onsdag 8 juli 2009

Alan Moores Stålmannen


Apropå Stålmän som aldrig blev av så skulle Alan Moore ha skrivit den ena Superman-tidningen i mitten av 80-talet. Men det blev bråk med han som skrev den andra.

Alan Moore skrev dock tre Stålmannenserier (och en kortare prosatext) för förlaget DC Comics. Dessa (minus prosaberättelsen) ges idag ut i en dyr inbunden utgåva som fått sitt namn efter en av serierna. Serien heter "Whatever happened to the man of tomorrow?".

Moore fick i uppdrag att skriva en sista Stålmannenhistoria när förlaget skulle starta om serien från början 1986. I gamla Stålmannenserier förekom såna här sista berättelser av och till. De kallades för "imaginary stories" för att skilja sej från de som i seriens universa så att säja räknades. Om Stålmannen skapade ett utopia på jorden i en sån här imaginär historia så var det inget som påverkade nästa nummer av tidningen. Moores "Whatever happened to the man of tomorrow?" har ett motto, en dikt, som anspelar på de här historierna (det saknas i den svenska utgåvan i DC:s universum klassiska serier av Alan Moore som har de tre Stålmannen-historierna samt flera andra serier som Moore gjort för förlaget, bäst av dem hans Gröna Lyktan-serier. Det är en något hafsig volym med för stark limlukt.)
Det lyder, något förkortat: "This is an IMAGINARY STORY/(which may never happen, but the again may)/about a perfect man who came from the sky and did only good./It tells of his twilight(...)This is an IMAGINARY STORY .../Aren't they all?". Dikten står över en teckning över ett minnesmonument av Stålmannen. Hela serien har denna lite vemodiga ton över sej.

Seriens inramning är en intervju med Lois Lane för tio år efter att Stålmannen försvunnit. I den förekommer en stor mängd av Stålmannens bifigurer. Från Krypto, superhunden, till en av Brainiac zombiefierad Lex Luthor. Allt tecknat av Curt Swan, som illustrerade en stor mängd av de gamla Stålmannen-serierna. Nästan alla dör. Det här brukar beskrivas som en hyllning till den gamla eran. Ett omfamnande av seriens alla bisarra element. Som vart menade att ersättas av en mer jordnära ny version. Men de många brutala dödsscenerna talar ett delvis annat språk. Moore var känd för sina "realistiska" varianter på superhjältegenren. Som Watchmen och MarvelMan, serier som bägge till delar utgår från Stålmannen-tropen.
Scener som den där Stålmannen har ett sista hjärta-mot-hjärta med sin hund och en annan där hans sidekick och före detta flickvän går i döden för honom ropande "Ingen älskade honom mera än vi! INGEN!" hindrar inte att serien inte riktigt verkar ta de delar som den säjs omfamna riktigt på allvar.

De andra två Stålmannen-serierna är bättre. "For the man who has everything" vänder på det eskapistiska motivet i genren. Medan "The Jungle line", där Stålmannen möter Träskmannen (Swamp Thing) påminner mer om Moores Swamp Thing-serier.

Moore kom delvis att ta avstånd från den mörkare inriktning som superhjältegenren fick efterWatchmen och Frank Millers The Dark Knight Returns. Samma dag som Whatever happened to the man of tomorrow släpps också två av numrena i "After Watchmen"-serien. Första numret av Tom Strong och första numret av Grant Morrisons och Frank Quitelys All-Star Superman.

När Tom Strong började ges ut i slutet av nittitalet så anknöt den liksom de andra Alan Moore-skrivna titlarna i ABC Comics till de gamla pulphjältarna innan Stålmannen. Tom Strong är framförallt baserad på Doc Savage. På detta sätt försökte Moore återfinna glädjen och det fantasirika i genren.

Medan Grant Morrison fick som instruktion av redaktören att göra något som påminde om "Whatever happened...". Men Morrison lyckas bättre med att omfamna de många fantastiska elemten i Stålmannen-universumet. Och om det är en av Moortes Stålmannen-texter som influerat Morrison är det nog snarare hans Stålmannenpastisch Supreme.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar