Tuppen på berget var en serie med utländsk lyrik vald av Artur Lundkvist som gavs ut på 70-talet. Den blandade kända poeter som Paul Eluard och Pier Paolo Pasolini med mindre kända som Nichita Stanescu och Justo Jorge Padrón. Den senare var en av flera poeter i serien som var bosatt i Sverige.
Coeckelberghs hette förlaget som gav ut diktböckerna. De hade ett enhetligt utformande. Samma rektangulära form. Och på baksidan av samtliga böcker i serien var ett citat av Charles Baudelaire: "Man kan leva tre dagar utan bröd, utan poesi - aldrig."
Inte en, utan två personer har när de har sett någon av volymerna hemma hos mej tagit upp och läst detta citat för att sedan tala om att de levt mer än trettio år utan poesi och klarat sej alldeles utmärkt.
Och tar man citatet bokstavligt är det oriktigt. Ingen har dött av poesibrist. Nu kan hävda att poesi här ska ses som en symbol för något vidare, liksom bröd här betyder mat. Men på ett urval med poesi förstärks kopplingen till lyrik, med versfötter och allt.
Citatet kommer från en tid när poesin hade en central ställning i kulturen. Medan det citeras i en annan tid när denna ställning har försvunnit. I stället var, och är, poesin sedd som en finare del av kulturen.
Idag är väl poesiläsande närmast att se som en kufisk hobby som ornitologi eller filateli. Många annars belästa människor kan, nästan helt utan skam, säja att de aldrig läser poesi. Ändå lever uttryck som "rena poesin" kvar. Och i överförd mening finns det fortfarande gott om människor som pratar om vikten av poesi i livet.
Dessa människor försöker med största säkerhet sälja dej något.
Ja, det är inte direkt så att genomsnittsmänniskan idag läser diktsamlingar. Å andra sidan finns det många som skriver dikter, vilket märks på internet - även många som sällan läser publicerad poesi läser gärna andra amatörpoeter och publicerar sina egna dikter på t.ex. poeter.se eller liknande sidor. Och poesi finns ändå närvarande i alla liv, bara mer eller mindre, tänker jag mig. I sångtexter, eller i dagsverser. Få människor i Sverige idag går genom livet utan att någonsin läsa en dikt som talar till dem. Och på sätt och vis är det kanske lite bra för poesinördarna att poesi är så pass nördigt? Det faktum att någonting är begränsat till en liten grupp brukar ju göra engagemanget desto mer helhjärtat inom gruppen. Sedan är det ju intressant att de poeter idag som läses mest är de som inte anses vara finlitteratur. Bob Hansson till exempel har väl haft en stor läskrets. Och många därute älskar en eller några få poeter men blir aldrig poesislukare. En fråga med många trådar att dra i! Ursäkta min långa kommentar!
SvaraRaderaDet gäller egentligen alla genrer att det som säljer bäst inte är finlitteraturen.
SvaraRaderaMen i nyare tid har det saknats populärpoesi. Fast den som skrivs på poeter.se och sånt väl kanske är en sorts. Liksom såna där poesilästävlingar som Bob Hansson kommer ifrån.
Jag är inte säker på att den (relativa) frånvaron av en populärvariant är särskilt nyttig. Andra delar av högkulturen har tagit mycket från masskulturen.
Engagemanget bland poesiläsare är ofta stort men kan bli direkt självgratulerande.
Leva ett liv..utan poesi ?
SvaraRaderaSkulle nog inte kalla det liv..
mer som en parodi..på liv.
Vilken kontakt med sina sinnen..
naturen..medmänniskor..har man
om man inte får den genom poesin?
Nördigt läsa poesi-knappast..
beror på en själv..inställningen!
MVH Gladiatan