En ung poliskonstapel kom gående på vägen från staden. Han bar uniform och batong och verkade mycket stark av sig. Men han var ingen vanlig poliskonstapel, han var en glad poliskonstapel. Ibland lade han händerna på ryggen och marscherade fram med långa, bestämda steg, såsom en polis, vilken själv- och pliktmedveten skall gå och häkta en farlig förbrytare. Men minuten efteråt återföll han i ett drömmande nästan frånvarande sätt att röra sig; han slängde med armarna, körde händerna i fickorna, fingrade tankspritt på batongen som slängde i bältet
Jag läser i Folket i bilds 50 års jubileumsnummer (egentligen ett nummer av FiB/Kulturfront, om FiB/Aktuellt som var den egentliga fortsättningen på tidningen uppmärksammade 50-årsdagen vet jag inte). Där finns noveller och artiklar ur den gamla FiB återtryckta som de såg ut när det begav sej. Också med de lite irriterande Forts på sid. Rudolf Värnlunds novell "Den romantiske poliskonstapeln" ryms dock på ett uppslag.
Det står att den var publicerad i ett Folket i Bild-nummer från 1955. Vilket förvånar mej då jag hade för mej han dog i mitten av 40-talet. Jag går till Värnlund i bokhyllan och tar fram novellsamlingen Ungar och andra. Som inleds med "Den romantiske...". Mycket riktigt kom den ut 1941. Illustrationerna av Ove Dahlstrand i FiB har årtalen 55 så novellen måste ha tryckts om med nya illustrationer.
Folket i Bild säjer att novellen "hör till Värnlunds ljusaste saker, nästan en humoresk." Många av novellerna i Ungar och andra är av det lättare slaget.
Värnlund är nuförtiden mest känd för att han brukade brevväxla med Eyvind Johnsson. Hans arbetarromaner är rätt typisk arbetarlitteratur. Fabriker och misär, kärvt skildrade. Och inget fel med det. Men bilden av Värnlund blir inte hel utan noveller som "Den romantiske poliskonstapeln". Det är en kort novell. Ett tidningsuppslag eller åtta sidor i samlingen.
I den stannar titelns poliskonstapel upp för att plocka blommor. Han möter en luffare och de börjar prata.
Egentligen skildras det då samtida samhället. Med fattigdom och nödvändigheten att avancera om man ska klara sej. Men det är också en feel-good-novell med en slutpoäng.
Också Värnlunds lite tyngre verk är underhållande att läsa. Som mycket arbetarlitteratur har hans romaner och noveller väl fått något av en tråkighetsstämpel på sej. Men den tidens proletärlitteratur har i regel hållit sej bättre än den borgerliga populära svenska romanen från 40-talet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar