Ola (S.) Larsmo och R. A. Lafferty

I JulesVerneMagasinet 355, 1975 års aprilnummer finns på brevsidan ett brev från en Ola S. Larsmo.
Om vi antar att detta är från den blivande författaren till Himmel och jord må brinna, Stumheten, med flera så var Ola Larsmo 18 år gammal vid den här tiden.

I brevet önskar han lite färre satirer. Berömmer Larry Nivens "Den Svarta Linjen" från ett nyligt nummer. Diskuterar innehållet i ett par amerikanska SFmagasin och önskar novelltävling. Uppenbarligen hyste Ola S. Larsmo författarambitioner.
Samt efterlyser noveller av vad han kallar en "av SF-världens största begåvningar"..."den märklige R. A. Lafferty."
Ytterligare en brevskrivare vill se Lafferty i tidningen och gör med det JVM 355 till kanske det enskilda nummer med mest laffertyefterfrågan i den svenska
novelltidskriftens historia.

Ola Larsmo har skrivit om science fiction i sitt bidrag till essäsamlingen Stjärnfall - om SF. (Och tidigare en utmärkt Frankensteinessä i Odysséer - Frankenstein nämns också i Stjärnfall-essän).

Han skriver om flera författare. Bland annat Alfred Bester. Och om Philip K. Dick som han skrivit om i samlingen Andra sidan, där han också skriver om Narnia-författaren C. S. Lewis' SF. Men inte om Lafferty.

R. A. Lafferty (1914-2002) utmärkte sej mer genom sin stil än sina teman. En stil som byggde på brytningar mellan sätt att skriva. Inledningen till "Nine Hundred Grandmothers", en av hans mest populära noveller, är ett typiskt exempel: "Ceran Swicegood was a promising young Special Aspects Man. But, like all Special Aspects, he had one irritating habit. He was forever asking the question: How Did It All Begin?/They all had tough names except Ceran. Manbreaker Crag, Heave Huckle, Blast Berg, George Blood, Move Manion (when Move says "Move," you move)".

Kanske stod Lafferty egentligen närmare den amerikanska humoristiska traditionen än den SF-genre vars märke hans böcker bär. Bland de författare som erkänner påverkan av honom finns Neil Gaiman vars Laffertyhommage "Sunbird" finns att läsa i dennes
Fragile Things.

R. A. Laffertys andra roman The Reefs of Earth var nog hans bästa. Den skildrar familjen Dulantys: sex barn (sju om man räknar Bad John) som är en slags utomjordiska bortbytingar. De är Pucas och funderar på om de inte ska minska jordens befolkning till ett mer behagligt stort antal, säj 6 (7 om du räknar Bad John). Genom boken reciterar de pucasramsor som den här: "I also had a sister sweet,/I worshipped her, I idolized her,/Until I put her on to heat,/And accidentally vaporized her."

Boken är som en Huckleberry Finn med barnen från Village of the Damned i hjälterollen.