måndag 2 februari 2009

Egnaro är en hemlighet som alla vet om utom du


I M. John Harrisons novell "Egnaro" berättas om en man som överhör en mening på bussen. En mening om en plats vid namn Egnaro. Han blir besatt av att hitta denna plats och av den smygande övertygelsen att en massa människor redan känner till den och kommer att hitta den före honom.

Berättarjaget lyssnar på mannens historia och avfärdar den men blir själv smittad av idéen. Av Egnaro.

En plats som bara en del kan hitta finns i berättelser från de flesta kulturer. Tao Ch'ens berättelse om persikoblomsterdalen från 300-talet är ett typiskt exempel. En bonde hittar en fantastisk dal men när han efter att ha lämnat den ska visa den för kejsarens soldater, så de kan beskatta invånarna, går den inte längre att hitta.

Ett senare exempel är H.G.Wells "Porten i muren" som, likt "Egnaro", använder sej av greppet att låta berättaren framföra en bekants historia. Ett grepp M. John Harrison ofta använt sej av, till exempel i den tidiga i New Worls publicerade "Running Down".

Novellen finns med i Things That Never Happen en samling med noveller av M. John Harrison från perioden 1975-2000. "Egnaro" är från 1981.
Genreaspekten av samlingen är, även om den är utgiven på Gollancz SF/Fantasy, i formgivningen av boken nedtonad. Och novellen skulle kunna passera som riktig litteratuir. Ställ den bredvid en Cortazar eller en Auster och den skulle se ut att höra hemma. Det finns andra noveller i boken som är mer tydligt genre. Bland dessa finns hans mest experimentella. Så genrelitteratur är inte nödvändigtvis lika med mindre krävande verk.

En senare utgåva än den jag äger har ett förord av China Miéville. Vilket genast ökar fantasymarkören. Han har M. John Harrison som förebild och specifikt novellen "Egnaro" som han läste första gången i 15-årsåldern (Miévilles "The Tain" förhåller sej till "Egnaro" som Ecos Rosens namn till Borges Ficciones).
Den utgåvan innehåller också noter av M.John Harrison till varje novell. Han ska till en del ta avstånd från sitt tidiga föredöme J.G, Ballard. Så kanske tar Miéville en dag avstånd från Harrison. Det är ju så det brukar vara.

Fantasy ses ibland som ren eskapism. I vilket fall handlar en hel del fantasy om eskapism och M. John Harrison lyckas i "Egnaro" vrida till ett gammalt tema på ett sätt som gör historien till något annat än bara en upprepning. Novellen tar en någon annanstans än man kanske tror efter första meningen.

"Egnaro is a secret known to everyone but yourself."

2 kommentarer:

  1. Haha, jag skulle vara smart och namedroppa "Vi ses på Plurdag" som en liknande bok. Sen visade det sig att du redan bloggat om plurdagen! Respekt! Kommer ihåg att jag läste den som mellan/högstadieelev i slutet av 80-talet. "Sådan scifi görs inte längre." :)

    SvaraRadera
  2. De påminner kanske lite om varandra. Hemliga veckodagar, hemliga platser.
    Två bra berättelser.

    SvaraRadera