"Molloy, eller Mollose, var inte obekant för mig. Om jag hade haft kollegor skulle jag ha kunnat misstänka att jag hade talat om honom med dem, som om någon som förr eller senare skulle komma att sysselsätta oss. Men jag hade inga kollegor och jag visste inte under vilka omständigheter jag hade fått reda på hans existens. Kanske hade jag uppfunnit den, jag menar funnit den fix och färdig i mitt eget huvud."
Samuel Becketts Molloy-trilogi -
Molloy,
Malone dör och
Den Onämnbare har kommit i nyutgåva. Den kallas bara för
Trilogin (vilket blir lite fel, då man brukar prata om två Beckett-trilogier).
De tre böckerna kom ut i början på 50-talet. Det var Becketts första verk på franska. Övergången till ett annat språk är en delorsak till det stora språnget mellan dessa tre böcker och hans tidigare.
Man brukar göra en snabb beskrivning av vad böcker handlar om när man skriver om dem. Det händer emellertid inte så mycket som man vanligen menar med uttrycket i Molloy-trilogin.
I första boken får vi i dess första halva följa, om följa är rätt ord, Molloy som skjuter upp att ge sej av. I den andra delen av romanen så söker en man efter Molloy. För honom händer delvis samma saker som för Molloy.
Dessa upprepande av tidigare händelser och referenser återkommer i de två senare romanerna. Där händelseförloppet saktar av. För att i
Den Onämnbare helt ha stannat av.
Framförallt består texten av huvudpersonernas ältande av olika saker. Obetydligheter vrids och vänds på tills den enklaste handling blir ett mödosamt göromål. Och om läsaren är osäker på vad som egentligen är meningen med det hela så delas denna osäkerhet för att inte säja förvirring av personerna i berättelsen.
Även när det i ett avsnitt i
Malone dör sker något som i de flesta böcker skulle ses som en rätt dramatisk sak så skildras det på samma haltande sätt som de långa utläggningar om gångstilar eller pennor.
Molloy liksom hans efterföljare för rapporter. Det är dessa rapporter vi läser. Varför dessa rapporter förs är en fråga som hela tiden ställs. I
Malone dör är texten det Malone skriver ner men han gör det på eget bevåg. Medan i
Den Onämnbare berättaren bara berättar för sej själv.
Som en röst i mörkret. Men trots allt uppenbarar sej efter hand en kropp. En mest lik den "eyeless, boneless, chickenless egg" man sjunger om i "Johnny I Hardly knew ye".
Beskrivningarna av kroppsligt förfall hos Beckett har lite paradoxalt en del gemensamt med det karnevaliska bildspråket. Men leder inte som där till förnyelse. Utan mot ett intet. Fast aldrig ett helt intet. Ofta beskrivs Becketts författarskap som om det har en klar riktning mot de icke-berättande sena texterna.
Det kan få en del att se de tidiga romanerna som de här enbart som en avstamp på vägen. Men denna reducerande aspekt, där texten passeras och koncentreras (men ändå behåller sina upprepningar, i slutändan består nästan enbart av upprepningar) är ändå en kvalité hos Beckett och i denna trilogi är den som tydligast.
Allt det här får kanske inte riktigt fram hur pass bra böckerna är. Men läsningen ger en något som inte riktigt går att få någon annanstans. Min favorit av de tre är
Malone dör där Beckett bara är halvvägs mot slutet på berättandet.
Modernistas nyutgåva är samma översättning av Lill-Inger Eriksson som tidigare utgåvor haft. Så för oss som har böckerna innan finns det ingen större anledning att skaffa volymen. Att ge ut alla tre volymerna i en volym är vanligt nuförtiden. Och det gör väl inte direkt något. Att läsa alla tre efter varandra är dock inte att rekommendera.
Där Becketts teater med tiden blivit lättare att ta till sej för en modern publik kan dessa texter fortfarande kräva ett visst arbete. Paus mellan romanerna är nog nödvändigt.
(Först publicerat 2 december 2009. Jag har repriserat den på en tidigare jubileumsvecka. Men det är några år sen. Modernista gav ut Trilogin som pocket sen. Men nu finns den inte längre i tryck. Men det finns ju bibliotek fortfarande.)
