lördag 21 mars 2009

Det är smurf att göra smurf


Jog har uppe på Savage Criticsen genomgång av Peyos serie Le Schtroumpfissime (Supersmurfen från 1980. Ett album som jasg också läste om nyligen.

Serien handlar om att Gammelsmurfen, smurfbyns patriarkale ledare lämnar byn och att de övriga smurfarna bestämmer sej för att hålla ett val om vem som ska leda byn i hans ställe.

Först tänker alla rösta på sej själva utom Gnällsmurfen "Jag gillar faktiskt inte röster" eller, filosofiskt nog i den engelska översättningen efter att alla adra smurfer sagt "I'm voting for myself": "I hate selves".

Men Smurf kommer på att lova andra saker om de röstar på Smurf. Här betonas det absurda i själva smurfet. Som när de ska rösta och en av de röstande fråga "Hur stavar man till 'Smurf'. Smurf vinner en jordsmurfsseger.

Den här leken med ord där Smurferna ersatte antingen verb eller adjektiv med ordet smurf gjorde serien något kontroversiell i skolor och bibliotek. En del ansåg att det inte var bra för barnen. Min farfar blev väldigt trött när han högläste ett smurfavsnitt för mej.

Smurf inrättar snabbt ett totalitärt styre. Motståndsrörelser bildas. Smurferna bör inte frukta sina regeringar, regeringarna bör frukta sina smurfar. Som Jog skriver.

Jogs genomgång är lång och rätt roande. Men den understryker också hur i Amerikat många av de serier som vi tar såsom självklara knappt känns till. Smurferna är där nästan enbart kända genom en tecknad tv-serie. Bland de album som gjorts i serien finns Supersmurfen. När de diskuterar Smurferna i Donnie Darko så är det TV-serien de talar om.

Detta öde gäller många europeiska serier i USA. Asterix har börjat komma ut först på senare år och till och med Tintin kan man läsa recensioner om som låyer som om det var en smal konstserie.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar