torsdag 12 mars 2009

Om Låt den rätte komma in och förväntningar


Igår såg jag Tomas Alfredssons Låt den rätte komma in. Som många andra hade jag tidigare läst den bok av John Ajvide Lindqvist som filmen bygger på.

Filmen är bättre än boken. Med en jämnare struktur. Även omsnölandskapet fetischeras lite väl mycket är fotot snyggt. Bassängscenen på slutet påminde om den i Barnens ö, filmen. Fast tvärtom - eller nåt.


Låt den rätte komma in, under namnet Let the right one in har blivit en stor framgång utomlands. Med otaliga festivalpriser och nyligen kom den på första plats i en lista över bästa foreign filmer sammanställd av skräckfilmsbloggare.

I den svenska kritiken kan man se en viss besvikelse över delar av boken som inte kom med i filmen. Naturen hos förhållandet mellan Eli (vampyrflickan) och hennes medhjälpare Håkan, en variant på den Reinfeldfiguren i vampyrfiktionen, är i filmen inte uttalad.

Om man läser utländska recensioner av filmen så framhålls denna osäkerhet som något positivt. Då romanens bild av personerna i allmänhet inte är den bestämmande för dessa recensenter blir Håkan upphov för flera olika läsningar. En av de vanligaste är att Håkan är den förre pojken som Eli blev vän med.

Friheten från romanläsarens förväntningar tillåter åskådaren att se en mer mångsidig film. En position man som en av dem som läst boken innan ändå bör försöka inta.

Redan i bedömandet av den engelska titeln märks i den svenska receptionen hur denna förförståelse hos läsaren kan leda till mindre begåvade positioner. Att filmen på engelska heter Let the right one in och inte som i det citat titeln är översatt från Let the right one slip in har kritiserats. Trots att titeln utan slip är bättre. Och att poängen med citatet som titel är den felläsning som sker vid översättning.

Liksom filmen felläser vampyrfiktionen och dess relationer.

6 kommentarer:

  1. Intressant tanke att Håkan är en tidigare pojke Eli blev vän med. När jag såg den kände jag bara pedofilvibbarna, men så behöver man ju inte se det. Oskars öde blir ju helt annorlunda om man tänker sig att han senare börjar mörda för Eli, mer deprimerande eftersom den nu slutar i en känsla av rättfärdig hämnd och nån sorts hopp.

    Det jag saknade i filmen är mest ölgängets personligheter, de blev bara statister i filmen. Men man kan inte få allt.

    SvaraRadera
  2. Alkisarna är en del som är svagare i filmen. Kanske för att deras historia ensam får bära upp de mer traditionella skräckfilmselementen.

    Hur man än tolkar filmen så tycker jag nog slutet har en viss tvetydighet. Slutet gott. Tills hon blir hungrig.

    SvaraRadera
  3. Eli är inte och har aldrig varit en flicka, vare sig som människa eller som vampyr, och att filmen misslyckas med att tydliggöra detta är kanske dess största svaghet.

    SvaraRadera
  4. Jag kan förstå om man tycker att filmen gör för lite med det temat.
    Men den misslyckas inte att tydliggöra utan väljer att inte klart säja ut det.
    En av många aspekter där filmen är ett mer mångtydigt verk än boken.

    SvaraRadera
  5. Jag vet inte va jag tyckte
    Men slutscenen i simhalen var grymt snygg
    Ska klura lite
    Men boken är så himla bra

    SvaraRadera
  6. Simhallsscenen är snygg. Våld är bäst på film.

    SvaraRadera