Michael Moorcock skrev en gång att han blev mer skrämd när han såg folk sitta på tåget och läsa Den långa flykten av Richard Adams än han skulle blivit om de hade läst Mein Kampf.
Robert Scott Wilson brukade, inför förfärade studenter, kalla Dune (Arrakis ökenplaneten) för en fascistisk roman.
I fantasyns ur-text, Sagan om ringen av J.R.R. Tolkien sysslar skurken med rasblandning. Hjälten i en fantasybok är ofta utvalt på feodalt vis för sitt öde. Så som das überkind Harry Potter.
Fantasyn har upptagit element från äldre feodala historier på ett okritiskt sätt.
Nu skulle man kunna peka på att bland de första fantasyförfattarna också fanns den socialistiske anarkisten William Morris (visserligen motståndare till demokratin) och att hans inflytande är lika stort som Tolkiens. Och att Moorcock hade/har en viss benägenhet för överdrifter och provokationer (samt skrev själv heroisk fantasy - något som kan säjas försvaga hans anti-Tolkienståndpunkt).
Men det finns en dyrkan av de starka som inte ofta ifrågasätts i fantasyn. Dess profeodala rötter riskerar att bli till obehagliga undertexter. Kanske mer pågrund av marknadens krav än för att J. K. Rowling och andra skulle ha fascistiska åsikter.
Det är klart för min del är problemet med fantasyn att den är tråkig. Inte att den hyllar rasrena ädlingar.
Har faktiskt aldrig tänkt på att det är så... kanske lite underligt med tanke på att fantasy är min favoritgenre. Men jag tycker inte det är något viktigt att lägga ner tid på :P vem vet, kanske dyker det upp en fantasy som strider mot detta snart. ^^
SvaraRaderaDet finns nog i och för sej fantasyförfattare som på olika sätt ifrågasätter den hjältedyrkan som genren bygger på.
SvaraRaderaIbland med hjälp av ironi.
Apropå Tolkien och LOTR så sa en person till mig att det var så fint med alla de där olika folken som hjälptes åt och därmed lyckades besegra Ondskan.
SvaraRaderaSå så kan man också se det...
Förr var det vanligt att man läste boken som en allegori över Hitler.
SvaraRaderaOch att den dumme var hitler då.
Nån av de läsningarna betonar de olika folkens samarbete i boken.
Tolkien motsatte sej den läsningen.
Men han hade knappast uppskattat att man sett texten som anti-rasblandning heller.
Kanske det mest intressanta är att en text kan vara så levande at den håller för olika sorters läsningar genom tiderna.
SvaraRadera(Oj vilken otroligt snusförnuftig kommentar, men jag postar den ändå.)
Bollen är rund också.
Cina Miéville skrev nyligen i en artikel att bland det som var bra med Tolkien var att hans text undvek allegorin. Att hans värld inte i första hand handlade om något annat.
SvaraRaderaFiktion som är sej själv först (metaforisk snarare än allegorisk) får, enligt Miéville, fler betydelselager.
Vad gäller Den långa flykten har jag svårt att se något fascistoidt (sp?) i den. Snarare är den väl lite dumsnäll i att alla behövs och fyller en funktion. Femman är liten och svag men har sin förmåga att se in i framtiden eller snarare ana den, men Koppen är inget särskilt annat än att han är sällskap till Femman... för mig känns Den långa flykten snarare socialdemokratisk. Alla ska med.
SvaraRaderaMen det finns säkert något jag missar.
Jag höjde själv lite på ögonbrynen när jag läste Moorcock om Mein Kampf och Den långa flykten.
SvaraRaderaMen jag tyckte uttalandet var så extremt att det var lite kul.
Exakt vad han menar vet jag inte.
Det finns en rätt tydlig konservativ tendens i Richard Adams romaner. Men det är ju inte riktigt samma sak.