Äntligen så sket prästen

Äntligen så sket prästen på kyrkgolvet.
Så där kom den ändå; klatsch, sa klumpen när den träffade golvet.
Han prästen nu hängande i knävecken med baken ut över predikstolen hade länge under andlös tystnad i kyrkan krystat medan kallsvetten trängde fram på hans panna.

Som i mången annan församling så hade kyrkan tappat besökare. Det verkade värre på senare tid. Inte så mycket färre, men väl mindre intresserade, besökare varje söndag.
Prästen hade grubblat bett och begrundat. En dag kom det så. Som till en inspirationens man. Han såg det så tydligt att han hade måst småle.

Vid nästa gudstjänst ställde han sej upp. Och för de få i bänkarna då såg han så liten och hjälplös ut. Fast ändå var det något i blicken. Och i rösten.
När prästen stod i predikstolen och förkunnade vad han lovat sin Gud att göra om kyrkan blott var fylld nästa söndag.

Ryktet spred sej.

Kyrkan var packad med folk på söndagen, men till skillnad från helggudtjänster vart det tyst. Ett och annat barn fnissade till när prästen knäppte upp och drog ner. Men barska miner tystade de små. Alla väntade på tarmtömningen.

Förvisso tog det ett tag. Han satt ensam, helt ensam där han sket. Första korven gick trögt och hade han inte haft förtröstan hade han kanske givit upp. Han tömde ur sitt innersta.

En lättnad gick genom församlingen vid det första klasket. Och efter detta kom ytterliggare mera grönbruna klumpar utsprungna.

Lukten från högen var tung och rå men samtidigt söt och nötaktig. Man reste sej och skockade ut ur bänkarna. Utanför var luften kall och klar, världen liksom förklarad.


Petter Malmberg 2008