Läst i december

Det blev mycket poesi bland böckerna jag läste årets sista månad.

Nick Cave – Sick Bag Song
Diktsamling som Nick Cave skrivit på spypåsar på olika flygplan. I en dikt möter han Bob Dylan.
"Blue skies, motherfucker! Day off!"

Jonas Gren – Dälden
En slags naturlyrik. Eller klimatpoesi som det heter numera.
"går och ser/ett hem förvandlas//vinterdvalan vänd i gråbrundagar//gässens återkomst/och transkriet, ekande/över Norra Hörkens/isfria vatten"

Leif Holmstrand – Går vidare i världen
"De långa åren har alla en första dag.//I snöyran leker en fläck som skulle kunna vara solen."

David Langford – He do the time police in different voices
En samling parodier, pastischer och hommager mestadels på science fiction.

Jila Mossaed – Ett ljud som bara jag kan
"Samlar på skuggor/Stoppar dem i resväskan/Det är bara i hörnet av dina läppar/som små darrande solljus finns kvar"

Joanna Russ – How to Suppress Women's Writing
Joanna Russ går igenom hur på olika sätt man har försökt att hindra kvinnor från att skriva samt låtit bli att ge dem erkännande när de ändå har skrivit. Boken kom nyligen ut igen. Det är den nyutgåvan jag har läst.

Seth – Wimbledon Green
Serie om en seriesamlare. De många små serierutorna är imponerande på nåt sätt men också rätt tröttande efter hand. Men en serie i serien om ett par luffare gör det hela mödan värt.

Ali Smith – Bibliotek
Novellsamling. Mellan novellerna finns små berättelser om bibliotekens betydelse.

Colson Whitehead – Underjordiska järnvägen
Fascinerande roman om slaveriet i Förenta staterna. Bokcirkelbok.

Enrique Vila-Matas – Bartleby och Co
Essäsamling om författare som på olika sätt sagt nej till att skriva.

Bästa jag sett, läst och hört 2018: Böcker

2018 var året då Svenska Akademien firade att det var 50 år sedan 1968 med att splittras i fraktioner som motarbetade varandra. Men litteraturen märkte inte mycket av detta utan böcker kom ut precis som vanligt.
De flesta böcker jag läste under året kom ut under andra år. Men det har smugit in flera nyare böcker på min tio-i-topp-lista nedan (som utesluter omläsningar, inte för att jag inte räknar omläsningar utan för att de får ett orättvist försprång – det finns ju en anledning till att man läser om dem). Listan är i alfabetisk ordning.

I hjärtat av hjärtat av ett annat land av Etel Adnan
Bok från 2005 som kom i svensk översättning i år. En slags essäroman (eller pamflettroman som Espen Haavardsholm hade kallat det) om imperialismen.
"Deras sidas massförstörelsevapen är demokratiska och fredsälskande budbärare för den Nya Ordningen: missiler är de nya profeterna."

SOS: Poems 1961-2013 av Amiri Baraka
Kanske är det lite fusk att ha med ett dikturval med en poet som jag ändå läst en hel del av innan. Men såna här samlingar utgör en viktig del av den poesi jag läser (i år har jag också läst Bodil Malmstens och Anna Rydstedts samlade dikter, de var bra).
"So what is left to do? That is how the song/Begins."

Bara en kram av Henrik Bromander
Tredje romanen i en romantrilogi om manlighet där jag bara läst den här boken. Innan i år hade jag bara läst Henrik Bromanders tecknade serier (inte för att Bromander själv ser de som helt olika delar av sitt författarskap: i listan med tidigare böcker av Bromander i Bara en kram så görs ingen skillnad mellan  prosaböcker och seriealbum). Men i år läste jag hans debutnovellsamling samt den här.

Anteckningar av Tua Forsström
"Nästa kapitel heter jag/vet inte vad du drömmer och/jag håller dig i min famn."

Tapeshavet av Gunnar D Hansson
"Först kommer världen att gå under, därefter poesin./Det är min nuvarande ståndpunkt, säger jag till henne."

Andra säsongens grödor av Qiao
Kinesisk poesi. "Vintern är som sockervadd kletat i ansiktet,"

Konsten att få ovänner av Bertil Schütt
En oundgänglig bok i ämnet. Man får lära sej hur man blir ovän med sin släkt, sin chef, sina vänner, sina läsare. Och med fotbollspubliken: "En hastig helomvändning och jag rusar över på vår egen planhalva. Det blir dödstyst några sekunder innan larmet hörs från trettitusen galningar. Publiken försöker övertyga mig om att jag springer mot fel mål. Men det är mitt mål."

Kärlekens Antarktis av Sara Stridsberg
"Jag aktar mig för att titta för mycket på det onda. Jag har redan sett det onda."

Skrivliv av Gun-Britt Sundström
En redigerad dagbok från 1965-78. 17 januari 1972 skriver Gun-Britt Sundström "Jag läser jämt och skulle inte vara jag utan böckerna, men Litteraturen som sådan bryr jag mig inte mycket om."

Starlings av Jo Walton
Samling med noveller, dikter (bland annat några sonetter om Godzilla) och en pjäs.
"It is the nightingale and monsters all/Come tripping through the glades of some strange wood/Godzilla sulking, trying to be good/All balconies inevitable fall.//(All right, she stomped Verona really flat.)"

Citerat från förra veckans läsning

"Huset var vedervärdigt. Hon rös, och orden hon tänkte kom automatiskt: Hill House är vedervärdigt, det är sjukt in i märgen; se till att du genast kommer härifrån."
ur Hemsökelsen på Hill House av Shirley Jackson, övers. Inger Edelfeldt

"'I can feel him,' Fezzik said.
  'His body weight on the rope.'
  'He'll never catch up!' the Sicilian cried. 'Inconceivable!'
  'You keep using that word!' the Spaniard snapped. 'I don't think it means what you think it does.'"
ur Princess Bride av William Goldman

Citerat från veckans läsning

"Mot slutet av sitt anförande tog han i extra mycket och sade, om högförräderiet, att vi borde ta intryck av den spanjor, som så till den grad tog avstånd från allt uppror, att han hade bränt ner sitt hus på grund av att Charles de Bourbon hade ridit förbi."
Madame de Sévigne till markis de Pomponne 17 december 1664, i Madame de Sévignes brev, i urval och översättning av Arne Melberg

"Hon skulle bevara det här ögonblicket, en hemlig skatt. När hon fann orden för att dela det med Cora skulle flickan förstå att det fanns något utanför plantagen, bortom allt hon kände till. Att flickan en dag om hon var stark själv skulle kunna få det.
  Världen må vara grym, men människorna måste inte vara det, inte om de vägrar."
Ur Den underjordiska järnvägen av Colson Whitehead, övers. Niclas Nilsson

Tua Forsströms tio bästa dikter

(Jag har inte läst de två diktsamlingarna innan Egentligen är vi mycket lyckliga. Så det skulle kunna finnas dikter från dem som hade kommit in på listan om jag läst dem. Men egentligen är det ändå en lista på tio bra dikter av Tua Forsström snarare än de tio bästa.)

Det lönar sig inte att gråta så mycket
"Ingen lyfter längre upp oss i sin famn och viskar 'titta', pekar på lampan som lyser och fåren på ängen mot sjön"
i En kväll i oktober rodde jag ut på sjön (2012)

Det var i skuggan
"Det var en sådan dag/då djuren söker sig till vatten,"
En dikt i början av Marianergraven (1990) vars början återkommer i slutet av samlingen som har undertiteln Oratorium för solister, damkör, stråkkvartett och cembalo. Det var den första av Tua Forsströms böcker som jag läste och den är nog fortfarande min favorit. (En dikt som har flera rader gemensamma med denna finns i diktsamlingen Snöleopard.)

Du hade rätt: Det är fint här.
"Några kamrater utgör beklagliga undantag:/De kopierar ur glömskan om nätterna/händelser där planeterna medverkar, torgdagar,/kreatursmarknader, tidpunkten/för det bestående snötäckets ankomst."
i Snöleopard (1987)

En eftermiddag blev det höst.
"En eftermiddag blev det höst./Men det här vill jag gärna minnas: dimman/på vattnet tidiga morgnar, äppelkorgen/i farstuns kyliga drag,"
i September (1983), som trots titeln utspelar sej mestadels på sommaren. I den här avslutande dikten är det emellertid september (och jag läste den en september minns jag).

(Förskräckta, genom träcken släpade)
"Och trasor av ett tyg där/någon har broderat tafatt://Jag flyger som en örn till dig/Jag simmar som en fisk/Jag skyndar över snön/på mina starka tassar"
i Parkerna (1992)

Jag var ett älskligt barn 
"Så snäll jag var!/Så vacker jag var!/De sade att måtte jag/aldrig bli stor"
i Marianergraven

Rodde ut på sjön
"Vi har fått lära oss att stryka varje onödigt ord,/men det är inte enkelt att alltid veta vad/som är nödvändigt"
i En kväll i oktober rodde jag ut på sjön. I den här ror diktjaget ut på sjön en kväll men i september.

Sextonde september
"och en dag blir det sextonde september,/för alla kryp och kreatur, för varje träd!"
En dikt som passar bra att citera på den sextonde september.
i Efter att ha tillbringat en nattbland hästar (1998)

Tungt stävar höghuset
"Vad jag älskade dig. Med en åsnas sorgsna/ihärdighet, som en löjlig turist som har glömt/sin destination, lövet som darrar obeslutsamt/till marken, icke tillfrågat"
i Tallört (1979)

Vad hjälper det
"Vad hjälper det att vara ett/vackert hus vid järnvägen när/det regnar."
i Parkerna

(Först publicerat 2 april 2017 då Tua Forsström fyllde 70 är. Hade jag gjort listan i dag så hade jag haft med en dikt ur Forsströms senaste diktsamling Anteckningar som är väldigt bra. Kanske "Om drömmen har ett hem är det kanske" ("Många/fågelarter som sjunger underbart härmar andra/fågelarter och en spårvagn och mobiltelefoner som/ringer. Minns du hur vi simmade och flög"
Detta inlägg avslutar Butter tar ordets jubileumsvecka.)

Citerat från årets läsning

"vykorten visar inte det verkliga Island utan vår vision av Island, de visar inte blåsten, den nyckfulla och ombytliga väderleken, visar inte blötan, inte de genomvåta hästarna, inte regnstormarna, inte slasket, inte de grå dagarna och överhuvudtaget inte Keflavik. Keflavik är inte Island, är inte en del av visionen. Vykorten visar oss bedrägeriet och det som vi inte törs se i ögonen."
ur Fiskarna har inga fötter av Jón Kalmar Stefánsson, övers. John Swedenmark

"Jag läser jämt och skulle inte vara jag utan böckerna, men Litteraturen som sådan bryr jag mig inte mycket om."
ur Skrivliv av Gun-Britt Sundström (daterat 17 januari 1972)

"Jag ville att någon skulle säga att jag såg ut som Michèle Bernstein i håret. Det skulle vara någon jag inte kände. Det skulle ske spontant, i en oväntad situation. Kanske på stan. Man blir alltid mer eller mindre överraskad och besviken i offentliga rum. Jag älskar att hon skrev Alla kungens hästar för att finansiera en rörelse. Jag vill också skriva något för att finansiera en rörelse. Det fungerar inte så, men det skiter jag i."
ur Karismasamhället – en roman av Elis Burrau

"Jag kastar mitt hat på den oskyldiga Schlagerfestivalen och Topplistan och Världskongressen för folklig musik och jubileumssändningen av nånting, det finns ju så mycket av allt, alltid är det nåt som har jubileum,"
ur Döden och flickan III (Rosamunde) i Prinsessdramer av Elfriede Jelinek, övers. Magnus Lindman

"LUGH: A minstrel with a harp of willow, willow that she found growing at the crossroads. Ever since the minstrel made the harp, that harp would only play one tune, and the words of that tune were this: 'The children of Tureen have killed the father of the king.'

KEVIN: What a tedious harp."
ur Three shouts on a hill i Starlings av Jo Walton

"En man frågade om natten hur han mådde. Thorgeir Havarsson svarade:
  'Jag mår väl, och jag har nog av vad som tarvas så länge jag har mitt svärd och kan dräpa de män som inte äro efter mitt sinne.'"
ur Gerpla av Halldór Laxness, övers. Ingegerd Nyberg-Fries

"Här finns det anledning att påpeka/att det som upptar mitt sinne/är de döda gudarna/och de ännu ofödda/Den tid vi nu lever i, änglarnas tid, är däremot/inte särskilt problematisk"
ur Den dunkles danser i Thiarnia av Pentti Saarikoski, övers. Mia Berner

"Samtidigt som jag vaknade hörde jag en gång mig själv högt uttala den här meningen: 'En skidåkare bär sin starttid med sig ända in i mål.' Det lät just då som en djup sanning."
ur "Essä om en barndom" i Ord för ord. En polygraf av Johan Asplund

(I år har jag inte ens lyckats hålla i gång Citerat från veckans läsning. Det senaste Citerat... på Butter tar ordet är från slutet av april. Jag la till ett citat från Gun-Britt Sundströms Skrivliv som jag citerat på twitter i stället för här på bloggen.)

Han åt mitt hjärta – om malmöitiska vänsterradikala varulvar

I romanen Han åt mitt hjärta av Viktor Algren så möter vi två varulvar som inspirerade av RAF ägnar sej åt revolutionära mord. Den äldre varulven berättar om varulvarnas historia för bokens berättare som är en mer nybliven varulv. Bland annat om en myt om varulvarna och julen:

"Malmö rustade för julfirande. Kapitalismen beväpnar sig ibland med batonger, ibland med glitter.
[...]
  'Det finns en teori om julen och varulvarna', sa Henry när vi kryssade fram mellan barnvagnar inne på Triangelns köpcentrum. 'Kyrkan lärde att de som föddes på julafton blev varulvar.'
  'Varför då', sa jag när jag tipptappade genom det grå slasket vid utgången.
  'Jo, Gud blev sur för att det var Jesus födelsedag. Ingen annan fick ta åt sig uppmärksamheten. Så därför blev de som föddes på julafton varulvar.'
  'Typiskt Gud', sa jag."

Att barn kunde bli varulvar om de var födda på julafton eller juldagen är en föreställning som ska ha funnits på riktigt i ett par östeuropeiska länder. 

(Först publicerad 1 december 2016. Då som första luckan i en bloggadventskalender med jultema. Jag kallade den för julkalender. Viktor Algren gav året därpå ut romanen Dödskallegänget under namnet Joel Hirsch. En roman om en student på Lunds universitet som upptäcker att magi existerar och att han har en dubbelgångare. En slags svensk The Magicians.)

Swamp Thing i helvetet

"There are heroes, there are wicked uncles and princesses, but The drama is askew. The fairy tale contorts Into a tragedy...
  The hero, slow and massive, comes too late..."
ur "Down amongst the dead men" i Swamp Thing: Love and Death

Den bästa delen av Alan Moores Swamp Thing består av fyra nummer eller kapitel: "Love and death" (som gett namn åt det andra albumet i serien där de fyra kapitlen är samlade), "A halo of flies", "The Brimstone ballet" och det extralånga "Down amongst the dead men".

Berättelsen inleds i Saga of The Swamp Thing 29 med "Love and death". Det var det numret då de inte längre fick Comics Code Authority Seal of Approval (ett frivilligt system för att märka serier, påminnande om det filmerna har med PG 13 och sånt). Vilket man nästan kan förstå. Det är en obehaglig och suggestiv berättelse.

Berättelsens epilog gavs ut som en annual, ett längre specialnummer som ges ut en gång om året, där vår hjälte Swamp Thing beger sej till helvetet för att hämta tillbaka Abigails själ.
Man förstår att Stephen Bissette och John Totleben behövde ersättare på en del andra nummer. Det är ett snyggt tecknat helvete.

Moores helvete är byggt av helvetets innevånare själva. "God is no parent or policeman grim dispensing treats or punishment to all" säjer The Demon som här gästspelar igen. Det här är inte en ny idé. Man kan jämföra med Gustaf Fröding i "En syn" i Nya dikter: "Det är ju vi själva,/som slipa vårt pinostål,". Men det måste ha varit rätt avancerat för en skräckserietidning när den kom.

Bilden överst är ur "Love and death" och tecknad av Stephen Bissette och John Totleben. Bilden i mitten är ur "The Brimstone ballet" och tecknad av Rick Veitch och John Totleben. Bilden nederst är från "Down amongst the dead men" och tecknad av Stephen Bissette och John Totleben.

(Först publicerad 7 november 2017. Min bloggjulkalender det året handlade om Swamp Thing, eller Träskmannen som han först hette i Sverige. En seriehjälte i gränslandet mellan skräck- och superhjältegenren. Serien skapades av Len Wein och Berni Wrightson (som bägge dog 2017) men min kalenderinlägg handlade främst om Alan Moores version av serien.)

Har du hört bästa sättet att dräpa en Pit'bo?

"Det vet väl alla att det bara finns en enda ärlig Burträskare – och han har stulit en get.
  Någon som tydligen var från Burträsk svarade att han sålde den där geten åt en karl från Lorsjö och har inte fått betalt än.
  En Lorsjö-karl svarade med att smäda Piteå.
  Har du hört bästa sättet att dräpa en Pit'bo?
  Naa?
  Du ska trilla en pite-palt ut på svagisen.
  Varje socken och by pikades av varje annan; anfall och replik skulle vina kring öronen; man skulle se pitebon springa ut till havs efter en grå, rykande läcker palt, han skulle springa utan att märka det hur isen brast – och en flock västerbottens-karlar skulle skratta så de skrattade åt pitekarlens dödliga glupskhet – medan deras egna magar tjöt av hunger efter nykokad palt, fylld med fårtalg och stekt njure, eller fläsk."

ur Vredens barn av Sara Lidman (del 2 i Jernbanesviten)

(Först publicerad 9 december 2012. Då som en lucka i det årets citatkalender. Jag har börjat läsa om Jernbanesviten och har börjat på del 3.)

Svensk framtid från förr: 1985 av Leif Ekenberg

De direkt ansvariga hade avrättats omedelbart, men nyheten om detta släpptes inte ut. Det var först genom Radio Norrlands sändningar som folket i Sverige fick reda på vad som hänt. Över huvud taget var den norrländska radion mycket välinformerad om vad som hände söderöver.
Men att lyssna på den pigga rösten med den sköna dialekten var strängt förbjudet.

I Tage Danielssons Tankar från roten (1974) så finns ett avsnitt där det skildras hur världspolitiken hade sett ut om Danmark vore U.S.A., Sverige Sovjet och Norrland Kina – "Motsättningen mellan den svenska modellen och det röda Lappland har också blivit mer markant alltsedan den lappländske Ledaren till svenskarnas grämelse gjorde sig omåttligt populär genom att simma tvärsöver Torne älv."

Leif Ekenbergs roman 1985 från 1976 är lite som den texten fast på fullaste allvar. Och Sverige är U.S.A. medan Lappland är Nordvietnam. Fast då Nordvietnam som det skildrades i till exempel Sara Lidmans Samtal i Hanoi snarare än det som fanns i sinnesvärlden.

Redan 1979 börjar förtrycket mot norrlänningarna. Det är ett attentat i samband med en aktion mot att stänga en skola som sätter igång denna Sveriges, som man kan tycka, lite hastiga utveckling mot ett totalitärt samhälle. 
Norrlänningar börjar interneras och de med norrländsk börd har det svårt. Som vår hjälte, journalisten Rune som bor i exil i sydsverige. Men som trotsar reseförbudet och blir smugglad in i det socialistiska Norrland.

Romanen är utgiven på Ordfront. På baksidan får vi veta att författaren medverkat med noveller i Folket i Bild/Kulturfront (en tidskrift som blir den första att förbjudas i Ekenbergs roman). Och boken har fötterna stadigt nerkörda i den svenska vänstergyttjan. 
I ett avsnitt så förråder en liten vänstergrupp resten av vänsterrörelsen. Jag kan inte riktigt räkna ut vilka de är menade att vara – men för den tidens (få) läsare torde det ha framgått. En bit senare beklagar berättaren att vänstern bekämpade varandra istället för fienden.

Den svenska staten är förvånsvärt ineffektiv i kampen mot norrlänningarna.
I början av romanen vinner en norrlänning, "en erkänt duglig och lugn karl", en debatt över ledaren för Statspartiet (sossarna har bytt namn till det vilket inte verkar så smart). Med ett debattknep han måste ha lärt sej i en amerikansk skolkomedi. Detta framställs som en viktig dag för den norrländska frihetskampen.

Romanens handlar om våra hjältes flykt från Sverige. Det framtida socialistiska Norrland får vi inte se så mycket av. Men på slutet planteras fröet till en uppföljare – Rune ska skriva en rapportbok om den fria staten i norr. 
Tyvärr så blev det ingen fortsättning.

(Först publicerad 16 december 2011. Som en del av det årets bloggjulkalender om svenska framtider från förr. Det här var alltså lucka 16. Om du klickar på etiketten framtiderkalendern så får du upp de andra luckorna.)