Ständigt dessa polskor och Thirteen Moons

P. O. Tidholm skriver om folkmusik och Giga och saknar den traditionella såsom polskor. Men skivor med bara polskor är en sak. När folkmusikband av folkrock eller balladkaraktär smyger in polskor för att visa att de kan spela fiol är då man funderar på att sluta lyssna på folkmusik.

Om man lyssnar på folkmusik kommer ständigt en polka eller polska in och förstör. Eller en schottis. Den brittiska folkrocken är ännu värre med sina jigs.

Hemslöjdsvarningen går över till mörkt orange så fort en fela slår an en polkaton.

Norrlåtars andra platta Folk som vi har flera klassiker som världens vackraste sång "Visa från Roknäs" eller "Sista brevet från Liikavara-Frans ("Och Målar-Aarto han vara finne/han magen har utav garvat sinne/han dricka rödsprit och hårtinktur/haakabalsam och polityr"). Men dessa ligger mellan en drös av schottisar och polskor och valser och träskor och fucking hambos. Åtminstone är det många olika sorters mesig musik. Och rytmen är lite annorlunda än den traditionella här och där. Inte så att det hörs direkt. Men nog för att de på slutet av första sidan har en harrang om att "så får man väl inte göra".

Vilket är irriterande.

Fast det finns en skiva där en polska gör albumet bättre. Nämligen Thirteen Moons Little Dreaming Boy. Denna Thirteen Moons enda lp kom 86, ett bra musikår. Skivan är inte folk utan saxofonbaserad pop.
Men efter en vemodig vacker version av den traditionella "Wayfaring Stranger" är nästa spår en polska framförd på fiol av Thuva Härdelin, som inte är med på någon av de andra låtarna. Denna "Polska by Gelsbo-Jonas" följs av "Wasn't there a time" (Den bästa låten dedikerad till Staffan Hildebrand).
Polskan spelas helt traditionellt utan utsmyckningar. Brytningen förhöjer skivans sensommarsound.