Heartland av Garth Ennis och Steve Dillon

Garth Ennis är en nordirländsk serietidningsförfattare som tillhör den våg av brittiska sådana som värvades över till USA. Hans mest kända verk är gjorda tillsammans med serietecknaren Steve Dillon: Preacher och deras period på tidningen Hellblazer.

Ett av deras tidigaste samarbeten är den korta serien "And They Never Get Drunk But Stay Sober". Där Preacher och Hellblazer innehåller fantastiska element - Satans bikt och en ängel och en djävul som kopulerar och sånt - så är "And They Never..." en realistisk skildring av ett kompisgäng som brukar gå på barrunda. Den rekommenderas om du kan få tag i den.

Liksom den så är Heartland från 1997 en serie utan vare sej demoner eller folk i trikåer. Den handlar om Kit, en kvinna från Belfast i Nordirland som en gång åkte därifrån men nu flyttat tillbaka. Och om hennes syskon och hur olika syn på deras avlidne alkoholiserade far påverkar förhållandet mellan henne och hennes yngsta syster. Den handlar också om Belfast 1994.

Serien inleds med två personer som sitter och dricker och betraktar natthimlen. Den förste beskriver den lyriskt och lokalpatriotiskt: I fuckin' love the summer in Belfast(...)I love the way the sky is at night, when it's like pale blue an' then dark an' then purple--but it's never really black". Medan den andre har ett annat perspektiv: "The sky was the color shite gets after a dozen Guinness. An'ye should travel more. This place is no different to anywhere else in the summer." De fortsätter att, med många "shite" att prata om staden Vi möter de igen i slutet av boken. Som karaktärer har de rollen att vara inramning, utsmyckning. Som Sofokles vakt eller Hamlets dödgrävare. Men i deras ordväxling ligger seriens kärna. Hos Ennis är himlen i Belfast på sätt och vis vacker på hemstadens himlars vis. Men man bör också resa mer. Se andra himlar.

Som i alla Ennis-berättelser så gås det på krogen. Kit lägger an på sin yngre systers pojkvän. Och håller ett lång argt tal om den politiska situationen i Nordirland

för honom då han inte kommer från platsen och förundras över hur lugnt de alla tar soldaternas närvaro och att de berättar roliga anekdoter om bomber.

Ennis låter ofta sina karaktärer hålla monologer med mycket pathos. Vare sej det handlar om det nödvändiga i att gå ut och dricka sej asfull, som det i slutet av "And They Never...", eller om en omöjlig politisk situation.

Den politiska syn som kommer fram i Kits utläggning är trots den uppeldade tonen rätt sansad. Alla sidorna har fel. Men individuellt går det att förstå det hat som leder till övergreppen. Ennis lyckas i talet få fram den trötthet som en hemvändande nordirländare skulle kunna tänkas känna inför situationen. Förutom blasfemi och obsceniteter så har de bästa ennisserierna alltid haft en stor dos empati.

Det finns delar av serien, som det melodramatiska gräl som är berättelsens center, där man kanske märker en viss ovana vid realistiskt berättande. Har man demoner och vampyrer med i en bok så måste även resten tecknas i lite starkare färger. Men här hade det kanske tjänats på att tonas ner lite.

Annars är det en väldigt bra serie. Jag vet att många tycker att Steve Dillon tecknar fult och lite stelt. Men han kan också få fram känsla med rätt få medel.

Man skulle kanske önska att Ennis, och för den delen Dillon, gjorde fler serier av det här slaget. Och inte enbart skrev om prostituerade superhjältar och perversa zombies och dylikt. Men det finns naturligtvis ekonomiska skäl till detta. Dessa gör sej gällande även här.

Huvudpersonen, Kit, är en karaktär från Hellblazer-serien. Att Heartland är en slags Hellblazer-spin off (och finns samlad i Hellblazer-albumet Rake at the Gates of Hell) hade jag inte känt till om det inte vore för internätet. Jag har läst ett och annat av de nummer av Hellblazer som Ennis skrivit men inget med denna Kit i. Det står heler inte något om Hellblazer på omslaget eller i Ennis efterord. Det finns vissa drag i själva berättelsen som låter en ana att vi förväntas ha mött Kit tidigare. Men inga uttalade referenser till arbetarklassmagiker.

Kopplingen till den då populära ockulta serien är, trots att den är nedtonad, ett sätt att sälja en sån här serie. Och Ennis lägger ofta in längre realistiska partier där genrekonventionerna är nedtonade i sina superhjälte- och skräckserier.

För en författare har detta inte enbart ekonomiska skäl. Det är också för att komma ut till fler människor. Om Ennis hade skrivit fler serier som Heartlandoch "And They Never..." i stället för serier där man dödar Gud fader med sexskjutare så hade jag kanske inte känt till honom och därmed heller inte denna serie.