De litterära trenderna växlar snabbt. Jeff Noons Rytmen i blodet gavs ut på det lilla förlaget Tivoli tillsammans med böcker av författare som då ansågs hippa. Mycket Douglas Coupland, som i och för sej måste ha varit passé redan då, men Tivolis utgivning skvallrar om att de försökte hänga med men inte riktigt gjorde det.
Noon var kanske den minst kända i deras utgivning. En brittisk science fiction-författare som brukade neka till att hans böcker var cyberpunk för att ge dem ännu fånigare genrebeteckningar (Automated Alice, hans bästa roman, kallade han för avant-fantasy).
Vurt hade blivit hyllad som det nya inom märklig sf och med denna hans inbrott i mainstream trodde man att han skulle bli den nye William Gibson.
Romanen har fortfarande vissa utom-realistiska drag. Det finns en vätska i en boll som man kan skaka för att omedelbart få nya mixar.
Romanen utspelar sej i danskulturen och handlar om en man som går med i ett band. Han spelar bas. Texten innehåller omarbetade stycken från andra författare, något som georges Perec brukade syssla med. Dessa kallas scratchningar och samplingar. En av författarna som "samplas" är cyberpunkaren Pat Cadigan. Och samma alltför hårdkokta prosa som hos henne finns i boken.
Meningarna i romanen bryts upp med snedstreck/kanske för att försöka ge/intryck av samma/slags rytm som i dansmusiken/men gör också att texten/påminner isuellt om äldre/beat-författare/anknytningen påminner om den mellan/dansmusiken och skifflemusiken/som görs i romanen
Men mest är det ett irriterande inslag, ett sätt att försöka dölja hur pass konventionell roman det faktiskt är med dess kärlekstriangel och fadersfrågor.
Inte för att det direkt är en dålig konventionell roman. Den tar sej lite på slutet särskilt i en scen där huvudpersonen efter att injicerat en mix med en sampling av skiffelmusik förs tillbaka till en skifflespelning.
Men det är en bok som får en att känna att 90-talet är avlägset. Som skifflens storhetsdagar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar