När Malvina Reynolds fick frågan var hon fick idén till sina sånger så brukade hon svara att om hon visste det så skulle hon åka dit varje dag.
Var får du dina idéer?, måste vara en av de allra vanligaste frågorna till konstnärer och författare. Och hur de kom på enskilda berättelser eller romaner händer det ibland att författare går in på i intervjuer och förord/efterord. Det bästa svaret på var en författare får sina uppslag som jag stött på finns i efterordet till Jack Danns novellsamling Jubilee.
Dann berättar att han satt i en författarpanel och de åter en gång fick frågan om var deras idéer kom ifrån. De svarar efter bästa förmåga. Lite svävande och långrandigt. Men när det blir sf-författaren Edward Bryants tur att svara så lutar han sej tillbaka, ler och säjer: Varje månad skickar jag fem dollar till en äldre dam ("this little old lady") i Duluth. Hon sänder mej sen tio helt nya idéer. Svårare än så är det inte.
Dann berättar att även om alla i publiken skrattar så kommer det fram flera personer till Ed Bryant efteråt och ber om adressen till den där tanten i Minnesota.
Edward Bryant vann ett pris på en av de första Clarion Workshops, en skrivarkurs för speculative fiction som hölls av Robert Scott Wilson. Detta var 1971 och kursen hade som gästföreläsare Harlan Ellison, Ursula K. LeGuin och Joanna Russ. I antologin clarion II (i sej på flera sätt ett intressant tidsdokument) står det om Ed Bryant i presentationen av en av hans noveller i urvalet att: "his work has appeared so widely that his name is now known to the most casual of science fiction." Om det var sant då är svårt att säja, även om Edward Bryant verkar ha varit ett av de nya hoppen inom genren Det är i alla fall inte sant längre.
Ed Bryant skrev på sjuttitalet och åttitalet flera prisbelönade noveller. Ett par har översatts på svenska. De jag har läst är bra. Men han verkar inte ha gjort mycket väsen av sej senare. Kanske gav någon den gamla kvinnan i Duluth ett bättre erbjudande.
Det var en bra historia!
SvaraRaderaAnnars så är det bara ibland roligt att veta var författarna får sina idéer ifrån. Och ibland kan det bli en alldeles för stor grej av det hela. (Av någon anledning så tänker jag på alla gånger som Jan Guillou i tid och otid berättat om hur han fick idén till Hamiltonböckerna när han förföljdes av norska SÄPÅ under ett Oslobesök.)
Om jag hade skuggats av norska Säpo hade jag nog också nämnt det ofta.
SvaraRaderaFörfattare gör gärna anekdoter av hur de kommer upp med historier. Vilket ofta kan vara en rolig läsning.
Men egentligen är idén en mycket liten del av en berättelse.
Hm. Idén är kanske en liten del av berättelsen, men det som är helt avgörande eller hur? (Även om förstås alla timmarna med orden, redigeringarna är lika viktiga, så skulle de över huvud taget inte vara betydelsefulla om den där idén inte funnits.)
SvaraRaderaDäremot blir inte alla bra idéer en bra bok (eller ens någon bok över huvud taget). Och jag tvivlar på att alla bra böcker kommer från geniala idéer (eller jo, på ett sätt gör de väl det, men jag tror inte att författarna alltid kan säga att det var en speciell händelse, en speciell dag, en speciell bok eller en speciell artikel som startade det hela).
Ibland är nog också de bra historierna om idéer just en bra historia... Men inte gör det något! :-)
En författare (jag kommer inte ihåg vilken) beskrev i en bok hur han och hans kollegor brukade sitta i en bar och prata om idéer de hade till historier.
SvaraRaderaDetta gjorde de öppet inte bara för att det fanns en codex mot att stjäla varandras historier utan också då det, enligt honom, fanns så mycket kvar innan en idé blev till en historia.