noe det er mulighet for, eller om noe som ikke er, heter det: konjunktiv.
  Der var det en åpning."

Så skildrar de korta berättelserna möjliga möten, samtal som inte äger rum, saker som skulle kunna hända. En man funderar över sin begravning, två personer diskuterar vädret. Ett barn vill bli lejondomptör, växer upp och blir gammal och talar aldrig om för någon att han en gång ville bli lejondomptör, en gammal kvinna får en bukett pioner i sin brevlåda: "Adele blir säkert glad."

Det är starka noveller även om de kan låta banala när man beskriver dem. På sätt och viss är de banala. De handlar om vanliga saker som skulle kunna ske i vardagen. Om möten som inte blivit, men som skulle kunna bli av. Här finns en öppning.

Citerat från veckans läsning

"A young lady from Queen Victoria's England does not expect to have her prayers answered, or at least not in such a direct and immediate way, and certainly not by Pallas Athene."
ur The Just City av Jo Walton

"Som sløve vinterfluer sad vi i længsel efter lune sommeraftner/og lagde planer for det store træf under åben himmel."
ur "Som sløve vinterfluer sad vi..." i Tusindfødt av Pia Tafdrup

Ur Nefertiti i Berlin av Bodil Malmsten 1944 - 2016

Ristning i min klipporna
den som väntar i den västra horisonten
den med tecknet evighet i silhuetten -
                      hjärtats gravkamrar
min glödgraffiti:



                      Mamma älskar barn

Pil genom hjärtats kranskärl
                       likamed sant

Bodil Malmsten

Alfred Besters noveller

"'I don't know. It's an unknown universe, too big to comprehend; but I have to beat the tempi of its patterns and make them come out even - with My actions, reactions, emotions, senses, while those giant pressures
           
                                                              push
                       and reverse me
                                 back
                         and turn me
                  forth                inside
         and                                          out
back...'"
ur "The Pi Man" av Alfred Bester

Alfred Besters noveller är minst lika bra som hans två inflytelserika femtiotalsromaner. Ett bra urval med hans noveller på svenska är Utjämnaren som fått sitt namn efter novellen "The Pi Man" som jag citerar ovan.

Jag har inte boken Utjämnaren. Men jag har novellen "Utjämnaren" i Jules Vernemagasinet 429. Ett minnesnummer över Bester som innehåller ungefär hälften av innnehållet i Utjämnaren. Däribland förutom novellerna en självbiografisk essä där vi bland annat får veta att den unge författaren Bester ständigt entusiastiskt prisade James Joyces Odysseus vilket roade hans redaktörer.

Det joyceska inflytandet märks i "Utjämnaren" liksom i flera av hans bästa noveller. "Utjämnaren" handlar om en man som tvingas korrigera verkligheten. Det är en bisarr historia berättad i ett hastigt tempo. Det är svårt att tänka sej att någon annan än Bester hade kunnat skriva den.

Förutom minnesnummer över Bester har jag flera noveller av Bester spridda i tidskrifter och antologier. Och så novellsamlingen The Darko Side of the Earth som bland annat innehåller "Utjämnaren"/"The Pi Man" på engelska (och den tjänas på att läsas på engelska) samt noveller med titlar som "The Flowered Thundermug" och "They Don't Make Life Like They Used To".

Sett i januari

Nytt spännande inslag där jag kommer att skriva lite om de filmer och tv-program och liknande som jag sett under månaden.

Alice i underlandet 
Tim Burtons version. Av och till vissa visuellt intressanta partier. Men som helhet rätt så trist.

The Devil Inside
Exorcist-film. Dålig.

The Flash, säsong 1
Jag började se serien med säsong två. Som (hittills) är bättre än första. Serien är väl inte direkt bra. Men har en viss charm. I säsong ett finns till exempel en scen där hjältens vänner gjort ett slags superalkohol åt honom så att han ska kunna dricka sej berusad trots sin snabba ämnesomsättning.

Jag minns en sommar
Fransk film regisserad av Julie Delpy, mer känd som skådespelare. Den första film regisserad av henne som jag sett. Uppväxtskildring. Rätt okej.

Looper
Sett om. Tidsresefilmen. Höll bra.

Noah
Konstigt film. Hade nog tyckt bättre om den om de talat franska i filmen.

Sherlock - The Abominable Bride
Sherlock Holmes i vår tid på Sherlock Holmes tid. Eller nåt sånt. Med suffragetter. Rätt underhållande.

Tältet - vem tillhör världen?
Film om tältprojektet (en slags kulturvänsterrörelsens supergrupp gick samman och gjorde en pjäs om den svenska kapitalismens historia - i ett tält) från när det begav sej.

Wuthering Heights
Andrea Arnolds version. En ojämn film. En del starka scener - framförallt i den tidiga delen av filmen. Men ofta bara långsamt och segt.