Kafka på stranden

I en av böckerna i Simone de Beauvoirs memoarsvit så sitter hon med Sartre och de läser en artikel där Proust, Joyce och Kafka kallas för de tre största författarna. Detta är typ tidigt 40-tal. De skrattar gott åt detta påstående. Om nu den där Kafka verkligen var så bra så skulle de väl redan känt till honom.

Något liknande kan jag känna inför hypade författarskap. Om nu den här Haruki Marakumi verkligen vore så bra så skulle jag väl redan ha läst honom. Detta är möjligen ett inte helt logiskt resonemang. Nu har jag i alla fall läst Kafka på stranden av Murakami. Och den var väl rätt okej.

Romanen har inte så mycket med Kafka att göra även om huvudperson, en femtonåring på rymmen, har tagit sitt namn efter honom. En novell av Kafka diskuteras liksom flera andra böcker. Och filmer, som scenen med mjölkflaskan i Truffauts De 400 slagen.

Boken följer, i början, tre olika berättarstråk. Dels den 15-årige Kafkas, dels ett om en äldre man med svagt förstånd och en alltför ljus skugga. Och en berättelse om en skolklass som oförklarligt somnar. Den sistnämnda delen, berättad i en faux-dokumentär stil, försvinner efter ett tag då den visar sej vara förhistoria till en av de andra två berättelserna. De tar en längre stund inom de närmar sej varandra.

De tre stråken berättas i något olika stilar. Även om huvudhistoriens i stort realistiska stil efter ett tag får drag av samma drömska atmosfär som den i mannen med den ljusa skuggan.

I stort sett är det en rätt bra och medryckande bok. Det finns ett parti med försök till en konservativ politisk satir med korkade feminister som är pinsamt dåligt skriven. En historia med märkligt mordiska studentradikaler är också involverad. Men det kan inte vara lätt att vara konservativ när det kommer till att skriva satir (även om Evelyn Waugh har visat att det går.) Det finns en vis löshet i strukturen här och där. Men svagheterna är rätt jämnt utspridda så de påverkar inte så mycket.

En av de böcker Kafka sitter och läser och som det talas om i boken är av den japanske sent 1800-talsförfattaren Natsumi Soseki, mest känd för romanen Kokoro (som också har en tredelad struktur) men Kafka läser en annan av hans böcker. Kafka på stranden är mer japansk i stuket än jag hade förväntat mej. Kanske mer Oe än Abe. Särskilt hur historierna flätar in sej i varandra påminner om Oes berättande. Men Murakami är också tydligt påverkad av senare mer modern, jag vill säja engelskspråkig men det måste finnas japanska exempel på typen, sorts prosa a la Easton Ellis och de. Fast med böcker och filmer istället för varumärken. Skurken har också något väldigt stephenkingskt över sej. Det är kanske den här kombinationen som har gjort honom så populär.

Jag vet inte om Kafka på stranden är en av Murakamis bättre eller en av hans sämre böcker. Eller om den är särskilt typisk. Jag känner inget starkt behov av att läsa mer.