I scen 14 i enaktaren Den fjättrad Ubu, den andra av Alfred Jarrys Ubu-pjäser (som är en parodi på den molierska komedin där Kung Ubu är en parodi på den Shakspereska tragedin) så slår Mor Ubu karaktären Pinkenkopp i huvudet. Hon säjer ("rasande")"Knacka, knacka, knacka!" och denna beskrivning följer: "(Genom sin glugg knackar hon till Pinkenknopp med sitt vattenkrus så han går i två bitar, uppifrån och ner). Pinkenknopp säjer (enligt anvisningarna "tillsammans") till sin niece: "Var inte rädd, kära barn, nu har du två onklar" (övers. Sture Pyk i Alfred Jarry i urval, eller Far Ubus läsebok.)
Det är möjligt man med dagens sceneffekter skulle kunna få till denna scenanvisning. Men när pjäsen kom ut måste det ha varit svårt. Beskrivningen är ett påskägg till läsaren (den första opublicerade Ubu-pjäsen var gjord som dockteater och då hade det ju fungerat).
Själv läser jag fler pjäser än jag ser på dem. Jag tror det var Artur Lundkvist som sa något i stil med vad ska man med teater till när man kan läsa pjäserna. Förr var det också vanligt med läspjäser. Scenanvisningar är en viktig del av läsupplevelsen. En lika viktig del av texten som dialogerna.
Vi är definivt olika där. Jag föredrar pjäser utan så mycket scenhänvisningar. Också när jag läser dem.
SvaraRaderaDet är som med allting annat att olika författare är olika bra på att skriva scenanvisningar. Alltför många scenanvisningar kan bli irriterande.
SvaraRaderaMen väl använda kan de ge en ytterligare krydda till texten.