Om Låt den rätte komma in och förväntningar

Igår såg jag Tomas Alfredssons Låt den rätte komma in. Som många andra hade jag tidigare läst den bok av John Ajvide Lindqvist som filmen bygger på.

Filmen är bättre än boken. Med en jämnare struktur. Även omsnölandskapet fetischeras lite väl mycket är fotot snyggt. Bassängscenen på slutet påminde om den i Barnens ö, filmen. Fast tvärtom - eller nåt.


Låt den rätte komma in, under namnet Let the right one in har blivit en stor framgång utomlands. Med otaliga festivalpriser och nyligen kom den på första plats i en lista över bästa foreign filmer sammanställd av skräckfilmsbloggare.

I den svenska kritiken kan man se en viss besvikelse över delar av boken som inte kom med i filmen. Naturen hos förhållandet mellan Eli (vampyrflickan) och hennes medhjälpare Håkan, en variant på den Reinfeldfiguren i vampyrfiktionen, är i filmen inte uttalad.

Om man läser utländska recensioner av filmen så framhålls denna osäkerhet som något positivt. Då romanens bild av personerna i allmänhet inte är den bestämmande för dessa recensenter blir Håkan upphov för flera olika läsningar. En av de vanligaste är att Håkan är den förre pojken som Eli blev vän med.

Friheten från romanläsarens förväntningar tillåter åskådaren att se en mer mångsidig film. En position man som en av dem som läst boken innan ändå bör försöka inta.

Redan i bedömandet av den engelska titeln märks i den svenska receptionen hur denna förförståelse hos läsaren kan leda till mindre begåvade positioner. Att filmen på engelska heter Let the right one in och inte som i det citat titeln är översatt från Let the right one slip in har kritiserats. Trots att titeln utan slip är bättre. Och att poängen med citatet som titel är den felläsning som sker vid översättning.

Liksom filmen felläser vampyrfiktionen och dess relationer.