Läst i veckan

James Blish "Beep" samt The Quincunx of Time, romanversionen av Beep.

Nuförtiden läser jag om mer än jag läser nytt. Jag läser dock sällan om böcker från pärm till pärm och om jag fortsätter med "i veckan"-dutten så lär jag inte ta upp omläsningar.
Utom när de är relevanta för det nylästa. James Blishs novell "Beep" ingår i hans första novellsamling Galactic Cluster. (Det exemplar jag har är första tryckningen av förstautgåvan vilket jag kom på först efter att jag gått omkring med den i bakfickan på mina jeans. Nåväl.)
Jag hade läst romanversionen tidigare och den främsta anledningen att jag läste om den är att Blishs romaner ofta utgår från kraftigt omarbetade noveller. I det här fallet var romanversionen egentligen bara längre.
Quincunx of Time är en rätt bagatellartad roman utan de experiment som ibland kännetecknade Finnegan's Wake-experten Blishs verk. "Beep" tillhör de bättre novellerna i Galactic Cluster men är inte av samma kvalité som "common Time" och "work of Art" de två noveller från samlingen som man kan stöta på i antologier.
Varianten på tidsresetropen är originell och om förklaringen till beepet i novell är fullkomligt bizarr så är den bizarr på ett sätt som påminner om riktiga teorier om tiden.

SH 3 av Daniel Ahlgren

SH står för superhjälteprogrammet. Att amerikanska alternativserietecknare har en dragning till superhjältegenren (Bagge har gjort Spindel-mannen, senaste Eightball o.s.v) är kanske inte så konstigt med tanke på hur det amerikanska serielandskapet ser ut. Men det är förvånansvärt vanligt med riffar temat även i Sverige.
Ahlgren pendlar mellan att ta varianterna på Stålmannen och Läderlappen och Kapten Marvel och X-men och så vidare på allvar á la Alan Moores Marvelman (som en scen alluderar på) och ren parodi.
Själva handlingen med bakåtgående dimensioner är någorlunda rättframt gjord men serien går i samma sävliga takt som andra Daniel Ahlgren-album vilket inte riktigt funkar.
Albumet hade varit bättre utan den längre episod mot slutet där en analog till den blonda i scooby-doo gänget blir gruppvåldtagen till döds (off-panel som det heter men ändå).
En serie vinjetter med en flicka som just fått krafter fungerar bättre då de passar Ahlgrens stil.