En gång i tiden läste jag DramaTeaterFilm. En av de mindre kurserna handlade om television och annan lågkultur. Kurshuvudboken var av post-gramscianen John Fiske. (På den tiden hade jag fullt koll på vad en post-gramscian var men idag har jag lite svårare att riktigt placera dem, men post är inte som i en del "post-"-teorier lika med anti-) Television Culture.
Boken var väldigt intressant men envisades med att nästan enbart handla om TV-serier som jag aldrig sett. Ett längre avsnitt handlade om hur den australianska senkväll-såpan Prisoner (i USA och England Prisoner: Cell Block H, troligen för att inte förväxlas med Patrick McGohan-serien.) Här kallad KKvinnofängelset. Serien togs upp i en diskussion om perception och förväntad publik. Kvinnofängelset var stort bland de minsta skolbarnen i Australien.
Andra gången jag hörde talas om serien var i en artikel om natt-tvvanor i DN Söndag (eller Lördag). Serien hade blivit det populäraste nattprogrammet på fyran.
Nu har de påbörjat en liknande artikelserie i DN: Nattugglan. Vilket kom mej att tänka på den där post-gramscianska boken. Och hur vi såg Robo-Cop för att diskutera den utifrån dessa teorier. Vilket alla som inte läste DTF tyckte var snudd på upprörande. Att vi fick studiemedel för att se sånt. En del har väl hänt sen dess.
Det första programmet de tar upp är Point Pleasant som jag såg åtminstone en episod av när det begav sej. Det var en av serierna av Buffy-medarbetare i förskingring. Varav alla las ner. Marti Noxon jobbade med den. Högkonceptet: Rosemarys Baby möter gängse ungdomsserie.
Vill du bli länkad? Kika in i min blogg.
SvaraRaderaVad kul! Den här boken hade jag nytta av när jag läste Engelska D och skrev uppsats om Bret Easton Ellis, och hur berättartekniken i hans (första tre) romaner imiterar såpans dramaturgi ...
SvaraRaderaSåpopera-avsnitten tillhör det bästa i boken. Och där gjorde det mindre att man inte sett programmen i fråga.
SvaraRaderaNoll att förlora påminner en del om de ungdomssåpor som komma skulle.