På ett filmforum läserjag en som klagar över musikvalet i den nya Watchmen-filmen. Framförallt ogillar han valet av Leonard Cohens "Hallelujah" till en scen.
Han säjer att covern av Hallelujah är hemsk ("awkward" samt "awful") och att ingen borde försöka låta som Nick Cave utom Nick Cave.
Nu är det Leonard Cohen som sjunger sången i filmen. Och han blir också snabbt rättad. Men det får en att fundera: vad gör det med en låt att den coverats mer än 150 gånger?
John Cale gjorde en hyfsat bra version av "Hallelujah" till tributalbumet I'm your fan. En bra samling trots titeln. Sen gjorde Tim Buckleys son en lite för hallelujahsk version av sången. Denna började användas som bakgrund i Tv-serier och filmer tills det fick något parodiskt över sej.
Nuförtiden använts allt oftare andra versioner av låten. Men på ungefär samma sätt som Buckleys. Också Cohens egen har blivit vanligare som soundtrack.
Möjligen är det den vanligheten som gör att Snyder använder den i filmatiseringen av Alan Moores serie. På soundtracket finns också "Sounds of Silence". Under en begravningsscen.
Enligt en del ska versionen i Watchmen vara 1988 års rejält ändrade liveversion från albumet Cohen Live. Med en mer erotisk än religiös text. I så fall skulle ju vår vän på forumet ha rätt. Då det är en riktigt usel version.
Men på spårlistningen på nätsidor som annonserar soundtracket till filmen är längden samma som den på Various Positions (undersökande journalistik).
Så det är troligtvis den riktiga "Hallelujah" i filmen.
Kathryn Williams har gjort en bra, avskalad, version.
SvaraRaderaHennes version var väl hyffsad även om den låter mer som en Buckley-cover.
SvaraRaderaDet finns säkert flera bra versioner bland de 150+. Man får väl finna sej i att det är en standard.