Doom Patrol och DADA

När Grant Morrison började skriva serien Doom Patrol (och Richard Case oftast tecknade den) så gjorde hen The Brotherhood of Dada till gruppen Doom Patrols huvudmotståndare.  

The Brotherhood of Dadas namn var inspirerat av superskurksgruppen Brotherhood of Evil som hade varit skurkar till den första versionen av Doom Patrol och kom från en tid då superskurkar kunde kalla sej själva för evil utan att någon tyckte det var särskilt konstigt.

Den här gruppen kallade sej istället för Dada. Dada var en modernistisk konst- och litteraturrörelse som uppstod under första världskriget. Den föddes i Zürich men fanns under några år i flera europeiska länder. Det var en experimentell rörelse där gränsen mellan konst och upptåg var tunn. Dada var lite olika på de olika platser där den fanns men den var alltid uppstudsig och absurd och mot den rådande ordningen med slagord som "DADA TALAR inte. DADA är ingen fix idé. DADA slår inte ihjäl flugorna." (övers. Ingemar Johansson)

Också Brotherhood of Dada är absurda och stör den rådande ordningen. Den första versionen av gruppen uppför sej trots namedroppande av dadaister ändå lite som en vanlig superskurkgrupp fast lite mer bisarr med en tavla som hotar svälja världen.

Den andra versionen av gruppen med Agent "!" och The Love Glove (se bilden nedan) och flera medlemmar passar bättre in på namnet. Och deras upptåg där gruppens ledare Mister Nobody ställer upp i presidentvalet överskrider gruppen sin superskurkroll och blir till superdadaister.

Om du vill läsa mer om Dada så rekommenderar jag Ingemar Johanssons antologi Dada.

(Först publicerad 14 december 2020 som del av det årets adventskalender om Doom Patrol. Det blev en rätt misslyckad kalender med bara ett par inlägg. Jag hade planerat skriva om Doom Patrol ur ett funktionshinderperspektiv, om Grant Morrisons syn på genus i serien (Grant Morrison hade just kommit ut som icke-binär) och om Rachel Pollacks version av serien. Och TV-serien och mycket annat. 

Förhoppningsvis blir årets kalender bättre. Den har lite mer blygsamma ambitioner. Du får se vad den handlar om i morgon.)

Jaget och världen av Birgitta Trotzig

Det finns bara en kamp som kan godtas, som man kan identifiera sig med utan att förlora sin mänsklighet: kampen som den utnyttjade för mot sin utnyttjare.
Vietnam kom att symbolisera den kampen.

På sidan 13 i Jaget och världen av Birgitta Trotzig så citeras (via Roger Garaudy) Lenins ord om att man måste drömma. Något som förvånade mej lite.
Jaget och världen är en samling texter kring politik. Från slutet av 50-talet till mitten av 70-talet. Med en del (då 1977) nyskrivna stycken.

Långt i från alla artiklarna i boken är direkt politiska. Lenin-citatet finns som ett motto innan en essä om modernismen. Och det handlar en hel del om språk och poesi. Bland annat om Paul Celan och Nelly Sachs.
Texterna om de två poeterna står bredvid varandra fastän den ena är från 50-talet och den andra från 70-talet, boken är ihopsamlad tematiskt snarare än kronologiskt.

Trotzig är kanske inte en författare som man tänker på som tillhörande 68-rörelsen. Men som många andra radikaliseras hon under de här åren. I en essä om Albert Camus från 1958 (i volymen) Utkast och förslag lägger hon lika stor skuld på algerierna som på fransmännen – "den i och för sig rättmätiga revolten blir en ohygglig parodi". Medan hon här tar klar ställning för den koloniala frihetskampen.

Det handlar mer om Sovjet än om Algeriet och Vietnam. Hon diskuterar och försvarar Solsjenitsyn och Sacharov. Hon är kritisk mot sovjetregimen men perspektivet är tydligt vänster. En del av det här känns lite inaktuellt idag. Som hennes framlyftande av sovjetiska dissidenter som vill se en socialism med ett mänskligt ansikte (en av dessa, Andrej Sinjavskij, verkar i och för sej vara en spännande författare).
Ständiga utfall mot det franska kommunistpartiet och det på den här kanten vanliga påståendet att Sovjetunionens grundlag av år 1926 är den mest demokratiska grundlagen om den bara hade följts (ett stort om) gör att boken ibland känns som en stencilskrift (en stencilskrift var ungefär som en av vår tids politiska bloggar fast man fick blå fingrar av att läsa den) utgivet av ett vänsterkatolskt förbund.

"VI MÖTS VID STENCILERNA!" heter det också i slutet av ett enkätsvar från 1973. Men då handlar det om poesi. En del av artiklarna påminner om Trotzigs prosapoesisamlingar. Som en samling judiska sägner, en av bokens höjdpunkter.
Enkättexten om poesin är emellertid också politisk. Det handlar om språk och makt – "vi har och får mer och mer, ett ombudsmannaspråk, en parodi på ett gammalt överklass- och maktspråk. Det är egendomligt och beklämmande att se att det är den traditionen – maktens och överhetens uttrycksformer – som språkvanorna med masochistisk undersåtlighet har tagit upp. Och inte vad som dock har funnits av kraftfullt och uttrycksfullt folkspråk".

Och här ser man kanske en del av Trotzigs politiska radikalism som har haft betydelse för hennes författarskap från Sveket och framåt. Om hon inte började skriva rapportböcker och sånt (och i det långa avslutande avsnittet är ambivalent till krav på litteraturens engagemang) så finns det ändå ett tema om språk och motstånd i hennes berättelser.

(Först publicerad 13 januari 2012. Några detaljer i inlägget har ändrats.

Jag håller som sagt på att läsa genom Birgitta Trotzigs författarskap I kronologisk ordning. Jag har nyligen börjat på Dykungens dotter. Och har därmed även läst om Jaget och världen. Det är lite märkligt att efter man läst om en bok gå och se vad man skrev om den första gången man läste den för tio år sen. Jag vet inte om jag hade skrivit likadant i dag men mestadels håller jag med mitt tio år yngre jag.)

Omläsningen av P. O. Enquist

"Mer vet jag inte, utom färdvägen. Det är alltid så med historien. Vi får fylla ut. Annars blir allting fullständigt obegripligt."

ur Musikanternas uttåg av Per Olov Enquist 

Jag håller på och läser Maria Stuart (1986), en pjäs av Per Olov Enquist baserad på en pjäs av Friedrich von Schiller (den i sin tur baserad på historiska händelser). Den är riktigt bra.

När jag är klar med den pjäsen så ska jag läsa Furstespegel (1987), en pjäs som P. O. Enquist skrev tillsammans med Anders Ehnmark.

Jag har läst Furstespegel förut men det är första gången jag läser Maria Stuart. Bägge läser jag som en del i en genomläsning av alla P. O. Enquists böcker i kronologisk ordning.

Eller nästan alla. Redan den första boken hoppade jag över. Debutromanen Kristallögat (1961) är dyr antikvariskt och ska enligt författaren själv inte vara särskilt bra. Istället började jag med andra romanen Färdvägen (1963), som ärligt talat inte heller är så bra. Nästa roman, Magnetisörens femte vinter (1964), är trots att den har sina brister betydligt bättre. Och från och med den fjärde romanen Hess (1966) så börjar det bli riktigt bra.

En del av pjäserna har jag sett istället för att läsa om. Så såg jag Tribadernas natt (1975) på SVT Play med Lena Nyman och Ernst-Hugo Järegård. Den tjänade på att ses. Pjäsen har problemet att August Strindberg blir en karikatyr men det gör inte så mycket eftersom Ernst-Hugo Järegård är så bra på att göra Strindberg-karikatyren. 

Jag har också sett tv-serien Strindberg – ett liv (1985), en norsk uppsättning av Från regnormarnas liv (1981) (en pjäs om H. C. Andersen) och filmen Chez nous (1978) (P. O. Enquist skrev manuset tillsammans med Anders Ehnmark). 

Jag började läsa om P. O. Enquists böcker (om för de flesta har jag läst förut) förra sommaren. Ett par månader efter att han dog. Och det var hans död som fick mej att börja med projektet. (Också ett annat omläsningsprojekt där jag håller på att läsa om Jan Myrdals jagböcker började jag med efter att författaren dog.) 

Att läsa böckerna kronologiskt har varit intressant. Jag har sett hur bilder och teman kommer igen. De tematiska likheterna mellan novellen "De trofasta själarnas oro (i Berättelser från de inställda upprorens tid (1974)), Musikanternas uttåg (1978) och pjäsen Mannen på trottoaren (1979) (skriven tillsammans med Anders Ehnmark) blev till exempel tydliga. 

Än är jag bara nästan halvvägs genom P. O. Enquists böcker. Det har varit givande hittills. Jag ser fram emot resten. 

(Först publicerad 26 mars 2021. Jag fortsatte och blev klar med läsandet av P. O. Enquists verk. Och det fortsatte vara givande. Nu håller jag på och skriver ett inlägg om Nedstörtad ängel och synen på funktionshinder. 

  Efter genomläsningen av P. O. Enquists böcker blev nästa författare som jag håller på att läsa hela verket av Birgitta Trotzig. Mer om henne i nästa jubileumsrepris.)

Rapport om Rapport från en skurhink av Maja Ekelöf

"Tur att det finns böcker. Vad skulle man göra annars, jag undrar."

Maja Ekelöf Första okt. 1967

Jag är inte hemma bland mina böcker just nu. Men hade jag varit det så hade jag tagit fram min gamla pocketutgåva av Rapport från en skurhink av Maja Ekelöf och bläddrat i den. Eftersom det i dag är 50 år sen boken först kom ut.

Boken som kom ut den andra april 1970 var en slags dagboksroman. Kanske hade den inte kallats för en roman i dag men den vann i en romanpristävlan 1970. Tävlingen handlade om att skriva en politisk roman. Och en politisk bok är det, vad man än kallar den.

Boken skildrar Maja Ekelöfs liv från 1965, när hon var 47, till 1969. Med ett par kortare inledande stycken med hennes minnen från början av 50-talet. Bland annat en scen från första gången hon får hjälp från socialvårdsbyrån. Hur hon och de andra som väntar på hjälp "pratade och skrattade. Det låg ett lyckoskimmer över framtiden. Ingen skulle behöva vara utan mat eller kläder i framtiden." Detta följs av en anteckning i "nutid" om den kväljande känsla hon har dagen före ett socialbesök.

Anteckningarna handlar om hennes arbete som städare och hennes läsande. Hon går en akademisk historiekurs på sin fritid och undertecknar en dikt med Fil. Städare. Romanen skildrar också omvärlden och hur Ekelöfs syn på den radikaliseras. Så är titeln på boken tagen från Jan Myrdals Rapport från kinesisk by och boken avslutas med ett citat av den afroamerikanska radikalen Eldridge Cleaver.

Men förutom vietnamdemonstrationer och sådant tar den också upp mer alldagliga saker som att posten inte längre delar ut brev lika ofta. "Bland försämringar som rör mitt liv är postgången. De kör ut posten endast en gång per dag nu."

Mycket av boken handlar om glädjen med att läsa. Maja Ekelöf sänder tacksamma tankar till sina favoritförfattare, många av dem arbetarförfattare. Och hon är arg på sej själv för att hon ibland glömt bort att tacka Moa Martinson.

Och när hon har det svårt är böckerna en tröst. "Hur f-n ska man stå ut–Jag begriper det inte–Så länge jag har nån bok på gång tycker jag det går bra, men sedan... sedan... Jag har nyss läst ut 'Mina universitet' av Gorki. Nu har jag ingen bok i dag–Det enda uthärdliga i detta liv är att veta det funnits människor som tänkt samma tankar och upplevt det samma som man gör själv".

Rapport från en skurhink blev en stor försäljningssuccé. Och Maja Ekelöf kom på andra plats i en omröstning i tidningen Femina om vem som var 1970 års kvinna. Och slog därmed Astrid Lindgren som kom på tredje plats. (Vann gjorde Bernadette Devlin.)

Och den utgåva av boken jag skulle ha tagit fram och läst i om jag kunnat är bara en av många.

Trots denna stora framgång kom Maja Ekelöf bara att skriva en bok till. Eller snarare en halv. En brevväxling med Tony Rosendahl.

Tony Rosendahl var en brottsling som satt på Kumla och något av en kändis. 

Tony Rosendahl var tyvärr en bättre brottsling än skribent men Ekelöfs brev är fina och det märks att det är en vänskap som växer fram mellan dem. 

Brev som boken heter är emellertid inte alls lika stark som Rapport från en skurhink. Dagboksromanen som i dag fyller 50 år är en bok jag ständigt återkommer till. Och den håller väl att läsa (för ett par år sen läste vi den i vår bokcirkel och alla tyckte om den).

Det är synd att Maja Ekelöf inte skrev mer men å andra sidan så var kanske Rapport från en skurhink tillräcklig.

Maja Ekelöf dog i augusti 1989, 71 år gammal.

(Först publicerad 7 april 2020. Nu är alltså boken 52 år fyllda. Och nu är jag också hos mina böcker och har tagit fram Rapport från en skurhink att bläddra i. Tidigare i år så läste jag Nina van den Brinks biografi om Maja Ekelöf "Jag har torkat nog många golv". Den är nominerad för augustpriset som delas ut i kväll. Jag har inte läst de andra nominerade i fackboksklassen så jag kan inte avgöra om den förtjänar priset. Men jag tyckte i alla fall att det var en fängslande läsning. En sak som slog mej vid läsningen var att det måste finnas material till en bok med urval av texter Maja Ekelöf skrivit förutom Rapport... och Brev.

  Brev skrev jag ett inlägg om HÄR)

Butter tar ordet är 16 år gammal i dag

I dag är det 16 år sen jag startade den här bloggen. Vilket jag kommer fira med en del repriserade inlägg under nästa vecka.

10 bra böcker av Kurt Vonnegut

I dag skulle Kurt Vonnegut ha fyllt 100 år. 

Sirenerna på titan
Kurt Vonneguts andra roman (utgiven 1959) är både utmärkt science fiction och en satir på genren. Kurt Vonneguts relation till science fiction var komplicerad. Men en stor del av hans böcker hörde till eller låg nära genren.

Vaggan
Så även Vaggan (Cat's cradle). Skämtsam skildring av världens undergång. En av Vonneguts mest vonnegutska.

Gud bevare mr. Rosewater
"En penningsumma har en huvudroll i denna berättelse om människor, på samma sätt som en honungssamling med rätta skulle kunna sägas ha en huvudroll i en berättelse om bin." Första boken med Kilgore Trout – en fiktiv sf-författare vars romaner refereras i flera av Vonneguts romaner.

Välkommen till aphuset
Novellsamling. Formatet passar egentligen inte riktigt Vonnegut. En del av referaten av Kilgore Trout-böckerna var från början noveller. De blev bättre som Trout-referat. Men här finns ändå en del bra berättelser.
Titelnovellen är dock ett exempel på att Kurt Vonneguts kvinnosyn åldrats dåligt.

Slakthus 5
"Hör på:
Billy Pilgrim har lösgjorts från tiden." (övers. O. Jonason)
Kurt Vonneguts bästa. Den här måste du helt enkelt läsa.

Morgonmål för mästare
Det här är en märklig bok med något ofärdigt över sej. Det kantiga är romanens styrka. Det kantiga och det barnsliga. "För att ge er en uppfattning om hur pass mogna mina bilder är, låt mig visa min teckning av ett rövhål:" (övers.O. Jonason)

Berättelsen har trots detta en sorgsen ton. Det är den kontrasten som gör att jag tycker om den.

Slapstick

Kurt Vonnegut hade lite svårt att följa upp succén med Slakthus 5. Den här romanen fick dåliga recensioner. Kurt Vonnegut själv ogillade den. Delar av den är nästan som en självparodi. Det återkommande "hå hå" är en slö variant på "så kan det gå" ("So it goes") från Slakthus 5. Handlingen är som en klumpig blandning av Vaggan och Sirenerna på Titan.

Jag är själv rätt så förtjust i boken.

Hå hå.

Burfågel

En roman om socialismen. En tematisk följeslagare till den tidigare Gud bevare mr. Rosewater.

Palmsöndag

Palmsöndag har undertiteln "ett självbiografiskt collage". I förordet föreslår Kurt Vonnegut även att den kan kallas för blivvit. En blivvit får vi veta var ett uttryck som användes under Kurt Vonneguts barndom och betydde "ett kilo skit i en halvkilospåse".

Boken samlar olika kortare texter – tal, recensioner, förord. (Mer om boken på länken.)

Deadeye Dick

Den bästa bland Kurt Vonneguts sena romaner. Omslaget ovan är gjort av Leif Zetterling. Hans charmiga omslag pryder flera av de svenska Kurt Vonnegut-utgåvorna.

(Först publicerad 12 november 2012. Det vill säja dagen efter att Kurt Vonnegut skulle ha fyllt 90. Jag har ändrat lite i texten.)