Belgiska serier

Så det är Belgiens nationaldag. Vilket får en att tänka på belgisk litteratur.
Jag vet inte om jag läst särskilt många belgiska romanförfattare eller poeter. På rak hand kommer jag bara på Paul van Herck och Hugo Claus. Och Simenon är väl belgare?

Ändå har en del av den belgiska berättarkonsten varit en stor del av min läsning under några år. Nämligen belgiska seriealbum. Herges Tintin, Peyos smurfer och Johan och Pellevin. Och inte minst Franquin. Vars första betydelsefulla serie var Spirou, en serie han inte skapade men tog över från andra. Serien har fortsatt efter att Franquin lämnat den.
Där introducerades Marsupilami. Som fick en egen serie. Också hans Gaston, en av de bästa franskspråkiga skämtserierna, gjorde ibland inhopp i serien.
Franquin gjorde också serier riktiga till vuxen publik som de svartsynta skämtserierna kallade Svarta idéer. Det finns flera belgiska vuxenserier. Men jag har inte läst särskilt många.

Förr fanns de belgiska skämt- och äventyrsserierna rikligt presenterad på svenska (åtminstone de för barn och ungdom. Men numera är det sämre. Nån av de senare Franquin, som har fått god kritik, ska ha kommit ut. Men det mesta är återutgivningar. Riktade till de som läste serierna som barn.
Gaston har till exempel kommit i en påkostad utgåva med serierna kronologiskt ordnade och textningen omgjord. Men den är så pass påkostad att det är svårt att tänka sej någon införskaffa den som inte redan läst en hel del Gaston. Nåväl, bibliotek har säkert köpt in den. Låna den.