William Empsons långa essä "Alice in Wonderland: The Child as Swain" från 1935 är fortfarande en av de intressantaste texterna om Lewis Carolls klassiker. Innan hade, som Empson noterar i början av essän i ett något offensivt tonfall, det setts som dålig smak att gå in på delar av Carolls verk som inte bara är uppenbara för dagens läsare utan som Caroll själv var medveten om. Ändå kan den starka freudianska läsningen Empson gör vara det som får essän att se något åldrad ut.(Alice säjs vara en fader "getting down the hole", såväl som moder och spädbarn).
Men samtidigt som han dels får ut varenda sista hästkraft av den freudianska skrothögen så handlar den kanske mest intressanta delen av The Child as Swain om Carolls användande av nonsenstraditionen och en historisk/politisk genomgång av denna tradition. Till skillnad från den nykritiska skola som starkt tog efter Empson och framförallt hans Seven types of Ambiguity (1930), en riktning Empson själv såg med ogillande på, så var Empson marxist. Och detta perspektiv ger honom en ökad förmåga att se att till exempel de många varianterna av mat-temat (som tas upp i Malvina Reynolds "No Room") inte enbart står där som symbol för något annat. Dessa passager gör att essän känns intressant även för läsare som vant sej vid kritik uppfödd på Bachtin och Barthes.
Empsons essä publicerades i essäsamlingen Some versions of Pastoral som förutom Caroll tar upp bland annat Milton och Shakespeare, men också, vilket då var ovanligt, har ett avsnitt om proletär litteratur. En anledning att "The Child as Swain" fortfarande läses är att den finns med i Stanley Edgar Hymans antologi The Critical Performance, som hör samman med Hymans stora arbete om engelsk och amerikansk litteraturkritik: The Armed Vision. Dessa två böcker är om man är det minsta intresserad av ämnet oumbärliga.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar