Butter tar ordet

England was a scary place - Margaret Thatcher och brittiska tecknade serier

2012-01-30T08:39:00.001Z

1999 när Planetary (text Warren Ellis, bild John Cassaday) började att komma ut så skrev Ellis för Hellblazer. En serietidning om John Constantine. Från början bifigur i Alan Moores Träskmannen så var John Constantine en brittisk magiker som såg ut som Sting och hade spelat i ett punkband.

Hellblazer, som fortfarande kommer ut, gavs ut av en underavdelning av DC Comics kallad Vertigo.
Den startades 1993 med en handfull tidningar som tidigare getts ut av DC Comics, men för "mature readers". Bland de titlar som blev grunden för Vertigo fanns förutom Hellblazer och Swamp Thing, Animal Man, Doom Patrol och Neil Gaimans Sandman.

Gemensamt för de flesta av Vertigos titlar var att de var skrivna av brittiska serietidningsförfattare. De flesta hade tidigare skrivit för tidningen 2000 AD. De brittiska serierna på den tiden påverkades kanske mer än någonting annat av en kvinna - Margaret Thatcher.

I det sjunde kapitlet av Planetary: "To Be In England, In The Summertime" så besöker Planetary Jack Carters begravning. Jack Carter är en (inte särskilt) förklädd version av John Constantine. Andra av den tidens seriefigurer besöker hans begravning. John Cassaday tecknar lätt förvrängda versioner av Sandman och Döden, Träskmannen, Shade och många fler.

När Elijah Snow säjer att de ser dystra ut även för att vara på en begravning svarar Jakita Wagner att de är 80-talsfolk och beskriver Thatchers regim i föga smickrande ordalag. "England was a scary place. No wonder it produced a scary culture."

Sen följer en kort historia om John Carter som lite påminner om de Hellblazer-historier av Warren Ellis som finns i albumet Setting sun.
I den femsidiga historien, med jultema passande nog för denna vår julkalender, möter Jack Carter en herod som arbetar för Maggie Thatcher. "No-one needs a second coming this year, do they?" Den korta historien illustreras effektivt av John Cassaday. Särskilt det magitrick Carter/Constantine använder för att stoppa heroden.

I stark kontrast till denna mini-Hellblazer, som lyckas fånga allt som fungerar med karaktären på dessa få sidot, är en Stålmannen/Marvelman-parodi i numret. Denna bryter mot tonen i Planetary i stort. Kanske är Ellis själv för nära de serier han här använder sej av.

"To Be In England, In The Summertime" är både ett av de populäraste numren av Planetary och det som ofta tas upp av de som ogillar serien. Det som stör de senare är framförallt en scen där Jack Carter visar sej ha samma tatueringar som Spider Jerusalem från Transmetropolitan - en serie Ellis påbörjade vid samma tid som Planetary och Hellblazer. Och därmed utses till Vertigoseriernas sanne efterträdare.

Jack Carter, som nu ser ut som en Ellis-karaktär, säjer att 80-talet är över. Det är dags att gå vidare, dags att vara någon annan. Och går in i London-natten.

(repris från december 2010. Då en lucka i vår Planetarykalender, där jag skrev om varje enskilt nummer av Planetary. Thatcher är populär igen med filmen om henne. Jag hade en knapp i tonåren med Thatchers porträtt där det under stod "Maggie, hate me". Jag hade köpt den i Frankrike i en skivaffär. Det var 200 år sen franska revolutionen och i Frankrike så var man upprörd över att Thatcher hade sagt något förklenande om denna och fransmännen. Det var en vit knapp. Den var snygg.)

Citerat från veckans läsning

2012-01-29T09:18:00.002Z

"Från idealister och folk i kyrkan hade Larry alltid fått höra hur viktigt det var för en pojke att ha en man i sitt liv som gjorde honom hel. Men Larry hade klarat sig bra ända tills Ricardo Holley sökte upp honom. Och när han gjorde det var det som om Larry fått en dödlig sjukdom."
ur Andelen av George Pelecanos, övers. Hans Berggren

"De slaviska språken äga, har man sagt mig, en fint nyanserad skala av uttryck för tråkighet och leda[...]. Nordbon med sin oförmåga till nyskapelser på området skulle behöva låna en eller annan av dessa termer för att återge de främmande intryck och själstillstånd den ryska litteraturen vanligast väcker hos honom."
ur Kritik av Klara Johanson, i en recension av En mor av Maxim Gorki

Dag Vags tio bästa låtar

2012-01-27T16:11:00.003Z

Stig Vig, eller Per Odeltorp som han också hette, dog nyligen. Hans band Dag Vag gav ut flera bra skivor. Med många bra sånger.

Ge bullen ett ben
Inledningsspåret på 7 lyckliga elefanter. "När allting har gått snett/Och inte ens morsan har rätt//[...]Ge bullen ett ben"

Hellre en raket

Kinesiska muren
B-sida till maxisingeln "Blöt dröm". Finns på singelsamlingen Singelbaren. Den bästa Evert Taube-covern i svensk rockhistoria.

Musik
Hyllningssång till musiken som inleder Palsternacka.

Ogräset
Elsa Beskow goes punk med hjälp av Stig Vigs tonsättning - "För vi är bara ogräs vi/Och nåt annat kan vi aldrig bli"

Samma sak

Snorbloos
Dylans "Tombstone Blues" på svenska.

Vad gör du då?

Vaskarubli?
Ebba Grön-cover. Ebba Grön i sin tur gjorde Dag Vags "Flyger".

Veckan/Vild sak
Från liveskivan Scenbuddism
Jag tänkte på måndan
Att jag skulle på tisdan
Gå till dej på onsdan
Säja till dej på torsdan
Att du skulle på fredan
Komma till mej på lördan
Och dricka kaffe på söndan

Sätt mej på ett plan eller hellre en raket, jag vill iväg till en annan planet

2012-01-26T16:32:00.002Z

"Hellre en raket" av Dag Vag. Text och musik Stig Vig (1948-2012)

10 bra australiensiska skivor

2012-01-26T07:58:00.003Z

Idag är det Australiens nationaldag. Vilket vi firar med denna lista.

Birthday Party - Prayers on fire
Nick Caves grupp innan Nick Cave & The Bad Seeds. Alla gillar Cave nuförtiden men Birthday Party får man fortfarande ha i fred. Mot slutet flyttade gruppen till Berlin. Men 1981 när Prayers on fire kom ut var de fortfarande australienbaserade. Skramligt och bra.
Bästa spår: Cry

Simon Bonney - Forever
Simon Bonney var frontfigur i Crime & The City. När de splittrades gav han ut soloplattor som var mer åt singer/songwriter-hållet. Det här är solodebuten, lite ojämn men med flera vackra sånger.
Bästa spår: Ravenswood

Nick Cave & The Bad Seeds - Let love in
Nick Caves grupp Nick Cave & The Bad Seeds. Delar av den här skivan från 1994 är inspelad i Australien. Caves bästa 90-talsplatta.
Bästa spår: I let love in

Crime & The City Solution - Shine
Crime & The City var vid den här tiden (1988) berlinbaserade - de är med i Wim Wenders Himmel över Berlin. Men de hade ett stort inflytande på den australiska new wave-scenen.
Bästa spår: On every tran (grain will bear grain)

Go-Betweens - Send me a lullaby
Bland de många av ens kasettband som gått förlorade är det jag saknar mest ett med en liveinspelning några år efter den här skivan där bandet gjorde makalösa versioner av "Eight pictures" och "Your turn my turn".
Bästa spår: Your turn my turn

Mick Harvey - Intoxicated man
Skiva med tolkningar av Serge Gainsborogh eller hur han stavas. Lysande.
Bästa spår: New York, U.S.A.

Anita Lane - Sex O'Clock
Anita Lane sjunger på Intoxicated man, hon har skrivit ett par av texterna på Birthday Partys Prayers on fire och här tolkar hon "Like Ceasar needs a Brutus" från Bonneys Forever. En tidigare skiva, Dirty Pearl, var delvis en samling med samarbeten med andra artister. Trots den fåniga titeln är det här en riktigt bra skiva.
Bästa spår: The next man that I see

The Loved Ones - The Loved Ones' Magic Box
Australiensisk garagerock när den är som bäst.
Bästa spår: Sad dark Eyes

These Immortal Souls - Get lost (don't lie)
Band lett av Rowland S. Howard från Birthday Party (den främsta skillnaden mellan Birthday Party och Bad Seeds är Howard. Han hade ett mycket karakteristiskt gitarrspel som präglar den här skivan.
Bästa spår: Marry me (lie! lie!)

Triffids - Born Sandy Devotional
"När jag gjorde en 35 år i album-lista så valde jag Triffids Born Sandy Devotional för 1986 och skrev 'Väldigt många bra plattor kom 86 men är man uppe mot Born Sandy har man redan förlorat.' Och denna lex 86 gäller än."
Bästa spår: Tarrilup bridge

Tidigare australienlistor:
Tio bra australiensiska filmer
5 bra australiensiska böcker och 5 bra indiska böcker (det är även Indiens nationaldag - jag är inte så inlyssnad på indisk musik tyvärr, jag har väl en och annan platta med Ravi Shankar typ).

Theo Angelopoulos 1935-2012

2012-01-25T12:44:00.002Z

Den grekiske filmskaparen Theo Angelopoulos har dött. Han gjorde långsamma smärtsamt vackra filmer som det alltid är svårt att hålla sej vaken genom. Men lite sömn har aldrig skadat någon.
Klippet är från Biodlaren. Min favorit av hans filmer. Med Marcello Mastroianni. Jag tror inte jag slumrade till en enda gång under den filmen.

Om det är sol är det dag. Men det är inte dag.

2012-01-25T08:49:00.003Z

ur Åh körsbärsblom ni vita tunna

Om det är sol är det dag. Men det är inte
dag. På botten går strömmarna. Och vi
letar efter dem som är instängda i de små
tälten. Intill vilkas gräns. Sekund efter
sekund tickar fram.

Ann Jäderlund

Jag läser Jäderlunds diktsamling Vad hjälper det en människa om hon häller rent vatten över sig i alla sina dagar?. Som dikten van är tagen från.
Hade jag inte kännt till Jäderlund sen innan så hade boken inte sett så lockande ut. Titeln, detta att alla dikterna är kursiverade, Jäderlunds namn i guldbokstäver och att den är hela 184 sidor lång (diktsamlingssidor förhåller sej till romansidor som hundtid till människotid - 184 diktsamlingssidor motsvarar 1281 romansidor).
Men den är bra, flera av dikterna är som psalmer som gjorda av en figur i någon av den äldre Samuel Becketts berättelser.
(Jag äger inte dikten och all that jazz)

A

2012-01-24T07:31:00.003Z

För ett par år sen fick jag för mej att jag skulle lyssna igenom alla mina vinylskivor. Jag tröttnade efter ett tag (jag har en bokhylla vinyl) och ett tag därefter slutade min vinylspelare att fungera. Det börjar bli dags att skaffa en ny.

I alla fall har jag nu börjat lyssna igenom min (betydligt mindre) CD-samling. Från A och framåt. Och tänkte jag kunde skriva här om de jag tycker är intressanta.

Barry Adamson - The King of Nothing Hill
Redan den första skivan är en jag inte spelat på flera år.
Tyvärr visar det sej finnas en anledning till det.
The King of Nothing Hill kom 2002. Den före detta Bad Seed-medlemmen Adamson gjorde sina bästa skivor i slutet av 80-talet/början av 90-talet. Man känner igen den tidige Adamson här - med musik som låter som det kunde vara ett soundtrack och jazzinfluenser. Men det är inte lika bra och blir därmed lite kitschigt.
I mitten av skivan kommer ett bättre spår - "Le matin des noire". Adamson verkar också vara nöjd med det och låter det pågå i tio minuter. Lite för länge.
Men till sist belönas jag för mitt genomlyssnade med den avslutande "Cold comfort", en duett med Liza Love och med samplingar av John Coltrane. Den är åtta minuter lång och det hade inte gjort något om den varit längre.
Jag spelade också samlingen The Murky world of Barry Adamson. Som kom ut något år innan The King of Nothing Hill. En väl sammansatt samling som emellertid understryker att Adamson var bäst i början av sin solokarriär.
Bästa spår: "Cold comfort", (och på samlingen: "Jazz Devil" - "Where you can call me agent double-o 666")

All girl summer fun band - Looking into it
Tredje All girl summer fun band-skivan som jag spelar rätt ofta. Den föregående 2 har mina favoritlåtar med bandet. Men som helhet är det ett bättre album. Lite sorgsnare i tonen. Jag kallade det för All girl autumn fun band i ett kort inlägg när skivan kom.
Bästa spår: "This will never end"
(bilden överst är från en tidigare EP med bandet)

Ralf Lundqvist å Arbete å Fritid - Slottsbergets hambo å andra valser
Från 1972. Påminner Samla Mammas Manna och Blå Tågets mer experimentella låtar. Men inte lika bra. Trots skickliga musiker - skivan låter lite som tonsatt diktuppläsning.
Bästa spår: Folkvisepastischen "Getlåten"

Äkta människor

2012-01-23T11:07:00.007Z

Slumpen ville att jag strax innan de första avsnitten av TV-serien Äkta människor sändes hade läst Klara Johansons recension av Riktiga människor.
Riktiga människor är en bortglömd roman av Annie Åkerhielm från början av 1900-talet. Den handlar om hemmadottern - "hemmets outtröttliga, glatt förnöjsamma och således tämligen förbisedda hjälpreda" (Johanson är inte imponerad).

Robotarna ("hubotarna") i Äkta människor ser ut som människor som sminkats att se ut som skyltdockor. De är ett slags hemmadöttrar för de riktiga människorna, en lägre kast som arbetar i deras hem och fabriker och sängar.

Roboten har i sf-genren otaliga gånger stått som stand-in för underklassen och/eller kvinnan. Och frågan vad är en människa? som finns antydd i seriens titel har ställts i så många tidigare robothistorier. Detta är i sej inte ett problem. Genrelitteratur är som bäst när den står i dialog med tidigare texter.

Men snarare än att gå i svarstal med andra robottexter så upprepar programmet de förväntade angreppspunkterna som om det programmerats därefter. Såväl skådespeleri, foto och manus är klichéartat.
SVT har försökt att sälja serien som en svensk Blade Runner.
Men den filmen kom på 80-talet medan det här mer påminner om en sämre sf-berättelse från 40-talet. Jag tror inte ens Åkerhielms roman om "den nya kvinnan, den riktiga kvinnan" skulle kännas fullt lika gammalmodig.

I en diskussion om varför så många undviker science fiction på nån blogg för ett tag sen så sas det att var därför att folk trodde att genren bara handlade om rymd och robotar. Så även bland sf-läsare verkar den stackars roboten ses ner på. Något den här TV-serien inte kommer att ändra på.

Jag gillar robotberättelser. Flera av mina favoriter i sf-genren handlar om robotar eller androider. Historier om robotar kan vara filosofiskt engagerande, berättartekniskt intressanta eller helt enkelt väldigt underhållande. Äkta människor är ingetdera.
(översta bilden är ur Barbarella av Jean-Claude Forest, understa ur Robo-Hunter av John Wagner (text) och Ian Gibson (bild) - två exempel på att det går att göra något bra och underhållande med temat robotar/sexualitet respektive robotar vs människor)

August Strindbergs tio bästa böcker

2012-01-22T08:37:00.003Z

Om det inte vore för makterna så skulle den svenske författaren August Strindberg idag ha fyllt 163 år. Vi firar detta jubileum med en lista:

Bland franska bönder
Reseskildring från franska landsbygden. En av de böcker där Strindbergs syn på kvinnofrågan ibland stör helheten (orimligt många av de franska bönderna förtrycks av sina fruar) men annars är det fortfarande ett av de bästa svenska resereportagen.

Brev
Merparten av Strindbergs populära one-liners (du kan följa flera Strindbergscitatmaskiner på twitter, eller låta bli) kommer från breven. 22 volymer eller nåt sånt brev ingår i de samlade skrifterna. Det finns nog fylligare och bättre urval än det sammanställt av Torsten Eklund från 1946 som jag har. Men med Eklunds kommentarer blir volymen till en rätt hyfsad biografi över författaren.

En blå bok
Finns egentligen kornknarren? Känner du någon som har sett honom? Strindbergs blå böcker blandar excentriska spekulationer i naturvetenskapliga och religiösa ämnen med berättelser ur livet. De strindbergskaste av böcker

Götiska rummen
Uppföljare till genombrottsverket Röda rummet. Och föregångare till Svarta fanor (också bra).

Inferno
Vår hjälte förföljs av egendomliga sammanträffanden medan han försöker att skapa guld. "På natten rasar ett förfärligt oväder mellan klockan tolv och tu. Vanligen uttömmer ett oväder inom kort sin kraft och drager bort: men det här stannar kvar över min by i hela två timmar, vilket jag upptager som ett personligt angrepp, och varje blixt siktar på mig utan att träffa."

Ordet i min makt. Läsebok för underklassen
Urval sammanställt av Jan Myrdal. "Lycksalighetens ö" från Svenska öden och äventyr och "Liten katekes för underklassen" och flera korta mycket roliga texter. Det ska komma en ny pocketutgåva av boken senare i år (eller den finns på på Bokus, men jag hittar inget om den på förlagets hemsida.)

Mäster Olof
De historiska dramerna av Strindberg har åldrats en hel del, med undantag av Mäster Olof, en fascinerande blandning av Ibsen och Shakespeare.

Samtidsdramer
Jag har merparten av mina Strindberg-böcker i en utgåva skrifter på 14 volymer. Samtidsdramerna är volym 12. Det är kanske fusk att med en sån bok på en sådan här lista. Men från den inledande komedin "Kamraterna" till kammarspelet "Pelikanen" över "Fröken Julie" och "Dödsdansen" så vrider sej dessa pjäser kring samma teman och volymen bildar en helhet på ett annat sätt än Historiska dramer (volym 10) eller Lyriska dramer (volym 11).

Till Damaskus
Ett av de lyriska dramerna, enligt den utgåvan. Brukar buntas samman med Ett drömspel men är ett snäpp bättre.

Tjänstekvinnans son
Strindbergs roman om Strindberg.

Citerat från veckans läsning

2012-01-21T06:08:00.001Z

"a perhaps apocryphal tale concerning the creator of Tarzan and John Carter. In Burroughs's sunset years, the woman who had for many years known herself to be the designated heir of his considerable estate made the mistake of referring to his fictions as escapist nonsense, supposing that he regarded them in the same light. He did not, and she was cut out of his will. Burroughs believed in his wish-fulfilling tales[...]. It is the secret of their success."
ur The dreams our stuff is made of av Thomas M. Disch

"ODYSSEUS Åt helvete med detta jungfrukrig!
Alla ut"
ur Penthesilea i Dramer av Heinrich von Kleist, övers. H. Engdahl

Stormy Monday med Etta James (1938-2012)

2012-01-20T18:39:00.003Z

They call it stormy Monday, but Tuesday's just as bad
They call it stormy Monday, but Tuesday is just as bad
Wednesday's worse and Thursday's oh so sad

The eagle flies on Friday, lord I go out and everybody goes out to play.

Rut Hillarp - Nattens språk

2012-01-20T12:37:00.003Z

I "Orfeus" av Rut Hillarp så trotsar Orfeus medvetet förbudet om att vända sej om efter Eurydike. "En glimt av hennes ansikte/nu/är värt mer än närhetens år," - han väljer ögonblicket när han ser henne och hon utplånas framför att leva samman med henne: "I tusen sånger ska jag älska henne". I dikten "Eurydike" som kommer direkt efter dikten där Orfeus har ordet svarar hon "Bara ett ögonblick vände han sig om för att se mig./Bara ett ögonblick var jag verklig."

Första gången jag hörde berättelsen om Orfeus och Eurydike och dödsriket var på dagis genom ett barnradioprogram med antika myter och historien skrämde skiten ur mej. Hillarp bevarar och lyfter fram det skrämmande i de myter hon använder sej av i sina sena diktsamlingar. Och det skrämmande, utplånande i förälskelsen och kärleksakten.
Som hos Hillarp är något som redan är försvunnet, också i berättelser om evig kärlek. "Trolldrycker är inte att lita på" heter det i slutet av en av Hillarps många dikter om Tristan och Isolde.

"Orfeus" och "Eurydike" finns i Spegel under jorden från 1982. Och i urvalet Nattens språk. Det är sammanställt i samråd med Hillarp av Lasse Söderberg och innehåller dikter ur alla hennes sex diktsamlingar. De tre första kom 1946-1950, de tre senare 1982-1991.

En skillnad mellan samlingarna efter den mer än trettioåriga pausen och de tidigare är att de senare illustrerades av Hillarps vackra dubbelexponerade fotografier. Här är dessa utspridda över hela volymen. Och passar väl till Hillarps dramatiska poesi med dess solar och nätter och stormar (Hillarp is as metal as they come).

Också i dikterna går det att se skillnad. Men tematiken är i mycket densamma. Den sista diktsamlingen (den första Hillarp-samling jag läste) heter Strand för Isolde och Isolde finns med redan i den första samlingen Solens brunn dikten som gett detta urval sitt namn handlar också om Tristan & Isolde).

Redan i den boken beskrivs kärleken som något skrämmande och berusande. I en av dikterna är jaget fastkedjad vid en klippa och väntar på sin älskare, sitt monster som med kyssar och blixtar genomstinger hennes kropp - "Och den som ville befria mig/skulle jag skratta åt." Som i den senare "Ariel" ("När stormen kommer är du redo") är naturens krafter och kärleksakten sammanbundna.

Hillarp berättar olika sägner om de ögonblick när man blir verklig. Som prosadikten/novellen "Drottningen". Där en drottning bestämmer sej för att döda kärleken. Men som säjs länge leva på doften av kungens ögonlock. "(de är ju alla jag själv)" heter det i en parentes i en av dikterna. De många myterna kretsar kring samma ämne - "I tusen sånger ska jag älska henne."

Jag har bara läst två av Hillarps diktsamlinar i helhet och det är för länge sen för att jag ska kunna uttala mej om huruvida rätt dikter finns med. Men de som finns med är bra. Det är lite synd att det (säkert kortvariga) nyväckta interesset för Hillarp inte lett till en volym med hennes samlade dikter. Men som en tröst finns det här urvalet från 1995 fortfarande att köpa.

"Så ser du på mej, så väntar du. Och jag betraktar din spegelbild i mina händer och gråter. Jag skapar porträttet. Du skapar myten. Du sveper mig i danser som du aldrig ska lossa från mina axlar." (ur "Myten" i Båge av väntan (1950)).

You're wondering now what to do, you know this is the end

2012-01-19T08:27:00.003Z

Amy Winehouse - "You're wondering now"
B-sida till singeln "Tears dry on their own".
Originalet gjordes av The Skatalites men den är mest känd med The Specials (på deras första helgjurtna självbetitlade album). Winehouse gjorde flera Specials-låtar.

Gösta Larsson - svensk författare i Amerika

2012-01-18T10:31:00.004Z

Det finns en bok av Stanislaw Lem, Wielkosc urojona (Imaginary Magnitude), med förord till fiktiva böcker*. Ibland tänker jag att ett och annat förord skulle må bra av att på detta sätt bli befriat från sin roman.
Fredrik Ekelunds inledning till Kajerna vid Hudson River målar upp en berättelse som själva romanen sen inte alls förmår att leva upp till.

Gösta Larsson var en svensk hamnarbetare som på 30-talet åkte till U.S.A. och själv översatte en bok han skrivit om en hamnstrejk i Malmö. Den amerikanska pressen fascinerades av att han så väl behärskade det engelska språket.
Romanen fick en uppföljare och Larsson skrev fler böcker. 1946 kommer Kajerna vid Hudson River (på svenska för första gången 2011) som blir en succé och som man vill göra film av. Men det blir ingen film för Larsson och filmbolaget kommer inte överens om vem som ska spela den kvinnliga huvudrollen.

Ekelund tecknar bilden av ett oförtjänt bortglömt författarskap och garnerar med att romanen kanske varit förebild för Storstadshamn av Elia Kazan.
Och, visst, Kazans film handlar liksom Larssons roman om en hamn.
Men annars är inte likheterna särskilt stora (och Storstadshamn bygger på en helt annan roman). Och Kajerna vid Hudson River har svårt att leva upp till den bild Ekelund ger av den i förordet.

Romanen handlar om en hamnarbetare som förälskar sej i en kvinna från Norge. Kvinnan är en slags femme fatale som låter sej hjälpas av vår hjälte men som inte vill att han ska röra henne. Något som lite olyckligt komiskt får en medicinsk förklaring. Det blir som i ett riktigt dåligt avsnitt av House.

Boken har drag av både amerikansk och skandinavisk prosa, men blandningen blir aldrig riktigt intressant (som den blir hos till exempel Thorsten Jonsson).
En klumpig och alltför lång inramning tynger också ner boken.

Den är ändå intresssant att läsa. Det är sällan jag läser såna här böcker från 40-talet. Och Larssons livshistoria är spännande. Att romanen slutligen kom på svenska förra året förändrar emellertid inte arbetarlitteraturens historia såsom förordet påstår.
Kanske så skulle jag ha nöjt mej att läsa detta förord och föreställa mej denna bortglömda men banbrytande Kazan-inspirerande bok.

* jämför Lems mer kända Det perfekta tomrummet, som innehåller recensioner av fiktiva böcker

MLK

2012-01-16T18:08:00.004Z

Det är Martin Luther King jr-dagen idag.
Vi firar med en söndagsstripp av serien The Boondocks av Aaron McGruder från 2005.

Ett av de bättre avsnitten av TV-versionen av Boondocks, "Return of the King" handlar om en värld där Martin Luther King inte dog utan istället hamnade i koma och hur han vaknar upp och inte är helt nöjd med hur U.S.A. utvecklat sej sen hans dagar.

(Bilden blir större om du klickar på den. Men om den är svår att läsa så säjer King i en av bildrutorna: "UH-OH! Don't hit 'em with the Harlem shake, MLK!", medan sista rutans ordväxling går: "- No, I don't think that's what Martin Luther King is doing in heaven right now. - Yeah, but we really don't know for sure..."

Ariel

2012-01-16T07:14:00.005Z

Blind väntar du i skymningen.
Lyfter dina sinnen över jordens multnande doft
och den sargade kusten.
Hör
fraset av nymånens skära genom molnen
och det silvriga knastret
från stjärnorna som spricker ut.

När stormen kommer är du redo.

Rut Hillarp
1982

ur diktsamlingen Spegel under jorden, men jag har läst den i Hillarp-urvalet Nattens språk som fortfarande finns att köpa

Citerat från veckans läsning

2012-01-15T09:41:00.003Z

"Det är ganska eget, att våra unga poeter över lag tyckas ha gemensamma dambekantskaper, liksom de trampa samma gator[...], drömma på samma melankoliska stränder och lukta på samma blommor."
ur "De sista dagarnas ordkonst" (en recension av Gatans drömmar av Sigfried Siewrtz (1905)) i Kritik av Klara Johanson

"En koloss var den, den där sanningen.[...] Under bar himmel sköt den i höjden och huvudet fanns bland molnen. Och sedan kom en liten pojke och skrattade och knuffade till den och den trillade omkull med ett dån och skrattet fastnade i halsen när jag läste vidare. Den begrov inte bara den lilla pojken under sig, den där sanningen när den föll ned och inte längre var sann, utan hela staden med honom.[...]Det sägs att människorna länge fortsatte att leva i de begravda husen och uppehöll livet med regnvatten och vad de kunde hitta av livsmedel."
ur "Inte ett sant ord" av Eleonore Frey, övers Ulla Ekblad-Forsgren, i Schweiz berättar: Sensommarmöten

Jaget och världen av Birgitta Trotzig

2012-01-13T11:25:00.002Z

Det finns bara en kamp som kan godtas, som man kan identifiera sig med utan att förlora sin mänsklighet: kampen som den utnyttjade för mot sin utnyttjare.
Vietnam kom att symbolisera den kampen.

På sidan 13 i Jaget och världen av Birgitta Trotzig så citeras (via Roger Garaudy) Lenins ord om att man måste drömma. Något som förvånade mej lite.
Jaget och världen är en samling texter kring politik. Från slutet av 50-talet till mitten av 70-talet. Med en del (då 1977) nyskrivna stycken.

Långt i från alla artiklarna i boken är direkt politiska. Lenin-citatet finns som ett motto innan en essä om modernismen. Och det handlar en hel del om språk och poesi. Bland annat om Paul Celan och Nelly Sachs.
Texterna om de två ständigt hopbuntade poeterna (förintelsepoesins Helan & Halvan) står bredvid varandra fastän den ena är från 50-talet och den andra från 70-talet, boken är ihopsamlad tematiskt snarare än kronologiskt.

Trotzig är kanske inte en författare som man tänker på som tillhörande 68-rörelsen. Men som många andra radikaliseras hon under de här åren. I en essä om Albert Camus från 1958 (i volymen) Utkast och förslag lägger hon lika stor skuld på algererna som på fransmännen - "den i och för sig rättmätiga revolten blir en ohygglig parodi". Medan hon här tar klar ställning för den koloniala frihetskampen.

Det handlar mer om Sovjet än om Algeriet och Vietnam. Hon diskuterar och försvarar Solsjenitsyn och Sacharov. Hon är kritisk mot sovjetregimen men perspektivet är tydligt vänster. En del av det här känns lite inaktuellt idag. Som hennes framlyftande av sovjetiska dissidenter som vill se en socialism med ett mänskligt ansikte (en av dessa, Andrej Sinjavskij, verkar i och för sej vara en spännande författare).
Ständiga utfall mot det franska kommunistpartiet och det på den här kanten vanliga påståendet att Sovjetunionens grundlag av år 1926 är den mest demokratiska grundlagen om den bara hade följts (a big fucking om) gör att boken ibland känns som en stencilskrift (ungefär som en av vår tids politiska bloggar fast man fick blå fingrar av att läsa dem) utgivet av ett vänsterkatolskt förbund.

"VI MÖTS VID STENCILERNA!" heter det också i slutet av ett enkätsvar från 1973. Men då handlar det om poesi. En del av artiklarna påminner om Trotzigs prosapoesisamlingar. Som en samling judiska sägner, en av bokens höjdpunkter.
Enkättexten om poesin är emellertid också politisk. Det handlar om språk och makt - "vi har och får mer och mer, ett ombudsmannaspråk, en parodi på ett gammalt överklass- och maktspråk. Det är egendomligt och beklämmande att se att det är den traditionen - maktens och överhetens uttrycksformer - som språkvanorna med masochistisk undersåtlighet har tagit upp. Och inte vad som dock har funnits av kraftfullt och uttrycksfullt folkspråk".

Och här ser man kanske en del av Trotzigs politiska radikalism som har haft betydelse för hennes författarskap från Sveket och framåt. Om hon inte började skriva rapportböcker och sånt (och i det långa avslutande avsnittet är ambivalent till krav på litteraturens engagemang) så finns det ändå ett tema om språk och motstånd i hennes berättelser.

Jaget och världen har getts ut i pocket samman med Ett landskap (1959) och går så vitt jag förstår fortfarande att köpa.

One of these days and he can't hurt me no more

2012-01-11T10:35:00.002Z

"One of these days" med Kastrierte Philosophen. Från det klassiska depprockalbumet Between shootings

Jag förbannar tidens flod

2012-01-10T10:00:00.007Z

Det tar ett par kapitel innan jag fångas in av Per Pettersons Jag förbannar tidens flod (2008). Misstänksam som man alltid är mot hyllade författarskap (Petterson är översatt till 44 språk, hans romaner har dränkts av priser). Och i början tycks den om än välskriven vara väldigt lik så många andra böcker. Men när berättelsen tar in på olika sidospår, och minnen leder till minnen, så blir den med sin lugna ton märkligt fängslande.

Romanen handlar om Arvid Jensen och utspelar sej på två tidsplan. Den börjar 1989 med beskedet att Arvids mor har fått cancer och ska dö. I andra kapitel är det 70-tal och den unge Arvid har engagerat sej i ett (i norsk skönlitteratur överrepresenterat) maoistiskt parti (som omväxling mot de flesta såna här böcker är Arvid rätt nöjd med att vara kommunist och jobba på fabrik även om hans arbetskamrater inte riktigt tar hans politik på allvar). Också här handlar det mycket om Arvid och hans mor. Att han har svårt att nå fram till henne även om de delar en kärlek till litteraturen.
I en av scenerna planerar han hålla ett tal för modern på hennes födelsedag om att det visserligen är som ett Rio Grande mellan dem men att Rio Grande, till experternas överraskning, torkat ut så att de kan korsa den och bara bli lite blöta om fötterna. Men han blir för full för att hålla talet.

En saknad ligger under texten. Romanens titel är från Mao Zedongs dikt "Åter till Shaoshan". Där Mao återkommer till sin barndomsby efter att han flytt därifrån för 32 år sen. Den unge Arvid har en bild av Mao vid sitt skrivbord över sängen. Arvid vill tro att det är den dikten som den kommunistiske ledaren sitter och skriver på bilden. Endast de två första raderna ur dikten citeras. Efter dessa vänder dikten från sorgsenheten vid minnet av det som försvunnit till en framtidstro där massorna begär "en bättre himmel av solen och månen" (övers. Göran Malmqvist).

Någon bättre himmel märks inte riktigt av i Pettersons roman - boken har en melankolisk ton även i humoristiska avsnitt. Som ett om ett krogslagsmål. Och också kärleksskildringen och de politiska drömmarna har ett efteråt över sej.
I den del som utspelas 1989 så ska vår berättare skilja sej, han deltar i ett möte som protesterar mot massakern på Himmelska Fridens torg och den glädje Arvid känner över att Sovjetväldet håller på att gå under förstörs av insikten att hans mor nog inte kommer att hinna uppleva detta.

Att läsa Jag förbannar tidens flod gör en emellertid ofta upprymd, bokens hopp mellan olika händelser känns naturligt och Pettersons språk har en slags självklar lugn klang.

Det ska finnas flera böcker om Arvid på norska. Det kan vara det som gör att det känns som om man kommer in i en historia mitt i. Men när berättelsen väl tar tag i en så spelar det inte någon roll.

Tre barndomsskildringar

2012-01-09T09:08:00.003Z

Lyran har idag temat barndomsskildringar i sin tematrio.

Jenny Erpenbeck - Ordbok

Jan Myrdal - Barndom
Den kontrovers som en gång i tiden hjälpte att göra boken till en försäljningssuccé riskerar att ge fel bild av romanen och de andra två delarna av trilogin. Barndom handlar inte så mycket om makarna Myrdal. Det är en lysande skriven skildring av en barndom som tar barnets parti.

Tarjei Vesaas - Isslottet
Vacker och hemsk roman om två flickors vänskap. "och för att hon avgett ett löfte att hålla sig undan, kom hon ihåg rader av vällyckade saker som de hade hittat på tillsammans. Och för att hon avgett sitt löfte, fick hon nu det här som en klump i halsen.
Det blev påfrestande. Inte för den vanliga flocken, men för Siss blev det vackert och stort och påfrestande med ens."

De 10 bästa David Bowie-tolkningarna

2012-01-08T20:08:00.005Z

Idag uppnår David Bowie pensionsåldern. Jag har bara två album med Bowie i min skivsamling - Hunky Dory och Ziggy Stardust. Men de håller jag å andra sidan högt.

För att fira födelsedagsbarnet så kommer här en lista med tio bra Bowie-tolkningar:

Bauhaus - Ziggy Stardust
Passar bäst som följeslagare till den ännu bättre T. Rex-covern "Telegram Sam". Bägge finns på Swing the heartache. The BBC sessions (länken är emellertid till den svagare studioversionen).

Eater - Queen Bitch
Punk-bowie när det är som bäst.

Dana Gillespie - Andy Warhol

Seu Jorge - O Astronauta de Mármore
Jorges gjorde några för många såna här Bowie-covers på portugisiska. Men de är rätt charmiga.

Magnetic Fields - Heroes
En dyster, uttråkad version.

Nico - Heroes
Kompet kanske inte är så bra. Men sången - ni kan behålla era rena toner.

Nirvana - The Man Who Sold The World
Unplugged. Jag var rätt anti den här när det begav sej men den är faktiskt helt okej.

Raconteurs - It ain't easy
Sången som Brendan Bensons band gör är egentligen inte skriven av Bowie, men det är hans version på Ziggy Stardust som de utgår ifrån.

Brett Smiley - Kooks
Glam-bowie när det är som bäst.

M. Ward - Let's dance

Citerat från veckans läsning

2012-01-08T09:35:00.002Z

"men just nu mindes jag bara hans kropp mot min kropp när han var liten och jag bar honom under armen vart jag än gick; den fastheten, den tilliten, och de få ord han sa om och om igen, som var de enda ord han kunde, och mitt namn var ett av dem, och jag ville inte släppa."
ur Jag förbannar tidens flod av Per Petterson, övers. Urban Andersson

"Det tog tjugotre år att bygga Keops pyramid. Boswells levnadsteckning av Johnson tog tjugo år i anspråk. Myrdal mätte in i det sista de producerade hyllmetrarna med linjal"
ur Vännerna av Lars Jakobson

"Men jag stod en gång där i julimorgonen med den utdragna lådan framför mig och famlade med handen. Det var ingen dröm. Jag ser det tydligt.
Visst känner jag igen mörkret och vägen genom gräset och ljudet av mina steg som fortsätter bort. Ett varsel som kyler ryggraden. >>Vården gick honom förbi<<, skulle sägnen säga."
ur Gubbsjuka av Jan Myrdal

"Ingen kan varna/de andra. Ingen hör levande/hit. De döda har/tappat rösten."
ur Vad hjälper deten människa om hon häller rent vatten över sig i alla sina dagar av Ann Jäderlund

Världskrig Z - Rapport från en zombievärld

2012-01-06T12:00:00.005Z

I Max Brooks roman Världskrig Z så har det inträffat som vi alla länge fruktat - zombier har rest sej mot mänskligheten. Boken berättar historien om denna zombiepandemi i intervjuer flera år efteråt. Undertiteln på romanen är "en muntlig historik över zombiekrigen". En hänvisning till Studs Terkels intervjubok Det goda kriget. Terkel tackas också i efterordet.
Brooks entusiasm över den terkelska formen skiner igenom och lyser ibland upp en annars rätt dåligt skriven roman.

Terkel fick på 60-talet i uppdrag att göra en amerikansk motsvarighet till Jan Myrdals Rapport från en kinesisk by. Resultatet Rapport från en amerikansk stad - Chicago bildade grunden till formen för hans senare intervjuböcker.

Därmed är det passande att Världskrig Z börjar i Kina. Från Kina följer vi i tid och rum hur zombierna sprider sej och hur det krig som är i titeln börjar.

Berättelsen utspelar sej i en stor mängd länder (även om U.S.A. är överrepresenterat). Det är främst genom nationella karaktärsdrag som de intervjuade skiljer sej åt. Den palestinske misstror Israel, japanen är ute på nätet hela tiden och den rullstolsburne är rullstolsburen. Personerna i boken blir mer karikatyrer än karaktärer. (Av och till lånar Brooks även från nationernas övriga populärkultur - ett avsnitt med en blind zombiebekämpande samurai i ett öde Japan tillhör bokens bättre delar.)

Intervjuformen har sina fördelar när man ska teckna upp en värld för läsaren. Men också begränsningar. Intervjuerna i böcker som Rapport från kinesisk by och Det goda kriget brukar ofta säjas fungera som fristående berättelser, contes.
Men de har inte början och mitt och sånt på samma sätt som noveller i ett skräckmagasin. Brooks lägger emellertid i flera till oväntade vändningar och överraskande slut och annat man förväntar sej av en populärlitterär berättelse.
Han gör det tyvärr med en rätt klumpig hand. I ett kapitel får man reda på att några överlevande livnärt sej på människokött, vilket signaleras så tydligt att H. P. Lovecraft hade rodnat.

Också den samhällskritik som hör till zombiegenren är rätt tafatt. Fattiga istället för zombies invaderar ett sällskap av kända och rika, planen för att ta itu med the living dead var ursprungligen menad att bekämpa de svarta i Sydafrika.
Det senare berättas tyvärr i ett av de där avsnitten med ett föga oväntat överraskande slut.

Världskrig Z är inte direkt en bra bok, ibland är den till och med direkt usel. Men formen ger en del till läsupplevelsen. Om du vill läsa en blandning mellan Terkels Det goda kriget och George A. Romeros Living Dead-trilogi (Romero tackas också i efterordet) så är den här romanen det givna valet.
Ett bättre val vore förvisso att se Romero eller läsa Terkel.

Ur Berättelsen om göken av Josef Škvorecký (1924-2012)

2012-01-05T15:07:00.002Z

"Kanske är allt detta blott myten om en förlorad tid? Det var ju en mänsklig gökhona och ett människobarn. Kanske det någonstans, Gud vet var, växer upp en människa, som inte är villig att med sin lilla del bidra till någon slutgiltig lösning som ännu den gamla världens hjärna kan komma att fundera ut."
ur "Berättelsen om Göken" av Josef Škvorecký, övers. Gunnar Olsson

Škvorecký var en av de främsta yngre tjeckiska författarna när han efter Sovjetunionens inmarsch 1968 flydde från Tjeckoslovakien till Kanada. Där han startade ett exilförlag för tjeckisk och slovakisk litteratur som var viktig för dissidentrörelsen.
På svenska finns inte särskilt mycket Škvorecký men det finns en hel del på engelska. "Berättelsen om Göken" är från en novellsamling från 1968 och finns på svenska i Ny tjeckisk och slovakisk prosa (red. Maria Rádiová-Jensen). Škvorecký blev 87 år gammal.

Their swedish cars are just in trend - for love

2012-01-04T11:34:00.000Z

"For love" med Herman's Hermits.

Juliette av Markis de Sade

2012-01-03T10:40:00.006Z

Enligt efterordet i Juliette Del I-II så är anledningen till att läsaren uppfattar Markis de Sades sexskildringar som tråkiga att han/hon inte vill erkänna sina egna begär.

Nåväl - om det är pågrund av att alla orgierna är så monotont skildrade eller för att jag blundar för mitt begär så är resultatet i vilket fall att läsningen blir tröttsam. Också de filosofiska utläggningarna tråkar ut mej (jag har större nöje av la Mettrie än markisens coverversion av la Mettrie).

Det enda roande i boken är utläggningarna om andra folks sexuella seder. Det är lite som att läsa Rabelais - men istället för att bevisa att alla kvinnor kommer att vara otrogna mot sina män så tjänar anekdoterna till att argumentera för att underklassen bör bli slagen och våldtagen.

Man kan hitta gott om uttalanden om hur radikal markisen är, inte bara i Vertigo-utgåvans efterord, vilket kanske inte säjer så mycket (det finns få böcker som Vertigo Förlag gett ut som de inte marknadsfört som en djupt oroande text, det skulle inte förvåna mej om Sylvio och Bruno kallas för en revolutionerande och omskakande text i sitt efterord) utan hos många interessanta författare. Och i teorin kan jag väl förstå hur bokens många libertinska valtal om att man inte ska följa några lagar utom begäret också innebär (för att ta ett exempel) att inte heller kvinnan behöver underordna sej mannen.

Men samtidigt bygger våra libertinska hjältar och hjältinnor upp egna omvända moralregler som är minst lika rigida - mer så, eftersom den som har som regel att han ska göra gott ju ofta handlar ont, medan våra hjältar ständigt utför incest, våldtar och mördar.
Juliette underordnar sej sina libertinska mentorers strikta världssyn och blir väl efter hand en av dem (jag har bara läst del I, ögnade del II, Vertigo har gett ut alla sex delarna oavkortade trots att ingen bok så väl skulle ha tjänat på en varsamt förkortad utgåva) dömd att själv arrangera oräkneliga uttröttande orgier, när hon kanske egentligen innerst inne hellre skulle rida eller spela fotboll eller ägna sej åt fågelskådning.

För de sinsemellan utbytbara libertinerna i boken tycks ofta lika uttråkade som läsaren själv. Mer av plikt än lust tycks de anordna sina orgier. Och när de tar paus i att förgripa sej på och mörda flickor för att ännu en gång hålla en lång utläggning om det rätta i att döda och skända så har de något trött i stämman.
Men när blodet torkats upp av tjänarna så börjar de planera för nästa förbrytelse. Blinda för att livet har mer att ge än våldtäkter.

Citerat från veckans läsning

2012-01-01T11:56:00.003Z

"På nytt tänkte han på de kvinnor Nils hade talat om. Varför hade de fötts? Varför åstadkom livskrafterna sådana märkliga varelser som bara led och orsakade lidande?
Och varför hade sådana kvinnor skapats så vackra? Varför hade de fått denna tjuskraft som snarade männen när den inte kunde leda till fullbordan? Hånade inte Vår Herre människorna väl grymt ibland?"
ur Kajerna vid Hudson River av Gösta Larsson, övers.Jan Ristarp

"Det var inte genom att stifta äktenskapslagar, utan tvärtemot genom att fastslå att kvinnorna var allas gemensamma egendom, som folken i norr blev så mäktiga att de kunde vända upp och ner på Europa tre eller fyra gånger"
ur Juliette. Del 1 av Markis de Sade, övers. Hans Johansson

2012 eller Har inte jorden gått under än?

2011-12-31T11:04:00.002Z

Regissören Roland Emmerichs film Independence Day var en enfaldig variant på Världarnas Krig. 2012 är en lika fördummad version av When Worlds Collide.

When worlds collide av Philip Wylie och Edwin Balmer kom ut 1933. Där håller jorden på att gå under. Världens regeringar försöker rädda en rest av mänskligheten. Handlingen är mer eller mindre den samma i 2012.

2012 heter som den gör eftersom en del anser att Mayaindianerna förutsåg att världen ska gå under 2012 (en optimistisk prognos: Maya-indianernas värld kom att gå under mycket tidigare). Men kopplingen är väldigt liten. Indianerna namedroppas ett par gånger i filmen.
Titeln har emellertid fördelen att den låter som en parodi på en sci-fi-film. Den känns ofta som en sådan även om det inte är avsikten.

Trots en del skämt har Emmerich inte gjort en komedi. Den komiska vägen hade kunnat fungera. Det är rätt festligt att se jorden gå under. Särskilt då undergångseffekterna ofta är snygga. Men det komiskt förstörande går inte långt nog. When worlds collide är ofta en satirisk skildring men 2012 nöjer sej med att driva med Arnold Schwarzeneggers brytning.

Filmen vågar inte förlita sej på att jordens undergång är spännande nog. Utan denna apokalyps blir hela tiden framflyttad. Att världen ska gå under en kvart tidigare än planerat anses uppenbarligen förhöja dramat.

En sån sista minuten syn på action råder över hela filmen. Alla flyger eller kör iväg i precis rätt ögonblick. Sista tredjedelen av 2012 handlar om svårigheten att få i gång en stor båt. Som att se på en fyrtiofem minuter lång scen med en man som förgäves vrider om nyckeln till sitt billås.

Förutom When Worlds Collide så påminner handlingen om Anthony Burgess Slutet på världsnyheterna (som i och för sej också är påverkad av Wylie/Balmers bok). Den har liksom 2012 en författare i en av huvudrollerna och en av de saker som diskuteras är hur mänsklighetens kulturarv ska räddas.

I Emmerichs tidigare film The Day After Tomorrow (I övermorgon), en bättre fast ännu tråkigare undergångsfilm, räddar en av personerna en Gutenbergbibel. Här representeras istället litteraturen av John Cusacks karaktärs roman.
Vars sista mening vi får höra i slutet av filmen.
Den är bra, säjer den Onkel Tommige presidentens dotter till vetenskapstrollkarlspersonen spelad av Chiwetel Ejiofor. Det är den inte.

(Repris från den 15e november 2009. Jag tog väck två länkar till tidningsrecensioner av filmen. Strax efter detta skrev jag om 10 bra berättelser där världen går under. Emmerichs film kom inte med.)

Vila i frid

2011-12-30T14:45:00.004Z

Jag ser att DN idag har haft sin årliga topplista med 10 röster som tystnat 2011. Att de tystnat betyder då att de dött, inte att de tappat rösten.

Ibland när folk går och dör skriver jag något kort om de här på Butter tar ordet, eller citerade en bild eller ett stycke eller en sång av dem.
Dessa är de som jag skrivit om i år (jag har säkert glömt någon):

Ricky Bruch

Gene Colan

Peter Falk
"you take a pencil and you make a dark line, then you make a light line and together it's a good line."

Václav Havel

Helena Henschen

Russell Hoban

Bert Jansch

Sakyo Komatsu

Ulf Löfgren

Lena Nyman

Joanna Russ
"She materialized so quietly and expertly out of the dark that the gatekeeper found himself looking into her face without the slightest warning: a young, gray-eyed countrywoman, silent, shadowy, self-assured. She was hugely amused. 'My name,' she said, 'is Alyx.'
'Never heard of it,' said the gatekeeper, a little annoyed.
'Good heavens,' said Alyx, 'not yet,' and vanished through the gate before he could admit her, with the curious slight smile one sees on the lips of very old statues: inexpressive, simple, classic.
She was to become a classic, in time.
But that's another story."

Ken Russell

Sif Ruud

Ernesto Sabato

Jean Tabary

Birgitta Trotzig
"hon gick rak, lätt och snabb; hennes fägring var av det ömtåliga slaget som fort bryts och tärs bort - men nu i trettonårsåldern var det fortfarande något med henne som lyste framom alla andra, något ömtåligt men glittrande något som ett ljus av hetta eller köld eller återskenet av snö plötsligt tändes i huden - ett skimmer, antingen det nu var av köld eller värme, ont eller gott, eller den obestämbart skimrande blandningen av bägge."

Christa Wolf

Ur Kleinzeit av Russell Hoban (1925-2011)

2011-12-30T11:26:00.003Z

"Tack så mycket, sade Syster. Det var välgörande att få tala med dig. Nu får jag inte uppehålla dig längre.
Faktum är att jag uppskattar avbrott, sade Gud. Skapelse är inte så enkelt som folk tror. Man gör det inte en gång för alla som i det där Haydnoratoriet. Man jobbar dag ut och dag in. Om man hejdar sig ett ögonblick så blir allt ogjort och måste göras igen. Och himlen ska veta att jag har blinkat då och då."
Russell Hoban, 1976 (övers. Sam J. Lundwall)

Sven Lindqvist får Jan Myrdals stora pris

2011-12-29T11:06:00.006Z

Sven Lindqvist har fått Jan Myrdals stora pris. Kallat Leninpriset - "ett besynnerligt namn på ett litterärt pris" som Lindqvist säjer i en kommentar till Hallands Nyheter

Namnfrågan åsido är det ett rätt självklart pris - som att Bob Dylan skulle få Polarpriset. Myrdal Och Lindqvist debuterade ungefär samtidigt och har utvecklats parallellt, sysslat med liknande ämnen. Som att de bägge var för sej har gjort något nytt med resebokens form.

Lindqvist nämner i samma artikel på HN just två av Myrdals reseskildringar - "Myrdal har ju skrivit fruktansvärt mycket. Allt är inte bra, men en del är otroligt bra. "Kulturens korsväg: en bok om Afghanistan", är ett litet underverk. Och "Sidenvägen", för att ta ett annat exempel. Sedan har han gjort många dumheter också, saker som inte är hållbara i dag."
Lindqvist har själv skrivit böcker om både Afghanistan och Kina (som Sidenvägen handlar om).

Det är det andra sexsiffriga priset Lindqvist får i år (det ska löna sej att vara radikal), i januari tilldelades han Ivar Lo-priset. Något jag uppmärksammade med en topplista med Lindqvists 5 bästa.

(uppdatering 3 jan: Lindqvists ifrågasättande av prisets namn hindrar inte att man i Svenska Dagbladet kritisera honom: "Han tar, visar det sig, med glädje emot en belöning som uppkallats efter hans partivänners bödel." - Magnus Ljunggren, som skrivit artikeln, nämner inte att Lindqvist sagt att han tycker priset borde hetat något annat.)

June Tabor gör Polly Jean Harvey

2011-12-28T07:30:00.003Z

"That was my veil" är från den nya Ragged kingdom med June Tabor & Oysterband. Albumet är deras andra studioplatta tillsammans. Den klassiska Freedom & Rain kom 1990.
Liksom det tidigare samarbetet mellan Tabor och folkrockbandet Oysterband (Tabor hade innan Freedom & Rain bara haft akustiskt ackompanjemang) så innehåller Ragged Kingdom både traditionella sånger och versioner av nyare musik.
"That was my veil" tillhör de senare. Originalversionen finns på Dance Hall at Louse Point (1996) med John Parish och PJ Harvey, Parish och Harvey har också skrivit låten.
På Ragged Kingdom finns också covers på "Love Will Tear Us Apart", "Dark End of the Street" och en Dylan-låt.

Dessa passar utmärkt tillsammans med de traditionella numrena. "That was my veil" ligger mellan inledningsspåret "Bonny Bunch of Roses" och Son David (en variant av Child-ballad nr 13, den som i den skandinaviska varianten heter "Svend i Rosengård"). Sångerna på Ragged >Kingdom förstärker varandra. Det är en värdig uppföljare till Freedom & Rain

Ärret efter drömmen av Horace Engdahl

2011-12-27T09:39:00.003Z

En anledning till Horace Engdahls framgång är hans torra lite livlösa stil. Något som smakar så träaktigt måste vara bra för en, tyder på lärdom.

Krocken mellan Engdahls egna prydliga stil och dragningen till bombastiska genrer som romantiken och högmodernismen kan ibland bli smått komisk.

När det kommer till romantiken är Engdahl emellertid uppenbarligen kunnig och ibland lever till och med hans språk upp lite när han skriver om detta ämne.

Kommer man förbi hans tråkiga språk så finns det en del intressant i artikelsamlingen Ärret efter drömmen som samlar texter publicerade mellan 1989 och 2004.
Som när han läser den en gång så populära Corinne av Madame de Staël. Enligt Engdahl så tar det bara en 400 sidor innan man kommer in i verket och får uppleva glädjen av en död klassiker som vaknar till liv.
Å andra sidan avslöjar han sej i texten om Fänrik Ståls sägner som en tråkmåns inte bara till stil utan också i sin litterära smak - Runeborg "ger oss den största gåvan, fädernas tårar" (jomen).

Det finns flera motsäjesfulla sidor i Engdahls skriftställarskap. Som denna hans förkärlek för föråldrade verk. Han hävdar att det som är verkligt stor konst aldrig nått sin största verkan i sin samtid. Ändå sysselsätter han sej inte sällan med författare som ingen längre läser. Och ofta är det då han är som mest intressant.

I slutet av en essä om Stig Larsson, ett förord till ett norskt urval, så synar Engdahl för en kort stund kritiskt själva grundstenen i sin litterära syn om att bra litteratur är den som överlever sin samtid. Men annars härskar synen om skrivandet som en strid mot omvärlden och publiken i större delen av Ärret efter drömmen.

Författarens förakt för publiken blir av och till här närmast en fix idé och snedvrider annars bra texter om både Gunnar Björling och Denis Diderot. Den senare är i stort en upprepning av essän om Jakob fatalisten i Beröringens ABC. Fast här är det läsdramat Ramaeus brorson som ägnas mest utrymme.

Texterna i Ärret efter drömmen är oftast fullt läsmöjliga och med tanke på ämnena så är boken lättläst.

Men ändå - Engdahl avslutar en lite tråkig essä om Freud som författare med en aforismliknande mening (Engdahl har en ej besvarad kärlek till aforismen) om hur man alltid känner en lättnad när man lämnar ett sällskap. Och jag känner en liknande lättnad när jag slår igen boken.

The Mad Wizards of Mars

2011-12-25T09:37:00.000Z

"A door banged wide in a little hut by the shore. A thin short man, with flesh hanging from him in folds, stepped out and, paying no attention to the others, sat down and stared into his clenched fists.
«There's the one I'm sorry for,» whispered Blackwood. «Look at him, dying away. He was once more real than we, who were men. They took him, a skeleton thought, and clothed him in centuries of pink flesh and snow beard and red velvet suit and black boot; made him reindeers, tinsel, holly. And after centuries of manufacturing him they drowned him in a vat of Lysol, you might say.»"
ur "The Exiles" av Ray Bradbury, i Den illustrerade mannen,
en tidigare version av denna novell där alla litterära gestalter av övernaturligt slag lever i exil på Mars hette "The Mad Wizards of Mars".

Svenska framtider från förr, sista luckan: En riktig gammaldags jul

2011-12-24T14:16:00.000Z

"Nej," avbröt Eva-Linda, "det måste vara historiskt riktigt, och nu är det ju mitt i vintern. Vi ska fira jul, precis som man gjorde det 1984."
Annikki började fnittra. 'Så fånigt det låter. Hur kan man fira ett hjul?"
"Inte ett hjul utan en jul," rättade vår mellandotter. "Ordet stavas j-u-l. Och festen ska hållas den 24 december."
"Varför just då?" undrade Jens. Det visste inte Eva-Linda, men hon lovade att forska vidare och hålla oss underrättade.

I "En riktigt gammaldags jul" av Börje Crona från 1984 så ska elvaårig Eva-Linda äntligen ta studenten. Som elev har hon ägnat hela tolv timmar i veckan åt skolarbetet, mycket mer än den fyra timmars arbetsvecka hon nu har att se fram emot. Hon väljer som examensuppgift att ordna en historisk fest som examensuppgift.

Det är inte så lätt att hitta uppgifter om den högtid, den så kallade julen, som hon beslutar sej för.Bara en kassett och några böcker finns på biblioteket. Men familjens julfirande får viss uppmärksamhet i pressen.

Börje Crona är en författare som oftast skriver humoristisk SF. Så även här.
Novellen finns i Den fantastiska julen. En antologi sammanställd av John-Henri Holmberg med SF-noveller med jultema. Ytterligare två svenska noveller finns med (av Bertil Mårtensson och Sven Christer Swahn). Gene Wolfe och Brian W Aldiss är några av de andra författarna.

Antologin är utgiven på Timbro - inget säjer julstämning som den svenska högerns propagandaförlag.

Sleigh Bells ring...

2011-12-24T09:31:00.000Z

Svenska framtider från förr, lucka 23 - Geniernas återkomst

2011-12-23T10:42:00.003Z

Läkaren tycks ha gått om tid så här dagen före jul. Han pratar på:
- Min dotter har flera gånger frågat om hon inte kan få ta med sej sin klass och åka över till er på ön. Jag vet inte, jag har ställt mej lite tveksam. Man vet ju inte hur man blir mottagen?

Det brukar inte bli särskilt bra när slutet av en roman helt oförhappande utspelar sej i framtiden (Göran Hägg har gjort en sån, Doris Lessing en annan). Undantaget är P. C. Jersilds Geniernmas återkomst. Men så består den också av historier från människans gryning, med en berättelse om våra förfäder hominiderna fram till när romanen skrevs 1987. Och så ytterligare en bit in i framtiden.

Vi besöker kung Herodes hov, Freuds lärjungar och Gulasg. Det är en fascinerande hopljugen världshistoria. Om makt och vanmakt, om felläsningens och den för hastigt givna befallningens roll för skeendet.
I slutkapitlen har man lyckats klona hominider och andra förstadier av människan. Liksom enskilda människor. Men en religiös omvandling har skett i samhället. Och evolution och sånt där anses numera förlegat. Så klonerna bor på en liten ö undangömda från världen.

P. C. Jersild har skrivit flera framtidsskildringar och ytterligare några böcker av fantastisk karaktär. Bland dessa finns både några av hans bästa och hans sämsta. Geniernas återkomst tillhör de allra bästa Jersild-romanerna.

Ej blott i juletid

2011-12-23T08:29:00.002Z

"när vi om sommaren sitter på verandan och efter dagens tunga läskar våra strupar med farbrors milda apelsinbål, händer det inte sällan att den spröda klangen av glasklockor tränger ut där inifrån, och i halvljuset kan man se tomtarna hamra som flinka smådjävlar medan ängeln viskar sitt 'frid, frid'. Och fortfarande gör det ett sällsamt intryck på oss när farbror mitt i sommaren plötsligt ropar till sina barn: 'Var snälla och tänd granen, mor kommer.'"
ur Ej blott i juletid av Heinrich Böll i Doktor Murkes samlade tystnad, övers. Per Erik Wahlund

Svenska framtider från förr 22 - skymning:gryning

2011-12-22T16:32:00.003Z

Staden skimrar som av silver långt i fjärran, byggnader av silver som reser sig höga upp mot himlen mellan gatornas rutnät i silver, kristalltorn som strävar högt och högre, genomskinliga prismor som svävar i luften utan förankring, blixtrande i solen, mjukt glimmande under den silvergrå himlen, stålblå speglande det höga, glittrande i skymningen[...]skimrar långt i fjärran men mörknar med ens och faller ned mot jorden och blir till en samling träskjul

Jag är inte helt säker på huruvida skymning:gryning (2005) utspelar sej i framtiden eller inte. Det är sista delen i en trilogi i fristående delar så kanske hade detta framgått tydligare om jag läst de andra två.
Fast jag tvivlar på det. Lotass har delat upp sitt författarskap i populära (nåja) läsartillvända böcker och smala experimentella. skymning:gryning hör till den senare gruppen (nu när hon gått och blivit en av de smak- och snillrika aderton och hennes försörjning därmed är säkrad så har hon helt inriktat sej på den trådsmala delen av sitt skrivande).

Jul i rutan

2011-12-22T08:31:00.003Z

Omslag till Galago 3/87. Jag var nybliven prenumerant när den här kom ut. Ulf Lundkvist har gjort bilden - klicka på den så blir den större.

21 - Skeppsbrutna i tiden

2011-12-21T19:34:00.003Z

De flesta svenska framtidsvisioner är mer eller mindre influerade av utländska förlagor - ""efter en främmande idé" som det heter hos Claes Lundin. Oxygen och Aromasia var inspirerad av en tysk roman. Nuförtiden lånar man oftare från engelskspråkiga berättelser.

Dikten "Skeppsbrutna i tiden" av Sven Christer Swahn utgår emellertid från den franswka tecknade serien Les Naufragés du temps av Jean-Claude Forest (mest känd för Barbarella) och Paul Gillon.
Swahns poem varierar motiv i dessa franska seriealbum och tycks ibland återge handlingen. Jag har inte läst förlagan. Den ska vara en kärlekshistoria om en man och en kvinna som fryses ned i nödkapslar när Jorden drabbas av en pandemi. När de väcks kan de inte leva upp till sina idealbilder av varandra.

"Ännu en palatsrevolution. Ännu ett folkmord./Vi gör det för bra, det kommer av sig självt. Hur många upptåg/av detta slaget har vi varit med om?/Valerie återbördad från semestern i drömfolkets grotta/räknar på fingrarna: Striden i de Sju Månarnas Hem,/den gången vi gjorde upp med Drakarnas Konklav,/gången när vi tillfångatog havskungens dotter/och urövade utpressning mot hennes obehagliga pappa,"

Les Naufragés du temps är en äventyrsserie, en populärlitterär form som kan tyckas rätt långt från poesin - krocken mellan formerna är också en del av vitsen med Swahns verser.
SF-poesi är vanligare än man tror. I Sverige torde poesi och tecknade serier ju också ha ungefär lika stor publik vardera.
("Skeppsbrutna i rymden" finns i Nova SF 1/2005, ett nummer tillägnat Swahn som just hade dött, en tidigare längre version finns i ett annat nummer av tidskriften (som jag inte hittar - (enligt Simon i kommentarerna hittar man den längre varianten i Nova 2/1983))).

På det långsamma temat på Basin Street Blues

2011-12-21T17:52:00.002Z

Om jag av någon anledning, som straff för någon gammal synd, hade hamnat i ett TV-program där jag tvangs att tolka Mikael Wiehe så hade jag gjort den här - "och Kenneth kom alltid med tysk poesi".

Nick är äldre än synden själv

2011-12-21T10:35:00.003Z

39 Degrees North Presents: Nicholas Was from 39 Degrees North on Vimeo.

Nick

Nick...

är äldre än synden själv och hans skägg är lika vitt som ben. Han vill dö.

Nordpolens förkrympta infödda förstår inte hans språk utan tjattrar inbördes på sitt eget tungomål, när de inte arbetar i fabrikerna så utför de sina obegripliga ritualer.

En gång om året så tvingar de honom, under högljudd gråt och klagan, ut i den eviga natten. Under resans gång så lämnar han en av dvärgarnas osynliga gåvor åt vart och vartenda barn i världen. Barnen sover, fastfrusna i stunden.

Han avundas Prometeus och Loke, Sisyfos och Judas. Hans straff är värre än deras.

Ho.

Ho.

Ho.

Neil Gaiman
min översättning

Den tecknade filmen är gjord av 39 grader norr, en tecknarstudio i Peking.
Novellen "Nicholas was..." finns i Smoke & Mirrors

I'll be dead by christmas now anyway, please give all my things away - they'll make great christmas presents for you and for all my friends

2011-12-20T12:11:00.003Z

"Dead by Xmas" är en låt med de finska glamrockarna Hanoi Rocks. Murder City Devils har fördelen att inte vara ett finskt glamrockband. Deras version av sången heter "Dead by christmas" och är B-sida på "Christmas Bonus Single".

Lucka 20 - Det sällsamma djuret från norr och andra Science Fiction-berättelser av Lars Gustafsson

2011-12-20T07:57:00.002Z

Lars Gustafssons tredje novellsamling Det sällsamma djuret från norr är som undertiteln säjer en bok med Science Fiction-berättelser. Den science som finns i Gustafssons science fiction är filosofin. Flera av de klassiska sf-temana används - fördubblingar av personer, odödlighet, intelligensförstärkare. Berättelsen om den sistnämnda är den enda som uttalat utspelar sej i Sverige.

Åtta rymdlorder, som egentligen är en rymdlord, berättar historier för varandra. Under bokens gång kommer deras rymdskepp nära en meteorskur - "Våra berättelser har redan börjat ta färg av störningarna". De senare novellerna blir mer romantiska och sagoaktiga.

Rymdlordernas språk är gammeldags på ett sätt som nog kan irritera en del läsare. Själv uppskattar jag det och kontrasten mellan den torra tonen och det fantastiska innehållet berikar boken. I efterordet - "En not oms pråk och stil" - skriver Gustafsson att han bland annat lät sej inspireras av Olaus Magnus med sin "säregna, mycket renässansartade rubrikstil, med sådana titlar som 'Om ringar som vintertiden te sig på himlen samt om deras verkningar'".

En senare författare som starkt påverkat flera av novellerna är Stanislaw Lem, som också nämns i texten. Det sällsamma djuret från norr finns utgiven tillsammans med den mer Borges-inspirerade Förberedelser till flykt (1967) i Fantastiska berättelser.

Glaskuporna av P. O. Enquist

2011-12-19T10:52:00.002Z

Natten till den 23 juli detta år behandlades alla svenska invånare norr om denna gräns med droger: deras minnen och kunskaper förintades till en viss gräns. Maskiner och redskap flyttades samma natt söder om gränsen. Ett stort antal byggnader utplånades, andra sattes upp. På morgonen var hela området återfört till 1890-talet, utvecklingsmässigt, ekonomiskt, socialt, tekniskt, - och, inte minst viktigt - moraliskt.

I "Glaskuporna" av Per Olov Enquist (i rena rama utopin - en samling radiokåserier/noveller kring temat utopier som vi tidigare tagit upp i denna framtidskalender) har man löst u-landsfrågan. De fattiga länderna kallas nu för reservat. Den västerländska delen av världen har full kontroll över de sen världsekonomirådet förintat Venezuela i mars 1982 - "Efter detta förstod också alla reservaten, runt om i världen, att aggression och polemik mot de stora industristaterna var brottslig och omoralisk."

Trots detta är inte allt frid och fröjd i de rika länderna - folk har det rätt trist. Men sommaren 1998 genomför man ett experiment. Norr om Göta Kanal blir ett lyckoreservat där för man tiden tillbaka till 1890. Norr om gränsen uppfinner man cykeln och den inre monologen - det är en tid av utveckling och lycka.
Fler lyckoreservat eller glaskupor inrättas - Tyskland återförs till 1700-talet, historien levs om igen från olika startpunkter.

"Glaskuporna" skrevs 1966, samma år som Hess hans fjärde roman kom ut. Den korta novellen är en av Enquists bästa berättelser, rolig och tankeväckande.

Balkonger, 2 o 3

2011-12-19T07:27:00.003Z

ur Balkonger

2
Marken är hal som is
och snön sjunger ditt pris:

"En ängel drar din släde.
Solen har tagit semester.

Julgranen bär jag tapper
på min rygg av papper."

Himlen till Sofia: "Titta är du snäll,
staden är för dig en karamell
av aprikos,
av hallon eller citron."

3
I din fingerborg drack jag denna bön,
denna bön med tre vingar:
"Lämna nålen, Sofia.
I stjärnornas ridå
är du jungfru Maria
och lilla Rödluvan.

Alla folken duar dig i sång

Du
som är ljuset
som stiger ur ljuset."

Rafael Alberti
1922
övers. Bo Magnusson, som också redigerat Alberti-urvalsvolymen Du som är ljuset där hela dikten finns.

Svenska framtider från förr, biljettlucka 18 - Res aldrig på enkel biljett

2011-12-18T21:04:00.001Z

Restaurangen "Den Tredje Juni", uppkallad efter den minnesvärda dag för tolv år sedan då jordbruksprodukterna från den omgivande landsbygden för första gången blivit godkända som människoföda, brukade vara full av liv och rörelse så här dags

För att få pengar från Svenska Film Institutet så måste man skicka in ett filmmanus. När Håkan Alexandersson och Carl Johan De Geer skulle göra vad som skulle komma att bli Res aldrig på enkel biljett (1987) så bifogade de till sin ansökan istället ett ex av De Geers roman Kyss mej dödligt (1985) (ibland felaktigt kallad Kyss mig dödligt).

Kyss mej dödligt är en svagare fortsättning på den underbara Det bombade ögat (de har getts ut tillsammans med ytterligare en Nutte-story i en volym). Filmen är inte så trogen romanen som anekdoten ovan kanske antyder. Även om mycket av berättartexten, som citatet under bilden - avskrivet från boken men också med i filmen - tagits direkt från romanen. Res aldrig på enkel biljett bygger på den senare halvan av berättelsen. En historia om en fakir som uppfunnit en transportör (som beam me up-maskinen i Star Trek som kanske är något annat finns både i boken och filmen. Den fungerar bättre i den förra.

Det som filmen lyckas med är miljön - aldrig har framtiden varit så skitig. Det är ett fascinerande smutsigt framtida stadslandskap.

På DVDn finns en extradisk med några kortfilmer Alexandersson och De Geer gjort tillsammans. Merparten med SF-inslag (De Geer skrev en artikel i DN för ett par år sen att han hade en stor samling amerikanska SF-böcker som han gav bort när han gick och blev kommunist). De två gjorde flera filmer och TV-serier tillsammanas. Som Privatdetektiven Kant och Tårtan. Mats G. Bengtsson, poet och Blå Tåget-medlem, var med i den senare. Han har huvudrollen i en kortfilmsversion av Res aldrig på enkel biljett på extradisken. Själva långfilmen är han tyvärr inte med i - den hade som så många andra dystopiska filmer (Terminator 2, Blade Runner, Matrix) tjänat starkt på om Bengtsson haft huvudrollen.

Ur Vernissage av Václav Havel 1936-2011

2011-12-18T13:48:00.003Z

"MIKAEL: Ferdinand! Kom inte och säg att du inte kunde hitta på nåt bättre! Om du bara ville! Om du bara ansträngde dig lite! Om du bara gjorde dig lite möda och prutade lite på dina principer är jag säker på att du kunnat få jobb på nån redaktion för länge sen!
VERA: Du är ju en klok och duktig människa egentligen. Begåvad. Det har du ju visat i dina skrifter. Varför är du så rädd för att slåss med livet nu plötsligt?"
Vaclav Havel
1976
ur Vernissage i Audiens.Vernissage.Protest. Tre enaktare om författaren Vaněk, övers. Eva Lindekrantz och Kent Andersson

Citerat från veckans läsning

2011-12-18T08:47:00.003Z

"Man vill bra gärna tro att det kan finnas något slags fantastisk tummelplats för dessa påhittets produkter, något förunderligt, omöjligt ställe där Fieldings sprättar ännu älskar Richardsons skönheter, där Dickens förtjusande cockneyfigurer ännu lockar till skratt och där Thackerays världsträlar ännu idkar sitt klandervärda värv. Kanske att det i en blygsam vrå i ett sådant Valhalla gives plats åt Sherlock och hans Watson"
Arthur Conan Doyle, ur "Förord" i Den krypande mannen och andra historier (övers. K Arne Blom)

"Så snart jag som läsare ser ordet 'jag' användas (eller undvikas, ty även undvikandet är ett användningssätt) vet jag att det är en fiktiv gestalt jag har framför mig."
Sven Lindqvist, ur Utrota varenda jävel

King Kong Blues

2011-12-17T15:00:00.004Z

"The European bestselling shocker" står det på den amerikanska utgåvan av Sam J. Lundwalls King Kong Blues (1974). Om man får tro romanen själv så är reklammakare inte de ärligaste människor, men den har kommit ut på flera språk och på engelska finns den åtminstone med flera olika omslag.

I Sverige var den väl inte en så stor hit - trots eller kanske på grund av att det medföljde en skiva där Lundwall, som på 60-talet hade en kort karriär som trubadur, sjöng ett par låtar ackompanjerad av Michael B. Tretow (han som skapade ABBAs sound).

Det är en satirisk roman om Sverige 2018. Vatten är hårdvaluta och folket bjuds på cirkus i något som påminner om dokusåpan.
Som jag minns det - jag har inte boken - så fanns det utdrag ur tidningsartiklar innan kapitlen. Som i Michael Moorcocks A Cure for Cancer och en del andra av hans berättelser Jerry Cornelius (i Lundwalls 90-talsroman Staden vid tidens ände säjs huvudpersonen ibland heta Jerry Cornelius, ibland Sam Spade).
Även om boken inte var en bestselling shocker här hemma så har den fortfarande fans. Dessa brukar framhålla att Lundwall förutsåg delar av vårt samhälle idag. Men han såg snarare de artiklarna. Som han sen vred till. Resultatet blev en rätt underhållande läsning.

Åtta länkar en lördag

2011-12-17T09:28:00.003Z

Godard Roundtable
The Hooded Utilitarian har Jean-Luc Godard tema. Med texter om Kineserna, Sympathy for the devil och Weekend och andra filmer. Godards politik verkar förvirra de lite, kanske eftersom de är amrikaner.

SVT Kultur visade en film om Bill Hicks igår. Utdragen ur Hicks stå-upp-rutiner var lite för fragmentariska som lätt händer med såna här filmer. Men de hade med min favorit med Hicks där han jämför U.S.As utrikespolitik med en revolverman i västernfilmen Shane. Från en längre rutin om (det första) Irak-kriget, (scenen i Shane skiljer sej en hel del från Hicks beskrivning - du kan se den
HÄR)

Fattig bonddräng med Freddie Wadling på På Spåret
Han gjorde i samma program Nick Caves "Where the wild roses grow" i duett med Sofia Karlsson. Som du kan se hos Bernur som noterar att Wadling ändrat texten.
Själva TV-serien På spåret förstår jag mej inte riktigt på, då jag aldrig fattat vitsen med geografi - vem bryr sej om var Melbourne eller Gävle ligger? Men de har ibland rätt så kul musik.

Apropå Gävle så är Butter tar ordet månadens blogg i Nöjesmix, en gästrikländsk tidning.

7:35 de la Mañana
I veckan såg jag den spanska tidresethrillern Los Cronocrímenes (på svenska
TimeCrimes, en inte alls lika bra titel). Den är regisserad av Nacho Vigalondo. Han har också gjort den rätt så underbara kortfilmen ovan (tryck på knappen cc för att få engelsk text).

So far apart - Band and back-aches
Senaste avsnittet av Rasmus Grans och Rene Engströms nätserie.

Svenska framtider från förr - 1985

2011-12-16T09:56:00.005Z

De direkt ansvariga hade avrättats omedelbart, men nyheten om detta släpptes inte ut. Det var först genom Radio Norrlands sändningar som folket i Sverige fick reda på vad som hänt. Över huvud taget var den norrländska radion mycket välinformerad om vad som hände söderöver.
Men att lyssna på den pigga rösten med den sköna dialekten var strängt förbjudet.

I Tage Danielssons Tankar från roten (1974) så finns ett avsnitt där det skildras hur världspolitiken hade sett ut om Danmark vore U.S.A., Sverige Sovjet och Norrland Kina - "Motsättningen mellan den svenska modellen och det röda Lappland har också blivit mer markant alltsedan den lappländske Ledaren till svenskarnas grämelse gjorde sig omåttligt populär genom att simma tvärsöver Torne älv.

Leif Ekenbergs roman 1985 från 1976 är lite som den texten fast på fullaste allvar. Och Sverige är U.S.A. medan Lappland är Nordvietnam. Fast då Nordvietnam som det skildrades i till exempel Sara Lidmans Samtal i Hanoi snarare än det som fanns i sinnesvärlden.

Redan 1979 börjar förtrycket mot norrlänningarna. Det är ett attentat i samband med en aktion mot att stänga en skola som sätter igång denna Sveriges, som man kan tycka, lite hastiga utveckling mot ett totalitärt samhälle.
Norrlänningar börjar interneras och de med norrländsk börd har det svårt. Som vår hjälte, journalisten Rune som bor i exil i sydsverige. Men som trotsar reseförbudet och blir smugglad in i det socialistiska Norrland.

Romanen är utgiven på Ordfront. På baksidan får vi veta att författaren medverkat med noveller i Folket i Bild/Kulturfront (en tidskrift som blir den första att förbjudas i Ekenbergs roman). Och boken har fötterna stadigt nerkörda i den svenska vänstergyttjan.
I ett avsnitt så förråder en liten vänstergrupp resten av vänsterrörelsen. Jag kan inte riktigt räkna ut vilka de är menade att vara - men för den tidens (få) läsare torde det ha framgått. En bit senare beklagar berättaren att vänstern bekämpade varandra istället för fienden.

Den svenska staten är förvånsvärt ineffektiv i kampen mot norrlänningarna.
I början av romanen vinner en norrlänning, "en erkänt duglig och lugn karl", en debatt över ledaren för Statspartiet (sossarna har bytt namn till det vilket inte verkar så smart). Med ett debattknep han måste ha lärt sej i en amerikansk skolkomedi. Detta framställs som en viktig dag för den norrländska frihetskampen.

Romanens handlar om våra hjältes flykt från Sverige. Det framtida socialistiska Norrland får vi inte se så mycket av. Men på slutet planteras fröet till en uppföljare - Rune ska skriva en rapportbok om den fria staten i norr.
Tyvärr så blev det ingen fortsättning.

Lucka 15 - Atomskymning

2011-12-15T19:37:00.001Z

Jag såg att skärmen var hårt spänd som på en trumma, och att den uppvisade blåaktiga teckningar: kvinnobröst med och utan slöjor, hjärtan med pilar och ord om kärlek, tro, hopp, vänskap, for ever yours och slutligen en lyckans gudinna på en rullande kula.[...]
Jag sade att de påminde mig om sjömanstatueringar; de två tjöt av skratt.
- Tycker ni, att det är galet, att dom påminner mig om tatueringar? frågade jag retad.
- Det är inte galet, sade hon, men de inte bara påminner, dom är tatueringar!

Atomskymning av Katarina Brendel vann Folket i Bilds stora romanpristävling 1952.
Den handlar om ruinstaden Menehat dit huvudpersonen, liksom Brendel konstnär, åker för att söka efter sin mor och för att måla av krigsoffren.
På en stormaktskonferens har man har kommit överens om att provspränga bomber av olika slag i staden då den ändå är så glesbefolkad. Barnen i staden föds missbildade, muterade av krigets röda strålar. Det är även för en dystopi en dyster bok.

Framtidsskildringar handlar om den tid när de skrevs. Några mer än andra. Katarina Brendels riktiga namn var Hilde Rubinstein. Hon hade flytt från Tyskland till Sverige 1935.

Svenska framtider från förr - Vid randen av Lars Jakobson

2011-12-14T18:42:00.002Z

Lars Jakobson har ofta haft inslag av science fiction i sina böcker. Redan som nittonåring hade man med en novell i sf-tidskriften Jules Verne Magasinet. I nummer 371, eller i oktobernumret 1978.
"Vid randen" är en kort novell, knappt två sidor lång, om en rymdfarare som sitter ensam i ett rymdskepp - "Inga klockor och kamerorna slås bara på då en himlakropp är inom synhåll, så jag kan inte se dem närma eller fjärma sig. Dessutom: sex år är bara vad vetenskapsmännen påstod att färden skulle ta. Tiden existerar inte utan klockor."

Det var knappast den första novellen om en ensam astronaut. Men som Jakobsson skrev 25 år senare i essän "Ombord på de stora skeppen" så är sf en megatext, "där varje författare burit sten till det stora bygget". Detta gäller väl även annan litteratur - men det är tydligare i sf.
"Vid randen" är inte en av de stora stenarna i det bygget men en inte så dålig start på ett intressant författarskap.

"Ombord på de stora skeppen" finns i Stjärnfall. Om SF. Jakobsons essä uppehåller sej främst vid Samuel R. Delany. Boken innehåller också en essä av Ola Larsmo och en av Steve Sem-Sandberg (Sem-Sandberg skrev förr sf men har på senare år övergått till den mer populära genren historiska romaner).

Jakobson hade med en till novell i Jules Verne Magasinet: "Någonstans en strand" i nummer 380, april 1980. Den är snarare fantasy eller weird fiction.

Wadköping - it's so good it's obscene

2011-12-14T10:29:00.002Z

"Smalltown" är en låt från det svenska bandet Homys enda album Music Box från 2003. Delar av bandet hade tidigare varit med i indiepopbandet Fidget.
Sången "Bus Stop" var en mindre radiohit när det begav sej. Du kan höra den och två till spår från albumet på Homys Myspace.

Homy hade en inte helt besvarad kärlek till dub. Men Music Box är ett rätt bra album. En låt, "Cannonball Queen" bygger på början på Serge Gainsboroughs (eller hur han stavar det) "Bonnie & Clyde". Låten refereras i texten - "C'est comme Bonnie & Clyde/Avec l'amour de Mr. Hyde".

Jag hade inte sett videon till "Small town" tidigare. Den är lite för jönsig för min smak. Men den passar till texten om att växa upp i en småstad. Ett ämne flera av sångerna på skivan återkommer till. "Wadköping's got anything you need/Dogs and cars and basketball in the street/It's so good it's obscene/With my boombox and my arm in a sling".

Sankta Lucia av Gilbert Hernandez

2011-12-13T18:46:00.004Z

I miniserien New Love så hade Gilbert Hernandez förutom skämtserier, Fritz-serier och en del lite underligare serier också ett par illustrerade biografier över helgon. Som Sankta Lucia, eller Saint Lucy - de blindas skyddshelgon.

På bilden bär hon sina ögon på ett fat. För att inte behöva bli bortgift med en hedning så stack Lucia ut ögonen. De växte sen ut som ögon gör om man har en tillräckligt stark tro. Tron räddade henne också från att bli såld som prostituerad men inte från att bli avrättad.
Ett annat helgon som porträtteras i New Love är Sankt Judas.

Svenska framtider från förr - Strålen

2011-12-13T11:47:00.004Z

Konstigt att dom i sina bländande vita rockar kan kasta så hotande svarta skuggor?

Dystopier är berättelser om mindre trevliga framtider där det oftast råder brist på kaffe. Dystopin har större anseende än andra framtidsskildringar.

De tre mest framgångsrika svenska dystopierna - Kallocain (1940) av Karin Boye, Aniara (1956) av Harry Martinson och Strålen (1958) av Ann Marget Dahlquist-Ljungberg - är alla skrivna av författare som främst var poeter.

Strålen är väl den minst kända av de tre. Men jag skulle säja att den också har det vackraste språket och det mest komplexa innehållet.

Den utspelar sej i Anstalten. Där ens tillvaro är planerad på gängse dystopivis. Strålen i romanens titel är en maskin som förvandlar dödslängtan till en önskan om underkastelse - "Är inte Strålen det mest ödmjuka vi skapat?".

Men det finns ett närmast anti-dystopiskt tema i romanen. Det går rykten om slavläger. Dessa förnekas och det är förbjudet att föra dem på tal. Men utnyttjas i propagandan i romantiska, sentimentala filmer. Slavlägrena spelar en dubbel roll - "som en sorts alternativtanke: det finns andra existensformer än denna Anstalt - och: vi har det svårt men kanske andra har det svårare?".
På liknande sätt som dystopierna får läsaren att tänka att det samhälle han bor i kanske inte är så illa ändå - även om priset på kaffe gått upp.

Svenska framtider från förr, lucka 12 - Myten om Wu Tao-tzu

2011-12-12T07:41:00.005Z

Sedan vann andra tankegångar insteg. Alla människor skall ju dö, förr eller senare. De flesta dör för tidigt. Att på sina håll ytterligare något påskynda denna process tycktes vara ett billigt pris för att uppnå det välproportionerade, liberala världssamhälle med hög levnadsstandard, som alla önskade.

Sven Lindqvists Myten om Wu Tao-tzu kom 1967. Det är en essäroman (typ) där Lindqvist reflekterar kring sina resor i Asien och Latinamerika. Han gör detta bland annat genom att diskutera Herman Hesses framtidsskildring Glaspärlespelet (1943).

Glaspärlespelet handlar om Joseph Knecht som lever en munkliknande tillvaro i Kastalien. Men istället för att ägna sej åt Gud och sånt så studerar han konst, filosofi och musik. Det största man kan bli i Kastalien är glaspärlespelare. Glaspärlespelet innefattar alla andra konstformer.
De kastalianska munkgossarna får också som uppgift att skriva ner tre levnadslopp. Beskrivningar av liv de hade kunnat leva.

Andra kapitlet av Myten om Wu Tao-tzu börjar med meningen "Kortfattat levnadslopp". Den börjar sommaren 1914. Jaget i levnadsloppet börjar ägna sej åt måleri och magi. Första meningen efter "Kortfattat levnadslop" lyder: "Jag föddes vid den nya tidens slut, just innan medeltiden började komma tillbaka". Så inleds också det sista kapitlet. Där i det första levnadsloppet jaget får sin värld rubbad av sommaren 1914 så spelar här jagets resa till Kina samma roll. I början tycks det vara en beskrivning av Lindqvists eget liv. Men kapitlet fortsätter in i framtiden - "ingen trodde längre på allvar att katastrofen skulle kunna hejdas".
De vita och rika sluter sej samman för att försvara sina privilegier. Problemet med överbefolkningen löses.
Levnadsloppet och boken avslutas med en vacker men dyster fabel om hur författaren sluter sej inom sej själv.

Myten om Wu Tao-tzu har kommit i flera utgåvor, den senaste pocketen går fortfarande att köpa. Det är en stor läsupplevelse. På omslaget syns det kinesiska tecknet för nej.

I en senare bok, Nu dog du, om bomber och krig och sånt, så skriver Lindqvist en hel del om framtidsskildringar. Som den Jack London-novell som vi nämnde i gårdagens lucka.

Svenska framtider från förr - Besökarna av Birgitta Stenberg

2011-12-11T16:03:00.002Z

Lustigt, såg jag inte fler kineser på T-Centralens perrong. Och när jag steg av vid Hötorget mötte jag ett par stycken son steg på vagnen. De hade en behaglig lukt av cederträ, tyckte jag. Österns romantik. Kanske hade de kommit för att studera vår tunnelbana.

"Besökarna" är en novell från 1971 av Birgitta Stenberg (mest känd för den självbiografiska romanen Apelsinmannen. Den är berättad i dagboksform. En dag märker hjältinnan att det är en massa kineser på stadens gator. De turistande kineserna kommer i miljoner till Sverige. "Efter vad kinesspråkiga DN skrev lite försiktigt i går - det stod faktiskt inget om det i den svenskspråkiga upplagan, det log vi åt - så kommer Sverige att i framtiden aldrig att ha färre än tjugo miljoner besökare från Kina boende här." Besökarna är alla klädda likadana och alla lika artigt tystlåtna.
Det inrättas ett nytt institut, Försorgen, för att ta hand om de kinesiska besökarna. Huvudpersonen får ett jobb på Försorgen. Hon lägger märke till att hon börjar att uttrycka sej i Försorgens stil.

Stenbergs novell får mej att tänka på en som Jack London skrev 1910 - "The Unparalleled Invasion". Den utspelar sej på 1970-talet , alltså då "Besökarna" skrevs, när kineserna gått och blivit en halv miljard många. Kineserna börjar utöka sitt rike genom att helt enkelt bosätta sej på sina grannområden. Sen följer soldater, sen ockupation. Men det är genom att de är så många, snarare än genom militär styrka, som deras invasion alltid lyckas. Tills de börjar hota Europa. Som utvecklar ett biologiska vapen som dödar alla kineser.
Efter en tio år börjar folk åter bosätta sej där Kina låg. En period av fred och välstånd följer och alla länder lovar att aldrig igen använda sej av de vapen som utrotade kineserna. Slutet gott, allting gott.

Också "Besökarna" slutar lyckligt. Två kineser flyttar in hos berättaren. Som blir med barn, de drar lott om vem som är fadern. De är lyckliga.

Stenbergs novell kan nog vara mer representativ för hur man såg på kineser i Sverige på 70-talet än den man får i reseböckerna om Kina.
"Besökarna" publicerades i Böckernas värld 3/71 och finns omtryckt i novellsamlingen Skurkar (jag har läst den i Böckernas värld, den skulle kunna ha omarbetats för novellsamlingen).

Lucka 10 - Allan Kämpe

2011-12-10T14:14:00.004Z

1943 startade serien Allan Kämpe (ej att förväxla med Alfred Kämpe, författaren till Svenska allmogens frihetsstrider) i Veckans serier. Den skrevs och ritades av Eugen Semitjov. Serien var inspirerad av Blixt Gordon och Buck Rogers.
I första avsnittet blir vår hjälte och hans fästmö värvade av Hjärntrusten. Ett hemligt sällskap med högkvarter på Nordpolen bestående av forskare.
Allan Kämpe har sen äventyr i olika deöar av världen och i rymden. Redan på 40-talet gjorde Semitjov ett avsnitt med ett slags flygande tefat, en fem år innan UFO-flugan. Fast det är nazister och inte rymdvarelser i dem.
Serien utspelade sej några år in i framtiden. Jag tror det var lite vagt vilket år som brukligt var i genren.

Mitt skolbibliotek hade ett samlingsalbum med några av serierna. Men jag har inte så stort minne av dem.
Serien såldes till flera länder. Och efter några år började den också som dagsserie. Den har också funnits som egen serietidning. Serien las ner i slutet av 50-talet. Semitjov övergick till att skriva populärvetenskap och sf-romaner för ungdom.

Giftas

2011-12-10T09:56:00.004Z

4:o. Fullständig likställighet mellan könen[...]En flicka skall sålunda icke fordra att en gosse stiger upp och lämnar sin plats, ty det är slavens underdånighetstecken, och en bror skall icke vänjas vid att systrarne bädda upp hans säng eller sy i hans skjortknappar; sådant skall han göra själv.
5:o. Kvinnan skall hava rösträtt. När i framtiden hennes konfirmation består i ett förhör i det samhälles lagstiftning hon lever i, och då samhället varje år, liksom bolagen nu, blir skyldigt lämna en årsberättelse till varje medborgare, skall kvinnan lika gott som mannen kunna döma om åt vilken person eller sak hon ger sin röst.

Nästa år är Strindbergsåret. Då Sverige firar att författaren varit död i hundra år.
Men redan nu har en del tidningar tjuvstartat med festligheterna. Expressen har till exempel startat en novellserie med den lite korkade titeln Giftas 2.0 (borde det inte bli Giftas 3.0). Där svenska författare skriver äktenskapsnoveller.

Serien inleds med Duvornas berömda kärlek av Amanda Svensson. En inte särskilt märkvärdig novell.

Johan Hilton har skrivit ett företal till Giftas 2.0, som handlar om förordet till Giftas I. "Att läsa förordet till Giftas I är som att traggla sig igenom en dagsfärsk antifeministisk litania på någon av alla bloggar som hetsar mot teateruppsättningar av Scummanifestet och genusvetenskaper på universitetet" påstås det där. Och att den "främsta skillnaden stavas stilistisk briljans" (något Hilton hade behövt mer av).
Nu är det väl ungefär så det förordet brukar beskrivas. Men det är knappast en korrekt beskrivning av Strindbergs text. Om det hade handlat om förordet till Giftas II så hade det varit en annan sak.

Det finns redan i första Giftas spår av det som kommer att leda till detta andra förord. Men Strindbergs lista med kvinnans rättigheter och hans förslag på vad som bör göras för att förbättra äktenskapet är knappast en antifeministisk litania - likställighet mellan könen, kvinnlig rösträtt och samma utbildning för alla.

Dessa förslag kommer förvisso mot slutet av förordet och en del av det som föregår dem passar bättre in på den gängse beskrivningen av texten. Jag tycker nedsablingenen av Et Dukkehjem är rätt rolig. Men det säjer kanske något att novellen "Ett dockhem", Strindbergs svar på pjäsen, är samlingens svagaste.

"Kvinnans rättigheter" kan för en nutida läsare framstå som en förnuftigare och mer radikal text än de flesta skrivna av "kvinnofrågans ivrare" vid denna tid. Men Strindbergs avfärdande av dessa dess ivrare gör att han i praktiken blir reaktionär.
Och förordet till Giftas II är inte långt borta.

Svenska framtider från förr - Doktor Mabuses nya testamente. En detektivroman från seklets slut av Anders Ehnmark och Per Olov Enquist

2011-12-09T10:20:00.006Z

Men han hade redan på 70-talet med beundran läst om khmerernas utrymning av Pnom Penh och förstått att Gatukontoret och kampen mot bilismen kunde användas operativt, till att omvandla hela den sociala strukturen i Stockholm. De flesta misstänkte att det var jobbarna han var ute efter, arbetarklassen i innerstan som ju egentligen inte borde vara där utan i Hallonbergen som ju var byggt för dem och var mycket modernare. Arbetare borde f.ö. inte ha bilar alls

Den satiriska framtidsdeckaren Doktor Mabuses nya testamente kom ut 1982 utspelar sej 1988. En "åtkomlig nära framtid" som författarna uttrycker det i Protagoras sats (en samlingsvolym med texter som P. O. Enquist & Anders Ehnmark skrivit tillsammans som innehåller tre avsnitt ur Doktor Mabuses nya testamente). Leif G. W. Persson är rektor på Polishögskolan och förordar en inre spaning - inspirerad av Stanislavskijs skådespelarteorier. Inom VPK diskuterar man huruvida bristen på kaffefilter är ett tecken på att socialimen genomförts. Och Jan Guillous gröna kontaktlinser gör honom populär i stugorna.

Själva deckarintrigen är kanske inte mycket att hänga i julgranen. Den fungerar bäst om man föreställer sej det som en elak parodi på Sjöwall/Wahlöö (många böcker tjänar på att läsas som parodier på Sjöwall/Wahlöö - du kan pröva själv med valfri roman).

De satiriska avsnitten är bättre. Som de om Svenska Arbetsgivar Föreningens sommarläger, inspirerat av avgrundsvänsterns möten. Högerns ideologer går där från att läsa den yngre Lenin till den hårdföre äldre (lite försvagas driften med vänstersekterismen av författarnas förtjusning i den lilla Il Manifesto - en italiensk grupp som skyllde marxismens brister på Friedrich Engels).

Som de flesta nära framtidssatirer så har boken åldrats en del. Flera av de tendenser som det drivs med var redan 1989 historia. Men den tar upp än idag intressanta frågor om staten och demokratin. Och är ofta mycket rolig.

Svenska framtider, lucka åtta - Skeppet i Kambrium

2011-12-08T08:20:00.004Z

Kuratorn skulle säkert komma i morgon. Den skulle be honom börja författa igen, citera gynnsamma recensioner av hans första novellsamling (baserad på stulna idéer från böcker han mindes sig ha läst). Den vägde över 300 kilo så han kunde inte gärna kasta ut den.
De ville ha honom dit, för de visste att det plågade honom.

Flera svenska framtidsskildringar utspelar sej utanför Sverige. Som Skeppet i kambrium - Bertil Mårtenssons andra roman från 1974. Som utspelar sej i London. Fast London är inte det riktiga London utan en kopia. Något vår hjälte John Fernström (en svenskättling) börjat ana.

Anledningarna till att romanen utspelar sej i ett falskt London och inte ett falskt Stockholm (Gamla stan hade passat bokens atmosfär bra) är flera. Den svenska science fiction-publiken var liten och Mårtensson riktade in sej på en internationell publik. Boken ska först ha skrivits på engelska. Och så är den, vänligt uttryckt, kraftigt påverkad av engelska och amerikanska förlagor.

Mårtensson tillägnar boken tre SF-författare: Clifford Simak, Philip K. Dick och Brian Aldiss. Att hjälten insett att världen är falsk är ett tema framförallt Dick använde sej mycket av.

Det är en rätt underhållande bok. Även om den tappar lite i slutet. Fejk-London fungerar som egentlig huvudperson vilket gör att det inte gör så mycket att John Fernström är lite fyrkantig.

Skeppet i kambrium gavs ut som nummer 9 i Askild & Kärnekulls science fictionserie.

Svenska framtider från förr - Eremitkräftan av Sven Delblanc

2011-12-07T07:49:00.003Z

Det är alltid ovant för flyktingar i början, men dom vänjer sig snart. Vi har kurser för sånt. Där plockar vi Fängelset ur kroppen på dom.

I början av Sven Delblancs debutroman Eremitkräftan (1962) så flyr huvudpersonen Axel från Fängelset. I Fängelset växer man upp i Barnkrubban - det är ett samhälle som styrs av Chefen. Tre dagar i månaden får man permission och kan gå till Nöjesparken. Men de mest patriotiska medborgarna i Fängelset hoppar över sin permission.
På fängelset finns statyer uppresta efter Flyktingar. Axel bestämmer sej för att bli en av dem.

Efter flykten så kommer vår hjälte till Den Vita Staden där han bland annat träffar Lilith. Den Vita Staden verkar till en början vara en trevligare plats. Men vad händer egentligen i Badhuset?

Att Den Vita Staden inte riktigt är den utopi den först verkar vara kanske inte direkt förvånar någon. Men scenerna där staden visar sitt andra ansikte är rätt så fängslande. Särskilt en med en föreläsning om Gudasonen, en omvandlad Herkules-myt, där föreläsaren anklagas för heresi.

Gudasonhistorien är en av flera omarbetade äldre berättelser i Delblancs författarskap. Och den senare Delblanc går redan att känna igen i Eremitkräftan. Som är ovanligt läsvärd för att vara en debut.

Lucka sex - Eden utan Adam

2011-12-06T18:53:00.002Z

I en framtida värld befolkad enbart av kvinnor hittas en nedfrusen manlig astronaut. Ingen vet vad en man är och de tror först bara att han är missbildad. Men när de undersöker honom så får han utlösning och man sluter sej till att han är en utomjordisk varelse som ämnar lägga sina ägg i jordborna.

Denis Lindbohm skrev två versioner av berättelsen - Eden utan Adam och En orm kom till Eden. Jag är inte hundra på vilken av dem jag har läst.
I den version jag läst så framstår Planet of the females som en bättre värld än vår egen, romanen som en feministisk utopi. Det är också en så gott som pornografisk manlig önskefantasi. I och för sej behöver det ena kanske inte utesluta det andra.

5 bra finska skivor

2011-12-06T12:57:00.003Z

Idag är det Finlands självständighetsdag. Finsk musik förknippar man kanske mest med tango och hårdrock, om än inte samtidigt (hårdrockstango låter annars som något som borde kunna slå).

22-Pistepirkko - Lime Green DeLorean
Än så länge så tycker jag att 22-pistepirkkos senaste skiva är förvånansvärt bra - med tanke på att deras storhetsdagar var nån gång på 80-talet.
Bästa spår: Broken Toys

Haren satt i gropen i Finland
Barnskiva med bland andra M. A. Numminen. Som det står i konvolutet: "M. A. Numminen är M. A. Numminen. Det finns bara en sån."
Bästa spår: Läraren och eleverna i staden

M. A. Numminen och hans nyfolkliga allmogeorkester - Som en gummiboll kommer jag tillbaks till dej
Det här albumet från 1977 var Numminens fjärde svenskspråkiga platta. Översättningar av amerikanska schlagers, Numminens egna kompositioner och en del traditionella finska sånger (flera av sångerna finns i finskspråkiga versioner).
Bästa spår: Livet är ju lent som ett sidene tyg

The Man Without a Past
Soundtrack till Aki Kaurismäkis Mannen utan minne. Kaurismäkis filmer har ofta bra musik, men det här
Bästa spår: Paha Vaani med Marko Haavisto & Poutahaukat

Värttinä - Aitara
Finskt folkmusikband som gick från ren folk till pop. Den här från 1994 har fortfarande foten mestadels i folkträsket. Det svenska bandet Hedningarna blev populära när de snodde Värttinäs sound.
Bästa spår: Katariina

Tidigare finska listor:
10 bra finska böcker
5 bra finska filmer

I brinnande små klungor stod alla barnen där och log och sjöng en sång om livet tills de hade fått nog och dog

2011-12-05T15:56:00.003Z

"Resan" med Torkel Rasmusson finns på hans skiva Dagar, djur. Från 80-talet. Rasmusson var med i bandet Blå Tåget (de med "Staten och kapitalet"). Han gav ut tre soloskivor. Dagar, djur är hans sämsta album men "Resan" är hans bästa låt. Finns på samlingsalbumet Resan. 19 sånger 1976-2005

"Jag reste genom landet,/jag såg en massa träd och hus/och åkrar och fabriker/och där stod barn som tända ljus.//I brinnande små klungor/stod alla barnen där och log/och sjöng en sång om livet/tills de hade fått nog och dog.//Den tända barnaskaran/var bland det hemskaste jag sett/men kanske brann det inte, det var väl mest ett talesätt."

Bakom lucka 5 hittar vi Mögel

2011-12-05T07:45:00.001Z

om det börjar växa mögel på ögat ser det hemskt ut men är inte så obehagligt som man tror det är bara att torka bort det och då får man det på handen det ser då på handen ut som litet grön färg endast det kan också växa mögel inuti munnen men det är endast på döda människor.

Rune Jansson är en svensk konstnär född 1918. Hans korta roman Mögel kom ut 1968 på Bonniers. Boken börjar i rätt gängse absurd stil. Datamaskiner styr allt. Kyrkor och konst blir bägge konserverade. Som man konserverar mat. Multikonst kallas konsten i burk som man kan öppna för att få ett svagt estetiskt välmående. "Hur fungerade multikonst? Måste allt fungera."

När i andra kapitlet möglet börjar breda ut sej så ägnas ingen större tid åt förklaring. Asiaterna har ätit mögel och blivit mörkerseende och invaderar. Men sen börjar allt och alla att mögla. Ett år faller mögel istället för snö. Ett barn föds med mögel istället för hår. Överallt mögel.

Det enda som finns att äta är andra människor och den vanligaste sysselsättningen är krig. Som är något av ett familjeföretag. De betalas med köttet från dem som de har dödat. Och får ge ifrån sej ett skålpund kött om de inte krigat bra nog - "det var jobbigt att kriga för kapitalisterna men det gjorde inte så mycket kapitalisterna gav dem mat, det var jobbigt att kriga för kommunisterna men det gjorde inget kommunisterna gav dem mat".

Boken har inte direkt protagonister utan är mer som en svit prosadikter. Med mögeltema.
Den påminner lite om J.G. Ballard och den nya våg inom sf som fanns i England i tidskriften New worlds vid denna tid.
Om Rune Jansson var bekant med denna new wave är svårt att säja. Troligen är det snarare Willian S. Burroughs än Ballard som påverkat honom. Prosan har också visa likheter med Gertrude Stein.

Om Mögel bara vore ett aningens snäpp bättre hade jag gärna utnämnt den till en bortglömd klassiker. Men den har svårt att välja mellan det absurda och satiren. Vissa stycken lyckas i kraft av lyriskt äckel att glimta till men andra går på tomgång.

Den slutar åtminstone lyckligt. Alla är nöjda med sin mögliga lott.

(Repris från en temavecka om svensk fantastik från 2009 - jag repriserade den även tidigare i år, men utan den här hade vår kalender lidit av mögelbrist. Jag la till ett citat ur boken så att det bidde lite nytt innehåll.
Bilden överst är en tavla av Jansson som även själv gjorde omslaget till boken.)

Svenska framtider från förr - Liten utopi av Tage Danielsson

2011-12-04T18:36:00.003Z

"Liten utopi" av Tage Danielsson från 1966 börjar den 9 januari 1970 med att bussföraren Emil Nilsson äter isterband och potatis - "Ska man sia om framtiden kan man lika gärna göra det grundligt och i detalj". Och går fram till år 2017 - då nationalsocialisten Wolfgang Hitler kommer till makten i Tyskland.

Däremellan återinförs vänstertrafiken, världskrig utbryter (den 6 februari 2000) och världskriget avblåses (den 8 augusti 2000) då man meddelst hjälp av datamaskiner räknat ut att ingen kommer att vinna något på det.

Novellen (eller kåseriet) är skrivet i dagboksliknande form. Vi får följa Clary Wadman från det att hon föds, till att hon själv får barn. Däremellan förlorar hon en fästman i det korta världskriget.
Hur fadern till Clary och fadern till Clarys barn firar beskrivs identiskt - de "bjuder alla sina vänner på cigarrer av märket Corona större och får sig själv[a] en bläcka på stadshotellet, som renoverat sin uteveranda" (3 april 1981 och 13 december 2017). En del saker förblir sej lika, tycks Danielsson mena.
Även om nu faderns roll vid födseln faktiskt har förändrats en del sen 1966.

"Liten utopi" finns i Rena rama utopin - en samling radiokåserier av kända svenska författare kring ämnet utopi. En utmärkt bok - åtminstone för de av oss som ska sätta ihop en sånm här kalender.

Citerat från veckans läsning

2011-12-04T15:04:00.003Z

"Det var mig en fullkomlig gåta hur en människa kunde sätta sig ner och skriva tusen sidor. Redan hundra färdiga sidor var för mig något helt obegripligt. Å andra sidan hörde jag min morfar säga allt vad man skriver är dumheter. Alltså, hur kunde han komma på en sådan idé som att skriva tusentals sidor dumheter."
Thomas Bernhard, ur Ett barn (även utgiven som en del av Självbiografierna), övers. L. W. Freij

"Indeed, the solution was so simple and so outrageously stupid that both sides claimed to have proposed it."
Charles L. Harness, ur Redworld

Sju länkar en söndag

2011-12-04T10:38:00.003Z

Om Wanda Ga'gs bilderböcker
Frikostigt illustrerat inlägg på Every day is like wednesday om One million cats (det är många katter), Snövit och andra av Ga'gs böcker.

Det finns gott om adventskalendrar i bloggosfären, bland andra:
Ingrids boktankar om bortglömda böcker och författare (vilket hon väl i och för sej brukar skrivar om annars också), som Kapten Blod - boken.
Gnidkungen har en Edsbykalender - om Edsbyn, en fiktiv stad i norra Sverige.
"Hälsingland förknippas ofta med sprit våld och bandy
I Edsbyn finns så klart allt samlat i samma lokal.
Pizzeria Bandy"
Bernur har en diktkalender med dikter och utdrag ur dikter. Hittills med John Keats, Marina Tsvetajeva och Rut Hillarp. Och Samuel Beckett.

Tony Millionaires teckningar av musiker
Millionaires senaste bok heter 500 portraits. På Rolling Stones hemsida kan man se elva av dessa, teckningar av musiker med kommentarer av Millionaire. Bob Dylan, The Falls sångare och Art Garfunkel med flera.

Grant Morrison Comic Bingo
På Postmodern Barney

Gabriella Håkansson om Tunneln av Ernesto Sabato
Och om Lind & Co:s Nittonhundra-serie.

Svenska framtider från förr 3: CoMa

2011-12-03T06:52:00.002Z

Mic hade parkerat på krönet av den lilla höjden. Han gungade i takt med den hårda musiken som strömmade genom hans huvud. Så långt ögat nådde bredde CoMa ut sig, halvt om halvt dold i den tunga dimman som strömmade upp från Öresund, lika kall och fuktig som döden själv. Synen passade med tunga industribeaten. Trots det tjocka luftfiltret i hjälmen kände han redan barndomens välkända smak av CoMa i munnen – frän, flottig och brännande med en underton av svavel.

CoMa heter Annika Lidnes cyberpunkroman från 1996. CoMa är den stad där handlingen äger rum - en framtida sammanslagning mellan Köpenhamn och Malmö.
Titeln är det bästa med CoMa.

Lucka 2 - Sverige 1982: en politisk framtidsroman

2011-12-02T10:41:00.004Z

Det är 1982 och Socialistpartiet har just vunnit ett nyval. Men statsminister Per Holme har fått en hjärtattack och han har tvingats ställa in sitt tal mot U.S.A.s politik i Sydostasien. De unga radikalerna, ledda av finansministerns son, tänker emellertid demonstrera i Malmö. Inte bara mot U.S.A. utan också mot kontrollagarna - varje vecka väljs slumpmässigt tusen svenska medborgare ut för att i detalj övervakas. Demonstranterna har med sej ägg som de tänker kasta på polisen: "- Du vet lika väl som vi vad äggen symboliserar". Men en korg av äggen har blivit preparerade med sprängmedel. Det blir en massaker.

Åke Ortmark ska ha skrivit flera romaner som utspelade sej i samhällets högre skikt. Men jag tror att Den inre cirkeln är den enda framtidsskildringen. Sverige 1982: en politisk framtidsroman är undertiteln. Den kom ut 1972.

I boken får vi följa en industriledare som under pseudonym och i hemlighet ger ut prisade diktsamlingar vart fjärde år. Och den 32-åriga prinsessregenten som vill ha mer inflytande över regeringspolitiken och beordrar en museichef att ge henne ett porträtt av Karl XII ("Karl XII, ropade prinsessan, Karl XII! Jag vill ha ett porträtt av Karl XII!").

Polischefen låter ibland "nåd gå före rätt" om de unga kvinnliga behålösa demonstranterna visar sej "särskilt förnuftiga", speciellt uppskattar han om de har judiska drag (borgerlig samhällssatir, typ).

Ett hormon som gör barn intelligenta spelar en roll i handlingen. Boken kulminerar i en rysk roulette med en handgranat mellan Per Holmes efterträdare och industriledaren/poeten.

Per Holme har vissa likheter med Olof Palme, men annars tror jag inte att boken är någon nyckelroman - personporträtten är lite för bisarra. Det är i vilket fall en väldigt dålig roman - men kalkonböcker kan också vara rätt underhållande.

Ur "Exempel utan bruksanvisning" av Christa Wolf (1929-2011)

2011-12-01T15:35:00.002Z

"Som barn klöste jag ut ögonen på häxan som räckte Snövit det förgiftade äpplet. Sagan kunde inte skydda mig mot att senare mer än en gång bita i den förgiftade sidan av äpplet och lära mig hur svårt det är att åter bli kvitt giftet. Men hur går det om den förgiftade Snövit påstår att hon mår alldeles bra? Och förklarar att detta är vad hon önskat sig: att ligga i en kista av glas och bli begråten?"
Christa Wolf 1978
ur talet "Exempel utan bruksanvisning", övers. Sven Åhman, i Litteraturens förklädnader

Svenska framtider från förr. Lucka 1: Komedin 1 av Stig Larsson

2011-12-01T09:19:00.002Z

Komedin I (1989) är Stig Larssons fjärde (och senaste) roman. Den handlar om den åldrade författaren Stig i ett framtida Sverige. Stigs böcker har rensats ut från biblioteket för att de är för dekadenta. Han försörjer sej med att skriva manus till scenuppträdanden i en nattklub, där en besökare lottas fram för att bli avrättad.

"Ett tag befinner han sig i ett läger - detta är episkt berättat. Då är vi inne i ett slags framtid" heter det på baksidan av Larssons närmast föregående roman Introduktion (1986). Där fungerar de scenerna mer som ett utomrealistiskt inslag, likt den infettade damsko huvudpersonen Thomas hittar på trottoaren i början av boken.
Och "episkt berättat" får nog, om vi antar att Larsson själv skrivit det (baksidor är ofta delvis skrivna av författarna), ses som smått sarkastiskt. Påminnande om den "Gogols blick" en av Stigs författarkollegor vill att han ska skildra Sverige med i Komedin I.

Framtidens språk är ett problem de flesta framtidsskildringar hoppar över. George Orwell ägnar till exempel ett kapitel av 1984 åt nyspråk men romanfigurerna pratar helt vanlig 1940-talsengelska.
Det finns inga framtidsglosor i Komedin I men den första hälften av boken är uppbyggd enbart av det svenska språkets vanligaste ord (de 1500 vanligaste, enligt Larsson i intervjuer). Det här används mer för att spegla Stig än samhället i stort - när Stigs begär väcks till liv igen (bland annat av en 11-årig grannflicka) så ökar romanens ordförråd. Men det är ett intressant sätt att tackla framtidsspråkfrågan på.

Nu fungerar det inte riktigt. Romanen innehåller ett par starka stycken men är Larssons svagaste.

Lucka 0 - Bilder från år 2378

2011-11-30T14:29:00.001Z

sammandrag eller rättare sagt koncentrat av de stora böckerna[...]hade man tid att läsa, och de såldes bra. De var tidsenliga, och det gällde bara att koncentrera dem så mycket att de kunde läsas på några minuter, helst på några sekunder.

Bakom lucka 0 (eller lucka O) så hittar vi ododionspelaren och odoratkompositören Aromasia Doftman-Ozodes, hjältinnan i Claës Lundins Oxygen och Aromasia. Bilder från år 2378 (1878). En ododion är en luktorgel.

Aromasia är en på en gång modern kvinna (för 1878) och rätt gammeldags. När hon läser en 500 år gammal bok om att kvinnans uppgift är att försaka så börjar hon fundera på om man inte hade rätt förr i tiden och att hon kanske skulle ägna sej mer åt Oxygen, en ung man hon är förtjust i.

Som namnen antyder så är boken humoristisk (i ett kapitel förekommer en mindre lyckad ododionkoncert). Den byggde på en tysk förlaga ("efter en främmande idé") som ska ha haft en mer allvarlig ton. Det är mest som tidsdokument (av 1870-talet, inte 2370-talet - även om de är rätt lika varandra) den är intressant. Men den är mer underhållande än de flesta framtidsskildringar från den här tiden.

5 bra skotska skivor

2011-11-30T10:26:00.002Z

Så är det Skottlands nationaldag igen. Det är färre säckpipor än jag hade önskat i skivorna nedan - jag gillar säckpipor.

Battlefield Band - At the front
"Of all the trades that I do ken, the beggin is the best/For when a beggar's weary he can aye sit doon and rest" - skotsk folkrock när den är som bäst.
Bästa spår: "Tae the begging"

Isobel Campbell & Mark Lanegan - Ballad of the Broken Seas
Campbells och Lanegans röster bryter på ett snyggt sätt mot varandra. Trallvänligare ödesmättad depprockcountry får man nog leta länge efter.
Bästa spår: "Saturday's gone"

Franz Ferdinand - Franz Ferdinand
Skotsk konstskolepop.
Bästa spår: "Take me out"

The Sensational Alex Harvey Band - Framed
Den första Sensational Alex Harvey Band (det finns en skiva bara kallad The Sensational Alex Harvey Band som innehåller flera av låtarna på skivan, jag vet inte o m det är en samling eller den internationella utgåvan). En av Nick Caves favoritplattor.
Bästa spår: "Hammer Song"

Bert Jansch - Jack Orion
Jansch dog tidigare i år. "He could fiddle the fish out of salt water" - eller spela gitarr snarare. Hans tredje soloalbum från mitten av 60-talet.
Bästa spår: "Jack Orion"

Tidigare skottelistor:
10 bra skotska böcker

5 bra skotska filmer

Kommande Bob Dylan-hyllningsskiva

2011-11-29T19:11:00.003Z

Det sista världen behöver är väl fler Bob Dylan-covers. Men det finns några spår på den kommande 4 CD-tributen Chimes of Freedom: The Songs of Bob Dylan Honoring 50 Years of Amnesty International som jag är nyfiken på (innehållsförteckning finnsHÄR på Cover Me) Som Patti Smiths "Drifter's escape" eller Thea Gilmores "I’ll Remember You".

Pete Seeger är med (han gör "Forever Young", då han är 92 - jag tvivlar på att det kommer att visa sej vara Seegers bästa Dylan-tolkning) och Marianne Faithful. Sinead O'Connor har för länge sen sin bästa tid bakom sej men "Property of Jesus" borde passa henne. Dito med Billy Bragg och "Lay down your weary tune".
Kronos Quartet gör samma sång som Ke$ha, så det är en viss risk för hopblandning av dessa två artisters bidrag.

De yngre artisterna är som vanligt med såna här samlingar kanske inte de mest spännande (åtminstone inte de jag känner igen). Och man hade kanske kunnat önska sej CocoRosie eller Sleigh Bells eller åtminstone Conor Oberst. Das Racist hade säkert gjort en utmärkt "Tombstone Blues".
Nåja - 4 CD fyllda med nyinspelade Dylan-covers vore kanske lite för mycket vilka som än vart med, men pengarna hamnar åtminstone på ett bra ställe.

Samlingen kommer ut den 30e januari nästa år.

Årets kalender: Svenska framtider från förr

2011-11-29T12:43:00.002Z

I morgon öppnar vi den första luckan (lucka 0) i årets butterkalender.
Den kommer att handla om svenska framtidsskildringar. Romaner och noveller, serier och filmer.
Dystopier och utopier. En förfluten framtid per dag och lucka.
(Just Kallocain kommer vi nog att hoppa över - jag utgår från att du redan känner till den.)

If young girls could sing like blackbirds and thrushes

2011-11-29T07:02:00.000Z

Jonny Kearney och Lucy Farrell - "Hares on the mountain".
Det är en gammal courting tune som finns i många textvarianter. Kearney och Farrell gör den som duett, något jag inte tror att jag stött på innan.

Från deras debut-EP The North Farm Sessions som kom förra året. Den första fullängdaren, Kite, har nyss kommit ut.

Ur The Devils av Ken Russell (1927-2011)

2011-11-28T10:44:00.002Z

En förhörsscen ur Russells film om ett nunnekloster där nunnorna blir anklagade för umgänge med djävulen. Klippet är rätt obehagligt.

Jag har tidigare skrivit om Russells Gothic: "Jag ser Ken Russells film Gothic (1986) under ideala förhållanden, det vill säja i ett lätt feberaktigt tillstånd.
Filmen handlar om den kväll då Mary Wollenstonecraft Godwin (snart Mary Shelley) hennes styvsyster , Percy Shelley, doktor Polidori och Lord Byron bestämde sej för att berätta spökhistorier för varandra."

5 bra albanska böcker

2011-11-28T07:26:00.005Z

Idag är det Albaniens nationaldag. Jag har tidigare inte haft en albansk boklista då jag inte läst så många albanska författare. Och ett författarnamn dominerar listan nedan.

Ismaïl Kadaré - Den döda arméns general
Kadarés genombrottsroman om en italiensk general som kommit till Albanien för att hämta hem benknotor från italienska soldater.

Ismaïl Kadaré - Bröllopet
Säjs ha skrivits som bot för romanen Monster (en bok som först kom ut efter att Kadaré flyttat till Frankrike). Och den är en hyllning till revolutioneringen av landsbygden under 60-talet (den svenska översättningen kom också ut på ett maoistiskt förlag). Men det är också en underhållande och spännande bok. Två järnvägsarbetare ska gifta sej. Bruden kommer från en liten by som fortfarande har en del feodala vanor, blodshämnd och sånt. Under natten saboteras järnvägen.

Ismaïl Kadaré - Krönika i sten
En skildring av en stad som ockuperats av italienarna under andra världsriget. Berättelsen avbryts av krönikefragment, det vill säja nyhetsrapporteringar. Och av korta vinjetter berättade ur ett barns perspektiv.

Ismaïl Kadaré - Vem förde hem Doruntine?
Den här romanen har rätt nyligen kommit ut i en utökad version. Som innehåller delar som censurerades i den första utgåvan. Boken utspelar sej under medeltiden. Det är en omtolkning av en gammal albansk legend. Tematiskt har den liheter med den senare Aprils frusna blommor (den enda av Kadarés böcker efter att han lämnat Abanien som finns på svenska).

Fem albanska noveller - Svensk-albanska föreningens skriftserie nummer 4
En Kadaré finns med även i den här antologin. Elena Kadaré, Ismaïl Kadarés fru. Hon ska ha varit den första kvinna som fick en roman publicerad i Albanien. Detta 1970. Hennes novell är den bästa i häftet.
Men den jag tycker är intressantast är "En partisan inför rätta" av Dalan Shapplo. Shapplo var en albansk litteraturkritiker av den hårdfört socialrealistiska sorten. Novellen har fördelen framför till exempel Kommisarie Memo av Dritero Agoli att vara kort. Den handlar om en läkare som under en evakuering i en snöstorm råkat tappa bort en av sina patienter som då dör. Patientens partisankamrater kräver att han ska ställas till rätta. Han (spoilervarning) döms till döden.
Men då han tar på sej skulden som en man och en riktig kommunist så benådas han av sina kamrater. Happy End.
Det är en fascinerande inblick i den albanska ideologin och självkritikens väsen.
Denna bistra patriotiska novell illustreras av ett par vackra, finstämda teckningar av Gun Kessle.
Det är den enda av böckerna på listan som översatts direkt från albanskan.

Klassiska album: Folk roots, new routes

2011-11-27T21:04:00.002Z

Albumet Folk roots, new routes från 1964 var ett samarbete mellan gitarristen Davy Graham (senare Davey Graham) och sångerskan/sångsamlaren Shirley Collins. Det var på många sätt ett oväntat samarbete.

Davy Graham såg likheten mellan olika sorters folkmusik och spelade gärna engelska folkvisor med österländsk rytm. Idag nämns han kanske oftast för den instrumentala låten "Angie" bland annat inspelad av Simon & Garfunkel (som "Anji" av någonm anledning). Han har ett mycket karakteristiskt gitarrspel och är väldigt mycket en gitarristernas musiker. För oss som inte spelar stränginstriúment kan hans musik låta mer fingerfärdig än lyssningsvärd.

Shirley Collins kom till folkmusiken genom vänsterrörelsen och hade samlat och spelat in sånger tillsammans med Alan Lomax. Hennes skira stämma är svår att ta fel på. I dag är hennes musik stor inom neo-folkrörelsen. Current 93 har gett ut en samling av hennes sånger. Hon är idag ordförande i en engelsk förening för folkmusik och -dans.

Skivans första spår "Nottamun Town" (som jag tidigare sagts var skriven av Jean Ritchie, men den är även om Ritchie står som kompositör en gammal traditionell låt. Ritchie har dock skrivit egen musik.) börjar med Davy Grahams ett par hårda rytmiska takter av Graham som sen bryts av Shirley Collins stämma. Kontrasten mellan gitarrspelet och Collins sång är det som gör skivan.

Även på andra sätt är det en, för sin tid, mycket experimentell skiva. Både blues och jass blandas med de engelska folksångerna. Blueslåtarna blir mycket märkliga. Varken Graham eller Collins har egentligen stilar som passar blues. Här blir kontrasten dubbel. Graham clashar med Collins som bägge bryter med bluesformen. Resultatet i till exempel "Boll Weevil" är märkligt men bra.

Bägge artisterna har ett par solonummer vardera. Grahams akustiska nummer samt Shirley Collins a cappela spår passar in i skivan genom att omges av andra låtar. Men också när Collins kompar sej själv på banjo fungerar på "The Cherry Tree Carol" passar det rätt bra in. "Rif Mountain" är den bästa av Grahams solonummer, inkorporerande österländsk rytm, medan "Love is pleasin'" är bäst av Collins egna.

Men det är låtarna med bägge tillsammans som är de bästa. En typisk är "Hares on the mountain" ne(som man kan känna igen som "Sally my dear" som Pete Seeger gör på Goofin off suite med en lite annorlunda text.)

Låten brukar ibland säjas ha sitt ursprung i Childballaden twa magicians men det är nog fel.
Ett liknande om än försvagat förvandlingstema som i den sången finns dock även här: "If all you young men were fish in the water/How many young girls would undress and dive after?"

Albumet kom i nyutgåva för ett par år sen och ska nog fortfarande gå att hitta som import.

(Från den 2a april 2009. Då fanns det med ett videoklipp med "Hares on the mountain". Men det går tyvärr längre inte att se i Sverige. Härmed avslutas jubileumsveckan.)

Biologiska stridsmedel - ett ansvarsfullt försvar

2011-11-27T18:19:00.001Z

När det talas om biologiska stridsmedel så verkar många - inte alls alla, men många - fokusera enbart på de negativa sidorna.
Som ett billigt alternativ till kärnvapen - och kärnvapen har sina fördelar, men de lämnar onekligen ett hål i plånboken - fyller biologiska stridsmedel en viktig roll.

En lucka i den terrorbalans som gett oss stabilitet, fred och välstånd har varit att den involverat så få länder och därmed gjort det möjligt för småskaliga konflikter att ta väpnad form. De billigare biologiska massförstörelsevapnen är en lösning på detta.
Viss oro har uttryckts - och inte bara från det extremt pacifistiska lägret - att dessa nya vapen skulle störa rådande maktordning.

Men den upplyste medborgaren kan vara lugnad. Västmakterna har ett stort försprång. Genom att utnyttja krigsbytet av intellektuellt kapital efter det andra världskriget så fortsatte USA förståndigt nog den forskning med biologiskt stridsmedel som tyskarna hade påbörjat. PAX AMERICANA är säkrad.
Så lyssna inte på de populistiska tongångarna. Omfamna framsteget. Inget kan stoppa utvecklingen.

(Från den första varianten av Butter tar ordet. Som fanns innan den här bloggen. Alla texterna på den har försvunnit. Men jag hittade det här utkastet. Jag har skrivit ut förkortningar (som "bio. stridsm.") och lagt till två ord på slutet - annars lät jag det stå som det var. Även om den slutgiltiga texten var mer utarbetad så kan detta utkast ge en föreställning om hur ungefär Ur-Butter tar ordet kunde se ut.)

Citerat från Citerat från veckans läsning

2011-11-27T16:39:00.000Z

"Men, nu ska vi börja berätta! Och då det står oss fritt att välja vilken utgångspunkt som helst och det är av vikt att redan från början inskärpa att detta är en moralisk och andligt högtflygande berättelse förflyttar vi oss ut i världsrymden och betraktar de kommande händelsernas skådebana ur evighetens synvinkel. Alltså:
Det ligger en liten stad östan om sol och västan om måne just där Ljungdalsälven rinner ut i Bottenhavet."
ur Jubelvår av Jan Myrdal

"Den egendomliga känslan infann sig, att ju mer jag arbetade för att få bort henne, desto tydligare blev hon."
ur "Det blåa ögat" i Spådom av Magnus Dahlström

"Jag anstränger mig till det yttersta för att minnas. Men tänk om det som ligger och mal där i bakhuvudet inte ens smakade gott? Liksom Prousts förkättrade madeleinekaka - detta märkliga bakverk som smulades sönder till en mosig smet en råkall och kulen eftermiddag, i en sked lindblomste till råga på eländet - liksom den förknippas mitt minne kanske bara med något högst ordinärt som jag enbart är förtjust i av sentimentala skäl"
ur Smaken av Muriel Barbery, övers. Marianne Öjerskog

"Hats!
Colours glowed; elegant shapes hypnotized his senses in the beam of the lamp. Hats of myriad descriptions: hats, caps, berets and bonnets; toques, trilbies and titfers; chaperons, chaplets, cornets and coifs.
Soft-crowned hats, stiff-crowned hats, low-crowned and high-crowned; feathered, plumed, winged and gauzed; bicorne and tricorne; boaters and bowlers, homburgs and turbans; gorgets, cowls and hoods; helmets, galeas and aegeas.
And these were just the hats!"
ur The Garments of Caean av Barrington J. Bayley

"om en karl av den bättre klassen, en hederlig man, som, alla nöjen små och stora sammanräknade, kanske icke njuter mer än 996 sådana om året, om - säga vi - en sådan, bland andra divertissementer, förleder några flickor ur arbetarklassen, ett dussin om året, eller ett halvt, allt som det faller sig, så är han lika hederlig, lika väl sedd, lika god för det. Ty det osedliga, som visserligen här sker, angår icke honom, utan drabbar de förförda"
Carl Jonas Love Almqvist, ur "Om folknöjen" i Det går en åska genom tidevarvet

"Blood sometimes affects him unproffessionally".
James Tiptree Jr, ur Up the Walls of the World

"In one city I visited, the entire population had been wiped out by love three times in a row. After the third occasion the only two survivors, a monk and a whore, determined that love should be illegal in their new state"
ur Sexing the cherry av Jeanette Winterson

"Slutligen slöts genom Vatikanens förmedling ett internationellt avtal, som befriade folken från krigets mardröm utan att ändra något i fientligheternas normala utgång. Man beslöt att tiden skulle flyttas fram sjutton år."
ur "Dekretet" av Marcel Aymé, i Mannen som kunde gå genom väggar, övers. Sture Hjerpe

Tiptree-citatet var en gång anledningen till att jag började med Citerat från veckans läsning. Jag hade skrivit av meningen, men den passade inte in i inlägget om romanen.
Bäde Dahlströms Spådom och Bayleys Garments of Caean hade jag tänkt skriva något om, men det har jag inte gjort. Men det är två bra böcker. Garments of Caean en 4:a, Spådom en 5:a.

Scott Pilgrim av Bryan Lee O'Malley

2011-11-27T13:05:00.003Z

Kraften från kärleken kommer i form av ett svärd.

I den fjärde Scott Pilgrim-boken Scott Pilgrim Gets it Together tar huvudpersonen mod till sej att medge att han älskar Ramona Flowers.
Han drar ut ett svärd ur sitt bröst och i nästa ruta står det, i stora bokstäver, att "SCOTT EARNED THE POWER OF LOVE" medan Scott Pilgrim håller en flammande sabel i händerna. Med denna besegrar han ett av Ramonas Flowers onda ex.

Scott Pilgrim är en kanadensisk serie som hittills kommit ut i fem häften. Den är skriven och ritad av Bryan Lee O'Malley.

Serien som skildrar den tjugotreårige Sott Pilgrim och hans kompisgäng och förhållanden har blivit mycket hyllad.

I mångt och mycket är det en kärlekshistoria. Pojke möter flicka. Tyvärr måste pojken besegra flickans sju onda före detta pojkvänner.

Innan detta med de onda pojkvännerna introduceras i den första boken så har serien hållit sej på en någorlunda realistisk nivå. Scott Pilgrim spelar i ett band Sex Bob-omb med ett fan: Young Neil. Innan han träffar Ramona har han dejtat en sjuttonåring. Vissa mindre icke-realistiska element dyker dochk upp tidigt, med moment hämtade från spelvärlden.

Scott Pilgrim buntas ofta ihop med Corey Lewis serie Sharknife som handlar om en kinesisk restaurang som ständigt blir attackerad av monster. Lyckligtvis kan hjälten förvandla sej till en stor hajman med svärd om han äter en lyckokaka. Bland de som sett serierna som två förelöpare i en ny genre är Warren Ellis som kallat bägge för fight comics.

Och man kan förstå jämförelsen. Slagsmålsscenerna i bägge serierna följer samma slags spellogik där slagsmålsscenerna knyter samman berättelsen. Sopm när Scott Pi.lgrim skallar det första onda exet så hårt att han förvandlas till växel - Pilgrims points för att ha besegrat honom.

Men även om jag personligen kan föredra Corey Lewis, som har en mer lyrisk touch, så är det i skillnaden mellan de två serierna som man kan förstå Scott Pilgrims framgång. Där Sharknife helt enkelt utspelar sej i en värld med monster så ligger Scott Pilgrim någonstans emellan en slackerkomedi och full-on mangamode. Serien är en syntes mellan den självbiografiska genren och den mangainfluerade.

Vilket fungerar bättre i vissa passager än andra. Att Scott Pilgrim måste bekämpa sin flickväns före detta är som en metafor för hur det förflutna hänger på oss inte helt dum. Men hur dessa slagsmål tar sej uttryck och hur de införlivas i serien i stort är med varierande succé. En av ex-pojkvännerna har mentala krafter därför att han är vegan och veganer som alla vet är bättre människor. Vilket är något av en inspirerad idé. Den veganpolis som förekommer i samma sekvens är en något sämre idé.

Men serien handlar inte bara om Scott och Ramona och hugga folk i två bitar, Den fjättrade Ubu-style, utan har också en rad bipersoner. Vars historier fortgår i utkanterna. Alla karaktärerna sitter tillsammans glada på sista sidan i fjärde boken. Det skulle gå att se detta som ett lämpligt slut på serien. Men det är inte bara för att det fortfarande finns för detta pojkvänner kvar att besegra som boken fortsätter i två häften till. Många av de små bi-historierna är oavslutade.

Som Unge Neil. Rumskamrat till en av bandmedlemmarna i Sex Bob-omb blir han så där i förbifarten utestängd från deras umgänge efter att ha dejtat den sjuttonåring Scott Pilgrim dejtar i början av berättelsen. Denna förvisning skildras bara genom ett par paneler under häftenas gång. Ingen verkar lägga märke till den. I det nyligen utkomna femte albumet Scott Pilgrim vs the Universe ses Young Neil sitta ensam på sitt rum. I skarp kontrast med den entausiastiske Neil i första boken. At Unge/Young Neil liknar huvudpersonen till utseendet är knappast en slump. Hans historia står i kontrast till vår hjältes.

Det är sådana här detaljer som är seriens styrka.

Nu ska Scott Pilgrim också bli film. Med Michael Cera (Arrested Development, Superbad) som Scott Pilgrim och Mary Elizabeth Winstead från Death Proof som Ramona Flowers. Regisserad av Edgar Wright (Shaun of the Dead) Alla sex häftena (inklusive det som ännu inte kommit ut) utgör basen för filmen.

(Först publicerad den 10 mars 2009. Det sista häftet har sen dess kommit ut. Filmen har också haft premiär. HÄR skrev jag om den.)

Butter tar ordet - 5 år idag

2011-11-27T10:42:00.003Z

I dag fyller alltså Butter tar ordet fem år.
Som jag skrev på treårsdagen:
"Den tjugosjunde november 2006 startade Butter tar ordet i den här inkarnationen.
Det är inte självklart att räkna från just det datumet. Framtida historiker kommer säkert att debattera vad som egentligen räknas som Butter tar ordets tillkomst[...]inlägg[en] varierar i längd och kvalité. De har inte som hos många ett sammankopplande tema. Man ska skriva om det man kan, heter det. Alltså skriver jag om allt."
Jag har försökt att lägga upp lite olika slags texter under detta buttra jubileum.

På fyraårsdagen hade åtta länkar till inlägg som skrivits efter treårsdagen (5 av dessa har jag repriserat under denna jubileumsvecka, ser jag).
Det var delvis för att dagen råkade vara en lördag. På lördagar brukar jag ha en länksamling. Jag vet inte om jag kommer att ha kvar just det inslaget.

Annars lunkar väl bloggen på. Tidigare i år var jag ett tag på fjärde plats på bloggtoppens litteraturthingie, jag gick om Bodil Malmsten.
Det höll väl inte riktigt i sej (och bloggtoppen försvann strax därefter, inte för att antyda att det fanns ett samband).
Men det viktiga är inte att man har många läsare utan att man har bra läsare och jag är säker på att ni är utmärkta läsare.

Under dagen blir det väl ett par repriser till om jag inte blåser bort. Men nästa vecka blir det nytt innehåll här. Albaniens nationaldag är till exempel imorgon. Det måste man ju uppmärksamma.

Farliga förbindelser

2011-11-26T18:50:00.002Z

För ett tag sedan så såg jag den sydkoreanska Hemligt begär av Lee Je-yong. Det är en av åtminstone fem filmatiseringar av Choderlos de Laclos 1700-talsroman Farliga förbindelser. Förutom filmversionerna finns det också fleras pjäsversioner, Stephen Frears film (den med Glenn Close och Keanu Reeves) bygger på en av pjäserna. Den pjäsen har också satts upp på svenska scener. Kändast av pjäserna är annars Heiner Müllers Kvartett.
Det finns även en barnpjäs som bygger på boken - vilket jag tycker är lite konstigt.
Då boken handlar om två libertiner, änkan markisinnan Merteuil och vicomten Valmont, som tar sej för att för sitt nöjes skull förföra en presidentfru och en femtonårig ung dam.

Till skillnad från tidigare filmversioner som jag sett så tyckte jag den koreanska var hyfsat bra. Och den fick mej att gå tillbaka till boken och läsa om den. Samt att se Milos Formans Valmont, en annan av filmversionerna som jag somnade en kvart in i när jag först försökte se den i tonåren.

Romanen är en brevroman. En genre som var populär på den tiden men som numera i stort är död (även om spår av den finns kvar i försvagad form i populärlitteraturen, framförallt i skräckgenren.) Det är en skickligt uppbyggd bok som utnyttjar genrens form till fullo. Brevväxlingarna både utgör romanen och är motorn som för handlingen framåt.

Konventioner som nog hade vart tröttsamma om fler brevromaner överlevt får något nytt och friskt över sej. De många handlingsplanen går smidigt in i varandra.

Formans film visade sej vara rätt bra. Men det fanns anledning till att jag somnade första gången. Av filmversionerna tar Forman bort flest sidohandlingar. Och har i stort sett bara kvar de två huvudspåren. Ändå är filmen över två timmar lång. Den är lite långsam.

Vad Forman lyckas med bättre än någon av de andra filmskaparna som försökt sej på boken är slutet. I romanen får syndarna sitt straff. En nödvändig eftergift till moralen - som presenteras som en eftertanke.
Och där slutet för den ena av de två intrigmakarna är så groteskt att effekten blir liknande den i den lätt satiriska förskrift där utgivaren försäkrar att romanen inte kan utspela sej under "vårt sekel" då detta "lyckats göra alla män redbara och alla kvinnor anspråkslösa och hovsamma" (övers. Arvid Enckell).

Denna sista akt spelas i de flesta av filmerna upp på stort melodramatiskt allvar. Så väl i den koreanska versionen som i den som utspelar sej på high school.

Forman frångår något romanen och tecknar slutet med en lättare hand, med en blinkning, som mer ligger i linje med den flyfotade ton som Laclos har än de andra, slutet mer trogna, filmatiseringarna.
Så får också otroheten det sista ordet (den sista blinkningen) hos Forman.

(bilden är av Georges Barbier och är från en illustrerad utgåva av romanen utgiven på 1920-talet.)
(Först publicerad den 6:e september 2010.)

Sherlock Holmes goes steampunk - Aetheric Mechanics av Warren Ellis och Gianluca Pagliarani

2011-11-26T14:09:00.002Z

Doktor Richard Watcham kommer från fronten hem till London av år 1907. Kriget med Ruritania fortgår fortfarande för fullt. Han får en lift med en royal naval outer serviceman på en svävare. De småpratar om hur det är i rymden "It sings./The vibrations from the spin of the drive arms, sir, and the motion of heat through the casements to space, which is very cold./The whole ship sings quietly, like a gently struck tuning fork".

Han anländer hem där han möter sin rumskamrat en Sax Raker som frågar honom om hans sår. Doktor Watcham skriver om dennes fall som amatördetektiv. Nu har han nosat upp ett nytt sådant. Om en man som inte var där.

Aetheric Mechanics är skriven av Warren Ellis och tecknad av Gianluca Pagliarani. Det är ett album på 48 sidor i den andra vågen av Ellis Apparat-böcker. Dessa går ut på att Ellis skriver i och utforskar olika genrer.
Tidigare i den andra vågen har han använt sej av den historiska genren i Crecy och senare skräckgenren i Frankenstein's womb. Aetheric Mechanics är dels en steampunk (en slags korsning mellan den historiska genren och sf-genren, Dickens med strålpistoler) men utgår också från CArtur onan Doyles Sherlock Holmes-historier.

Ellis har skrivit om Sherlock Holmes tidigare, bland annat i Planetary nummer 13 (Apparat-böckerna är på många sätt en fortsättning på teman i Planetary). Många är de författare som skrivit om Holmes eller analoger på honom. Och Sax Raker har lånat en del drag även av en del av dessa analoger. Något som visar sej ha betydelse för historien.

Berättelsen ger en snabb och ofta lyrisk bild av detta alternativa England av 1907. Pagliaranis skenbart enkla stil ger något handfast nergyttjat åt miljöerna.
Samtidigt som albumet antyder en hel värld av Sax Ramer-berättelser så ger det en också en hel fullbordad historia. Som går vägar som man inte riktigt väntar sej.

Det så kallade överraskande slutet har blivit ett så pass vanligt grepp att det lätt kan få en att glömma hur effektiv en oväntad vändning kan vara. Hur den som här kan förändra karaktären på den historia man läst, ge den mer tyngd.

I slutändan blir Aetheric Mechanics något mer än bara en steampunkig Sherlock Holmes. Samtidigt som den också har allt man kan önska sej av en sådan historia - svävande droskor, skräpmetallsrobotar; en mycket arrogant Sax Raker, vansinniga vetenskapliga teorier som ändå låter helt korrekt och en förälskelse som förändrar världen.

(Först publicerad den 22a oktober 2009. Om Planetary 13 skrev jag i förra årets Planetary-kalender (it's a strange christmas, let's keep it that way. Det ska bli en kalender i år också, tror jag)

Kung Markatta - den tecknade filmen

2011-11-26T10:20:00.001Z

Den tecknade Kung Markatta gjordes av barnfilmstudion i Shanghai. Den påbörjades i början av 60-talet men färdigställdes 1965. När Gunnar Ohrlander var i Kina 1978, när filmen hade börjat visas igen efter kulturrevolutionen, såg han filmen och skrev en artikel om den i DN.
Artikeln finns i hans Ridån går upp - en artikelsamling om ryskt och kinesiskt kulturliv med undertiteln Några reflexioner om grunderna i revolutionär kulturpolitik Från ryska revolutionen till krossandet av "De fyras gäng" i Kina. Den sortens titlar ser man inte längre.

Artikeln gjorde att SVT tog kontakt med Ohrlander för fler synpunkter om filmen. Och att de sen köpte in den för visning julen 1978.

Filmen blev populär och visades flera gånger i början av 80-talet. Senare visades den även i England och Danmark.

Filmen fokuserar på de tidiga kapitlena av Färden till västern och Kung Markatta är här en burlesk hjälte i den folkliga traditionen. Han skryter och slåss. Och har en förtrollad stav som kan skifta i storlek.

Flera andra film- och TVversioner av Kung Markatta har gjorts. En del tecknade och en del med levande skådespelare. Men 65 års version förblir klassikern

Den fanns ett tag utgiven på VHS i Sverige. Nu kan man se den med engelsk text på youtube. I den här scenen är Kung Markatta i himlen, där han försummar sina plikter och dricker sej berusad och stjäl. En vackert animerad scen ur en av de bästa barnfilmerna:

Början av filmen (med engelska undertexter) finns HÄR. Om du söker på youtube på Havoc in heaven of 11 så lär de elva delarna dyka upp.

(Först publicerad den 29:e juni 2009. Inlägget hade då en länk till en spellista för hela filmen. De klippen får man inte längre se från Sverige.

Strax innan den här hade jag skrivit om Färden till västern och två till böcker om resor: "Den senast på svenska utgivna versionen är en från 1592. Den handlar om pilgrimen Tripitaka som ska vandra till Indien för att där hämta heliga skrifter. Tripitaka är själv helig. Under tio liv har han inte spillt en enda droppe säd. Detta gör att demoner vill äta upp honom och/eller ha sex med honom. Därför tar han till hjälp flera slagskämpar. Bland annat Kung Markatta.
[...]alla fem volymerna bjuder på slagsmål (på vers) och ondskefulla demoner."

Gunnar Ohrlander dog förra året. Då postade jag ett utdrag ur Tages lilla ljusblå)

Ljugarstriden och Drömboken - Arne Sands två romaner om Öändan

2011-11-26T08:39:00.002Z

På senare tid har Arne Sand lite sakta fått större uppmärksamhet. Av hans sju romaner har tre kommit i nytryck. (Och säkert fallit ur tryck igen, men ändå.)
Först ut var Väderkvarnarna. Den såldes som en modernistisk nyskapande bok. Vilken den väl var. Men tvånget att enbart mäta vår äldre litteratur i hur mycket före sin tid den var kan kanske förklara varför Arne Sands två bästa romaner, de som utspelar sej i Öändan, inte hör till de som tryckts igen.

Arne Sands tredje roman Ljugarstriden (1956) utspelar sej i Öändan på 1860-talet. En slags folklivsskildring där en ung man vid namn Gabriel försöker ta reda på vem som är hans far. Medan det pågår en fejd mellan bönderna Jan Eriksson och Per Persson. "Om Abel hette Eriksson så vet jag att Kain hette Persson."

Baksidestexten påstår att mycket i boken för tankarna till en modern detektivroman.
I ett BLM-nummer året efter skriver Arne Sand apropå denna baksida: "Medan man i en vanlig detektivhistoria försöker finna upphovet till någons död, så gäller det i 'Ljugarstriden' att finna upphovet till någons födelse, nämligen Gabriels."

Denna omvändelse av teman - där man under själva ljugarstriden skall tala så illa om varandra som möjligt, snarare än som i den "Sångarstriden på Wartburg" som alluderas sjunga så vackert som man kan - återkommer i Arne Sands nästa roman Drömboken.

Här är det Orfeusmyten som omvänds. En tredje rangens sångare besöker sin barndomstrakt; Öändan och finner att hans syster isolerat sej, mycket pågrund av brodern. Sångaren lovar bli en bättre människa och gör mer specifika löften. Det är när han bryter dessa löften som det går som det ska.

Drömboken är inte en direkt fortsättning på Ljugarstriden även om den också utspelar sej i Öändan, fast nu i nutid.

Öändanböckerna har ett mer direkt berättande än den 60talsexperimentella Väderkvarnarna. Men deras omvandling av troper ur folklivsgenren och småstadsskildringar ger dem en karnevalisk subversiv ton.

(Först publicerad 8e feb 2009. Jag ber om ursäkt för "deras omvandling av troper ur folklivsgenren och småstadsskildringar ger dem en karnevalisk subversiv ton". Men det är två bra böcker, väl värda att läsa.)

Nick Cave på danska

2011-11-25T14:57:00.002Z

Du må ha hørt om forbandelsen over Tre Høje
Hvordan sidste jul Bjarne Bjørns dreng aldrig nåede hjem
Faren fand ham i en sæck, på bunden af en bæck
Hans krop holdt nede med sten og hovedet det var væck
Ka' i forestille jer, hvor det blev jamret og klaget
Ai ai ai ai...
Selv Lille-Bjarne Bjørn han ska også dø

Nick Cave - Teaterkoncerten (regi Rolf Heim) har jag skrivit om innan när föreställningen gästspelade i Köpenhamn. Jag gick inte och såg den då eftersom staden ligger ända borta på andra sidan havet.

Det är alltså en musikalliknande sak där de gjort en historia kring 16 Nick Cave-sånger översatta till danska. Det gavs ut en CD med 11 av låtarna - 11 Nick Cave-sange på dansk. Den vet jag inte hur man får tag i. Men en vänlig själ har lagt upp hela på youtube.

Sångerna är tagna från större delen av Nick Caves karriär, även om enda sången från Birthday Party-tiden som är med i pjäsen - "Sonny's Burning" (där kallad "Sonny Brænder") inte finns med på skivan. Sex Nick Cave-album är representerade. Flest låtar med har Let Love In som får se tre av sina sånger översatta till danska.

Som så så skulle väl Nick Cave på Michael Strunges och Pia Tafdrups språk kunna gå bra. Men översättaren, skådespelaren Thomas Bang (på bilden) är inte riktigt en poet av den kalibern. Här finns en del rätt klumpiga översättningar. "My daddy did a jig with the drunk midwife" översätts med "mens far fik suttet pik af den fulde jordemor", "kastreret" rimmas med "feteret".
Men detaljerna i texterna blir mindre tydliga i sjungandet och det är något charmigt med att höra rader som "Jesu ansigt i min suppe".

I försvaret av den här föreställningen har det teatraliska hos Nick Cave tagits upp. Men detta teatraliska förlorar lite sin poäng när man gör teater av det. Ändå är de bästa versionerna här är de där de går helt ut och gör show av det hela med kör och allt. Medan de där en enskild skådespelare sjunger blir lite svagare, särskilt när det är en manlig sångare. Undantaget är "Ind in min favn" ("Into my arms"). Annars får till exempel den ofta tolkade "Loverman" utstå ännu en dålig version.

Sångerna med kvinnliga sångare i allmänhet mer lyckade som versionerna av "Mercy Seat" och "Curse of Millhaven" (det är något visst med att höra ordet "pölsemannen" sjungas i en nickcavesång.) De två sångerna knyts här samman. Dottie från Tre Höje hamnar i elektriska stolen i pjäsens sista sång.

En alltför aktuell sång dessa dagar är "Femten fod af rent hvid sne" ("Fifteen feet of pur white snow") som jag är lite kluven till. Den låter lite som en sång från den danska melodifestivaen fast lyfter mot slutet (vilket flera av sångerna gör, uppbyggda som de är i dessa versioner ägnade för scenen såsom musikalnummer). Överhuvudtaget är det lite schlager över de flesta av sångerna vilket ger något lite bisarrt åt det hela. Nick Carola & The Bad Seeds.

Det gäller också den här versionen av en av Nick Caves bästa låtar "I Let Love In" som här heter "Jeg lukkede kærligheden ind":
Jag tycker ändå det är en rätt trevlig version, trots (eller på grund av) P4-varningen.

Mycket av ens nöje av sångerna bygger på att man känner till originalen. Något som blir tydligt när de har med en sång från Nocturama, ett Nick Cave-album som jag inte spelat sen det kom ut. Hur man hade upplevt albumet om man inte känt till Nick Cave vet jag inte. Nu har jag hört Nick Caves versioner. Och även om skivan befinner sej en bit från att egentligen vara bra så tycker jag ändå den är rätt kul.

(Först publicerad den 25:e febr 2010. Alla låtarna finns inte längre på youtube. Den stora succéen med föreställningen gjorde att det kom både en Dylan-teaterkoncert och en Cohen-teaterkoncert och jag tror en med Tom Waits-sånger. Det jag hört från de är inte så mycket att ha. Det är väl annars en rimlig rangordning de artisterna emellan: Cave först).

Undercover Boss eller Anti-Wallraff

2011-11-25T10:42:00.002Z

I dessa tider krävs det en hel del för att ett TV-program ska göra mej det minsta upprörd.
Men Undercover Boss som går på SVT (och dansk TV) har lyckats att ge mej en besk smak i munnen.
I programmet ger en företagsledare sej ut för att vara en av sina anställda. Han åker runt på flera av sina arbetsplatser och arbetar där en dag som en amerikansk Kung Gråkappa.
Mot slutet av programmet kallar han ett par av de han arbetat med till sej och avslöjar vem han är.

Varje program avslutas när han håller tal för en skara anställda och visar bilder ur programmet. Vi får se närbilder av de han arbetat med i publiken.
Han förbättrar situastionen för några utvalda av de personer han mött under programmets gång (oftast genom att låta de utarbeta kurser i att göra hans arbetssäljare positiva.

I ett program verkade veckans wallrafflande vd faktiskt vara inne på att utföra lite större förändringar och förbättringar för sina anställda. Hans styrelse tittade på varandra och skakade på huvudet efter att han talat om detta för dem. Eftertexterna visar emellertid att ytterst få förändringar skett.

Men programmet visar fram en uppfattning om att nu har direktören lärt sej något. Systemet fungerar. Det är som en spegelvänd ond version av de reportage av Günther Wallraff när han arbetade som gästarbetare och (som ofta också i Undercover Boss) i snabbmatsindustrin.

En hyllning till det bestående utklädd i vår tids värsta estetiska menlösa utstyrsel.

(Först publicerad den 2a aug 2010. Det är den amerikanska Undercover Boss inlägget hamnar om. Den bygger på en engelsk förlaga. Det har gjorts australiensiska, libyska och norska undercover boss-program. TV 4 sas vara på gång att göra en svensk. Antingen blev den försenad, eller så gömde de den i nån av sina små systerkanaler. Eller så kom de kanske på bättre tankar.)

Om den omfattande olagliga nedladdningen av Horace Engdahl och Stig Larsson

2011-11-25T06:03:00.001Z

Vithårig (väldigt vithårig) står Stig Larsson och berättar en halv förvirrad anekdot om en bussresande som inte betalar sin biljett: "Alltså jag tycker ju inte att man ska stjäla" säjer Författaren som i en framsynt plan att förhindra den olagliga nedladdningen av sina verk slutade skriva böcker redan för tjugo år sedan.

Detta i Kulturnyheterna där också den inte längre ständige Horace Engdahl välkomnar lagen. Detta är rimligt då Engdahl alltid hållit publikföraktet som det viktigaste för en konstnär. Ingen bra författare får publikens eller kritikens gillande under sin levnad har han hävdat (hittills utan att ha använt sin egen framgång som exempel). Att Horace Engdahl ser fram emot att ta detta förakt till en mer handgriplig nivå och lagsöka sin publik är förståeligt.

Livet har blivit lite farligare för de många som stjäl Horace Engdahls texter.

(Först publicerad den 26:e februari 2009. "Varje konstnär har ögonblick då han drömmer om att bestraffa sin publik" (Horace Engdahl, Meteorer), "Fjorton gånger skrev jag 'huttra'. Det är inte så bra.
- Nä, det är några gånger för mycket." (Stig Larsson, Introduktion))

Fixaren. En historia från Sarajevo av Joe Sacco

2011-11-24T18:49:00.001Z

Läsaren och Joe Sacco möter Neven, titelfiguren i Fixaren, i en hotellobby i Sarajevo 1995. Det vill säja vi får se Neven innan han möter Sacco. Se honom sitta tyst och vänta på nästa byte. Bläddrande i visitkort från utrikesjournalister.

En fixare är en som ordnar saker åt journalister. Tar de till platser och personer. Hotellrum och prostituerade.
I Sarajevo 1995 har antalet journalister minskat. "Sarajevo gör inte längre det Sarajevo gjorde bäst." Neven blir den amerikanske serietidningsjournalisten Joe Saccos fixare. Och Sacco lyssnar på hans berättelser från kriget.

Joe Sacco är den ledande inom genren journalistik i serieform. Fixaren - en historia från Sarajevo från 2003 har nu kommit på svenska. Utgiven på Epix. Den är översatt av Andrea Ängkvist Resch och textat samt formgiven av Rasmus Gran.
Översättningen fungerar så vitt jag kan bedöma väl och albumet är läsvänligt formgivet. Epix har tidigare givit ut ett par sacco-album. Bland annat den omtalade första Palestina.

Seriejournalistik har i regel mycket gemensamt med new journalism, där journalisten själv är en person i berättelsen. Joe Sacco spelar själv en roll i sina album. Här handlar berättelsen om Joe Saccos fascination för, närmast förälskelse i Neven.

Författarens/journalistens roll i berättelsen är här lite mer intressant än vad tycker jag egentligen om detta-utgångspunkten i Palestine och Saccos dramaturgi har förbättrats.

Sacco förenar fakta om de framväxande bosniska paramilitära styrkorna med Nevins machoberättelse. "Det var precis som i Doc Hollywood-filmerna." Först på sidan 62 ifrågasätts trovärdigheten i Nevens berättelser. Det kommer inte som en oväntad vändning (en mindre sådan, när det gäller synen på Nevin kommer mot slutet av boken).
Även om Sacco varit en villig lyssnare så har läsaren fått skäl att se Nevens berättelse just som en berättelse. Ett sätt detta görs är att de tre krigsherrarna som presenteras genom Nevins ögon ritas som om de ser ut att likna varandra. Samma sorts hårda drag. Serietecknandet har här en fördel framför prosan.
Och Saccos teckningar är dynamiska och liksom mer luftiga än i hans tidigare verk. Han är bra på att visa ansikten. Hur de ändras. Som omslagets och börjans väntande Nevin bredvid den bullrande skrytande senare.

Fixaren blir en berättelse om att berätta och att lyssna på en berättelse. Sacco skildrar också den allt värre situationen i Sarajevo på ett begripligt sätt. Men det handlar även om en romantik som finns i att rapportera från ett ställe som Sarajevo.

Och om hur en slags färgstark figur av en sort som ofta finns med som en krydda i journalistiska texter kanske även är en person.

(Först publicerad den 9e februari 2009. Det kan låta i inlägget som om jag inte gillade Palestine. Det gör jag. Den är minst lika bra som Fixaren. Men Saccos egna roll är mer intressant i det senare albumet.)

10 bra ryska böcker

2011-11-24T15:50:00.000Z

M. Agejev - Roman med kokain
Roman om en kokainmissbrukare åren runt oktoberrevolutionen.

Michail Bachtin - Rabelais och skrattets historia

Velimir Chlebnikov - Baklängesvärlden
En samling dikter och prosastycken av den främste av de ryska futuristerna. Som berättelsen Ka.

Aleksandr Fadeev - Förintelse
Fadejev (som hans namn oftare transkriberas) är mest känd för att han senare blev generalsekreterare i det sovjetiska författarförbundet. Vilket kanske inte får hans böcker att verka särskilt lockande. Men den här romanen från 1927 om ett partisanförband under inbördeskriget efter revolutionen är riktigt stark.

Nikolaj Gogol - Döda själar
Klassiker kan ibland kännas lite sega, men Döda själar är fortfarande en rolig och levande roman.

Ilf & Petrov - Tolv stolar
Sovjetisk humor när den är som bäst. Möjligen säjer det något om det sovjetiska samhället att denna dess mest framgångsrika satiriska roman riktar sin udd mot rikets medborgare snarare än dess makthavare.

Lev Rubinstein - Tiden går
Med undertiteln "ur Det stora kartoteket". Dikter och kortprosa nedskriven på kartotekskort. Som barndomsskildringen "Mor var rar" i 83 korta stycken.

Vladimir Sorokin - I det heliga Rysslands tjänst
Den bok på listan som jag läste senast. Utspelar sej i ett framtida Ryssland som isolerat sej från den dekadenta omvärlden. Huvudpersonen är en av den nya ordningens hejdukar. En smädesskrift om smädesskrifter.

Bröderna Strugatskij - Picknick vid vägkanten
Denna sf-klassiker handlar om ett område som, efter att rymdvarelser landat där och sen gett sej av, fått diverse underliga egenskaper. Det säjs att det mitt inne i den så kallade Zonen finns ett rum där ens innersta önskningar blir uppfyllda.

Nikolaj Tjernysjevskij - Vad bör göras?
Roman från 1860-talet som påverkat Zola, Strindberg, Dostrojevskij och många andra.
Men minst lika bra som de verk den inspirerat.

(Från den 12:e juni (Rysslands nationaldag) 2010).)

Buffy, säsong 3

2011-11-24T07:37:00.003Z

Buffy the Vampire Slayers tredje säsong har störst andel bra avsnitt. Som helhet sett har den emellertid vissa svagheter. Främst att seriens övergripande handling inte integreras lika bra som under det andra året.

En annan, men mestadels positiv, skillnad är att serien som tidigare mest förhållit sej till B-skräckfilmgenren och highschool-tvserien (och just de de klassiska
skolserietroperna är denna säsong rätt fantasilösa - en bal, högskoleprov och ytterligare en bal) nu också börjar bli självrefererande.
Dels på rätt gängse vis med gamla karaktärer som lämnat serien som gästspelar (som i det avsnitt i vilket det framgår att förra säsongens breakoutstar Spike är lika misslyckad som punkare som vampyr då han på färd iväg från stan lyssnar på ”My way" inte i Sid Vicious version utan i Gary Oldmans version av Sid-versionen.) Men också på sätt som vänder och vrider på seriens egna premisser på samma sätt som den annars brukar göra på andra genrekonventioner.
Första avsnittet förhåller sej till de två tidigare förstaavsnitten av serien. Och ett av de bästa avsnitten, "Zeppo", är något av en självparodi.

Avsnittet, "The Wish", där Cordelia (seriens på sätt och vis bad guy i form av den populära-flickan-klichéen) önskar att Buffy aldrig kommit till staden och hamnar i en värld styrd av vampyrer (en episod som är mörk och dyster och rätt så trivsam) visar på hur serien kan ta relativt vanliga koncept och bara aningens vrida till de så de blir intressanta på nytt.

I TV-serier i allmänhet och fantasy-serier i synnerhet så är avsnitt som visar hur det hade kunnat gå om saker och ting varit annorlunda legio. Ofta får som här en biperson komma till den andra verkligheten och det blir hennes uppgift att ställa saker och ting till rätta igen, peggysuegotmarried-style. Av detta lär personen sej en läxa, även om detta inte brukar märkas senare - den här sortens avsnitt brukar inte få konsekvenser för serierna i stort.
Här ångrar sej i och för sej Cordelia rätt fort. Men hon tas snabbt bort från handlingen och kommer heller inte att komma ihåg händelsen och är därmed oförändrad vid episodens slut. Samtidigt återbesöks episoden senare i säsongen, nu som komedi, och en återkommande karaktär introduceras genom den - en karaktär som kommer att ta över Cordelias roll i serien.

Seriens felläsningar av genrer är till en del inspirerade av att dess skapare och huvudförfattare, Joss Whedon, läst feministisk filmteori. Mycket feministisk filmteori handlar just om att läsa mellan genreraderna. Buffy brukar också ibland ses som en feministisk serie. Det kan dock diskuteras. Men i just denna säsong finns ändå en viss uppgörelse med den patriarkala ordergång som tidigare genom väktarrådet rått i serien.

Men andra avsnitt (samt det faktum att de flesta kvinnor över 20 i serien oftast är onda) som till exempel "Gingerbread", i vilket Buffy och hennes vänner kämpar mot både Hans och Greta och Sunnydales organiserade mödrar, går lite emot detta och tecknar snarare konflikten under säsongen som en mellan vuxenvärlden och våra hjältar.

Föräldra/barn-teman återkommer under seriens gång. Så är till exempel fader/dotter-förhållandet mellan den onde borgmästarn och Faith en förvrängd spegling av Giles och Buffys relation. Borgmästaren är en bra skurk. Men hans plan är lite oklar. Det är som om seriens manusförfattare först tilldelat honom en större roll när de såg hur bra karaktären fungerade. Utan att riktigt ha tid att utveckla hans motivationer. Vilket är en anledning till att säsongen har en svagare upplösning än de två föregående.

Om de två första säsongerna skulle kunna beskrivas som komedi respektive tragedi, med deras karaktär liksom gamla tiders skådespel avgjorda av hur de slutar (liksom King Lear och Romeo och Julia är tragedier i kraft av sina olyckliga slut medan Som du behagar, Hamlet, och En midsommarnattsdröm är komedier då de slutar lyckligt) så är den tredje säsongen lite mer svårbestämd.

Men kanske är den snarare att betrakta som ett krönikespel. Då den både börjar och slutar i varianter på fantasytroper som är avlägsna släktingar till de historiska dramerna. Så lånar serien en rätt vanlig variant på upplösning från den kvasi-medeltida fantasyn, med hjälten som övertygar byborna att göra motstånd, men hoppar över den obligatoriska Sheriffen-aktiga diskussion innan slaget.

När man ser om serien så här många år efteråt (denna säsong sändes 98/99) så märker man att den på många sätt åldrats. Nuförtiden är det gott om TV-serier som, liksom Buffy, har en självmedveten ton.
Det gör att serien, kanske oundvikligt, inte känns lika ny. Och det var känslan av att det var något nytt som gav serien dess energi. Men flera av de genrevridande avsnitten är fortfarande underhållande och dialogen är över lag välskriven. "If I was at full Slayer power, I'd be punning right about now".

(Först publicerad den 13:e maj 2010)