Ingmar Bergman möter Saw-filmerna - Antikrist och sex och våld

Förr kunde man sälja den mest smala europeiska konstfilm med några nakenscener. Tyvärr är de dagarna över och en del filmskapare försöker vinna tillbaka de genom att ha mer sex och mer våld. Lars von Triers Antikrist (eller Antichrist) har skapat en viss uppståndelse i Cannes. En recensent har kallat den för Ingmar Bergman meets Saw. Och ja, hon menar det som något negativt. Mycket skrivs om våldet och masturbationsscener.

Jag har gillat ungefär hälften av de Trier jag sett sen jag först såg hans Medea. De andra har jag verkligen inte alls gillat.

Triers förra Direktören för det hela var rätt bra och jag gillade Dogville. Det lär ha funnits de som inte gjorde det. Att bägge filmerna utgick mer eller mindre från Brecht ("Sjörövar-Jenny" för Dogville och Den Goda Människan från Sezuan för Direktören...) gav de en större styrka än många av Triers filmer. Men det här låter mer som den sämre Lars Breaking the Waves Trier.

Och även om jag gillar våld lika mycket som alla andra så kan jag tycka idén med explicita sexscener lite problematisk. Även om Trier påstår att skådespelerskan själv ville gå längre.

De explicita sexscenerna är väl kanske inte så förvånande om man ser till Triers ouvre. Lars von Triers andra kortfilm byggde löst på Berättelsen om O. Och han lär ha blivit förvånad när skådespelarna i Idioterna vägrade ställa upp på riktiga sexscener. I stället hyrde han in porrskådisar som body doubles.

Det har kommit en del filmer på senare år som använder sej av "riktigt" sex. Det finns bland de här bra filmer som kortfilmerna "Impaled" av Larry Clark eller "Good boys use condoms" av Ludcile Hadzihalilovic (gjorde 2004 års Innocence). Dessa filmer skulle heller inte kunna göras utan de explicita scenerna och förbli samma filmer. Men ofta känns explicit sex mer som en spekulativ krydda. Som i den usla In the cut av den annars ofta bra Jane Campion.

Det finns naturligtvis också äldreexempel som Jens Jörgen Thorsens Quiet Days in Clichy från 1970. Eller Dom kallar oss mods. Dessa filmer blev på sin tid mer utsatta av censur än de nyare. Att samlaget i "Dom kallar oss mods" var ett riktigt samlag var anledningen till att censuren grep in i den mycket korta scenen. Filmens regissör Stefan Jarl skrev i artikeln "Censuren, modell för ett terroristiskt samhälle": "en skildring som försöker lura publiken att tro att de ser ett 'riktigt' samlag betraktas som legalt, socialt och kulturellt passande medan en oförfalskad framställning av verkligheten, som den är för var och en av oss, inte är det." Detta 1969. Idag har vi kanske för en gångs skull lättare att förstå censurens argumenterande med den pornografiproblematik som finns med ämnet. Nu var ju Jarls film en dokumentär. Vilket väl samman med att scenen knappast kan kallas för pornografisk ändå gör att nog få skulle ha något att invända mot den idag. Medan de, i och för sej få och korta, sexscenerna i Quiet Days in Clichy gör vad som annars är en bra film lite problematisk. Speciellt eftersom det lär vara prostituerade i scenerna.

Det brukar pratas om det här som en växande trend. Men antalet filmer som använder sej av "äkta" sexscener är rätt få (om man inte räknar med de som inte har något annat). Och även om de kan få ökad uppmärksamhet på festivaler så finns det mycket annat som talar emot de ur ekonomiskt hänseende. Antikrist lär bli svår att sälja till många biografer.

(Uppdatering: Och Antichrist har visserligen blivit såld till USA och England men kommer där att få de en del scener bortklippta. I Sverige visas den oklippt. Också Breaking the Waves fick ett par scener bortklippta för den amerikanska versionen.)