Kinesiska slutrim

Som ett led i mina planer att en dag vara beläst läser jag Cyril Birchs kinesiska litteraturantologi, i två volymer.
Det går rätt segt.

Detta trots att jag läst en del liknande material tidigare i A Brief History of Chinese Fiction av Lu Hsün. Lu Hsüns genomgång av den klassiska kinesiska litteraturen är fylld med utdrag ur texterna som diskuteras.
A Brief History... är en bok jag ständigt återkommer till och med stort nöje.

Ändå är jag på väg ut ur Han-dynastin långsamt med tunga steg.
Till en viss del är utdragen hos Lu Hsün även om de är utförliga där som exempel för att belysa texten och gör så att den blir mer underhållande medan de klassiska dikterna och biografierna och det där hos Birch är, trots noter, själva texten. Lu Hsün visste också vilka delar han skulle citera.

Men till en del är det översättningen.
Första volymen av Cyril Birch-antologin kom ut första gången 1965. De flesta översättningarna i den är ytterligare en hel del äldre. Vilket gör att de är gjorda i en tid då översättningar av klassisk litteratur var väldigt stela.

Den volym av A Brief History of Chinese Fiction jag har är utgiven av Pekings Foreign languages press 1959 (första samlade utgåvan av vad som början var en serie föreläsningar hållna av Lu Hsün kom 1925) och både tLu Hsün och utdragen ur den kinesiska fiktionen verkar vara översatta av samma personer.
Översättningarna är troligen sämre än de flesta hos Birch men enhetliga och nmindre tråkiga.

Att volymen är från sextiotalet medför en rolig detalj. De tidigaste dikterna i boken från Chou Dynastin är översatta av Arthur Waley och Ezra Pound.
Ezra Pounds tolkningar kommer utan den varning som skulle ingå om de mot förmodan ingick i en liknande antologi i dag. Ännu 1965 kunde Pounds fria och enligt underlig teori översatta dikter ingå i en sådan här volym.

Arthur Waleys och Ezra Pounds tolkningar ligger blandade med varandra och efter ett par dikter försöker jag räkna ut vilka som är vems utan att slå upp innan.
Detta blir snabbt väldigt lätt då jag märker att Ezra Pounds versioner rimmar, slutrimwise.
Slutrim har inte sin direkta motsvarighet i kinesisk poesi så rimmen är ett utslag av Pounds lite friare tillvägagångssätt. Som han förutom att ha använt på kinesisk poesi ju också utsatt antika pjäser och Sextus Propertius för.

Rim som tecken på avant garde.