Dhalgren, Delany

"'I've probably made all sorts of mistakes, I know.'
He finished reading it and looked up, confused.
'How'd you do that?'
'It stayed with me, very clearly.'
'All of it?'
'It's only eight lines, isn't it? It sticks very persistently in the mind. Especialy considering it doesn't rhyme. Did I make any terrible mistakes?'
'You left out a comma.'
...
"is it all right that I remembered your poem; and wrote it down?'
'Eh...yeah." He smiled and wished desperately she would correct that comma."

Huvudpersonen i Dhalgren, kallad Kid eller ibland Kidd (han har glömt sitt namn) ser bara det saknade kommat när han ser på en renskrivning av sin dikt. De dikter han skriver ges ut i en volym och, åtskilliga hundra sidor senare, säer förläggaren som gått genom dikterna att han lagt till ett komma, samma komma, som han tyckte fattades. Kommat fanns aldrig med i Kids originaltext till dikten.

Dhalgren skrevs av Samuel R. Delany mellan åren 1969 och 1973 efter att först ha haft svårt att få boken publicerad kom den ut 1975 och blev en stor försäljningssuccé. Den 900-sidiga romanen handlar om en stad: Bellona som blivit avskärmad från resten av världen. Varför förklaras aldrig riktigt. Till denna stad kommer en halv-indian som förlorat minnet. Folket i staden, som är väldigt lika newyorkare anno 1969, börjar kalla honom the kid.

I introduktionen till Delany-brevsamlingen 1984 menar Kenneth R. James att en jämförande läsning med Thomas Pynchons Gravitationens regnbåge, "that other gargantuan novel of social system-and-chaos" borde göras. Och ett recensionsutdrag på baksidan av den pocketutgåva jag läst kallar boken en "Joycean tour-de-force of a novel". Och Dhalgren har ryktet att vara en svår, experimentell roman. Men merparten av Delanys text är egentligen jämförelsevis rätt enkel. Det är först de sista 100 sidorna som det direkt experimentella, sidor med text infogade i huvudtexten, tar vid (att en 900-sidig roman går och blir mer svårläst de sista 100 sidorna är faktiskt lite irriterande.)

En av anledningarna till Dhalgrens rykte som en svår roman är att det är en genreroman. Delany hade tidigare skrivit SF-romaner som fått en viss framgång. Dessa var tematiskt radikala men formmässigt konservativa. Inom SF-världen fanns ett stort motstånd mot Dhalgren som inte minskades av att boken gick och sålde över en miljon exemplar.

Mycket av boken hade kunnat stå kvar som den är även om den skrivits som en vanlig roman. Kid samtalar visserligen med en man som gått på månen, i ett av de bästa avsnitten av boken, men sen några år tillbaka hade det ju kunnat vara med i en realistisk roman. De dagar Kid förlorar tjänar mer som ett modernistiskt stilgrepp än som en SF-markör. Men i och med att boken är en science fiction-bok tenderar läsaren värdera dessa tidsförskjutningar annorlunda.

I sina senare kritiska arbeten har Delany menat att SF som paralitteratur snarare än att avgöras av innehåll som rymdvarelser eller avskärmda städer i den nära framtiden utan att det finns förförståelser, en slags tolkande protokoll för texten. Att vi vet att en text är genre gör att vi läser den annorlunda.

Att Delany ändå skildrar det sena sextiotalets motkultur är rätt uppenbart. Men när han vid ett tillfälle kallar det kollektiv huvudpersonen på pikareskt vis blivit ledare för för blomsterbarnens efterföljare så är den tvetydighet som genren ger till tidsperspektivet säkert medveten. Vi vet inte om han menar att den faktiska sena sextiotalsscenen som han skildrar är efter hippiekulturen eller om beskrivningen har att göra med bokens nära-framtid:scenario.

Romanen har kanske inte så mycket till handling. Kid driver omkring genom staden. Hans flickvän spelar munspel, hans femtonåriga pojkvän är omogen. Han hamnar i slagsmål, blir en berömdhet. Boken handlar inte så mycket om det som händer som om hur man beskriver det som händer. I en scen följer Kid med en ny bekant på en tur genom staden och bemärker att det alltid är en ny stad när man vandrar med någon ny.

Också de många sexskildringarna, för sin tid djärva beskrivningar av både homo- bi- och heterosexuella kombinationer, som var en anledning till försäljningssuccén (förutom citatet om Joycean ovan och det Umberto Eco-citat som finns på de flesta Delanyböcker så är det tredje citatet ur en recension i Penthouse) handlar mycket om hur olika människor skildrar samma situation annorlunda. Trots alla trekantsskildringarna handlar Dhalgren snarare om det där saknade kommat.