XIX

(Kavalleriet kommer)

I de filmer man såg, en gång, var sluten
ofta förvillande lika; en bunden
hjältinna vid mäktig påle (stunden
var kommen för de små flammorna) gjuten

i skräckens stela åtbörd. Men i sluten
formering, med trumpetare, i grunden
obesegrat, är självklart i den stunden
kavalleriet på väg och förfluten

och kommande tid svävar som duvhökar
över ett nu som allt nervösare växlar
mellan fånge och befriare; kommer

elden kommer också hjälpen. Nu ökar
de takten! Här rider de sedan evigheter!
Håll ut, var stark! Kavalleriet kommer.

Lars Gustafsson (Ur Sonetter 1977)