Svenska Dagbladet har en artikel om Neil Gaiman uppe. Den handlar mest om hur populär han är. I USA. Medan han kallas för något av en doldis i Sverige. Bland kommentarerna till artikeln är det flera som invänder mot detta. Men relativt sett okänd kan man nog hävda att han är här. Det är inte underligt att en del författare, även engelskspråkiga sådana, inte är lika kända här som i sina egna länder. Man skulle önska det vore vanligare.
En förklaringsgrund till att han inte är fullt lika populär i Sverige, som också nämns i artikeln, är att han är fantasyförfattare. Och fantasy är en mindre populär genre i vårt land. Artikeln vill emellertid inte riktigt gå med på att han är fantasyförfattare (åtminstone inte en typisk fantasyförfattare) då hans böcker blandar skräck och realism och saga. Något i stort sett alla författare som skriver i genren brukar göra.
Att han då ändå är fantasyförfattare gör att detta att han skriver en del böcker riktade till barn och en del böcker riktade till vuxna lite mindre sensationellt än som det framställs i artikeln. Då detta är vanligt inom den genren. Exempelvis Michael Ende, Tanith Lee, Ursula K. LeGuin och China Mieville har skrivit både vuxenfantasy och ungdomsfantasy.
En annan orsak till att hans böcker fått mindre spridning i Sverige är att hans serietidningsförfattande i mycket la grunden för de fortsatta framgångarna och att mycket lite av serier kommit på svenska. Artikeln nämner bara den delen i en mening men det är väl rätt rimligt då han numera nästan lämnat seriernas värld.
Jag tycker själv hans prosa är svagare än hans serietidningsförfattande. Hans noveller (jag har mest läst hans noveller, men tillräckligt mycket av hans romaner för att inte läsa fler) är emellertid ofta underhållande. Men trots att de ofta handlar om folk som berättar berättelser och om hur viktigt detta är så stannar hans eget berättande ofta vid vinjetter. Som bäst blir också ofta hans noveller när de direkt anknyter till andras texter som Arthur Conan Doyle möter H. P. Lovecraft-historien "A Study in Emerald", eller R. A. Lafferty-hommagen "Sunbird".
Artikeln är apropå den på svenska kommande Kyrkogårdsboken, en Tarzan med spöken istället för apor. Vilket låter som en kul idé. Men den hyllande recensionen i DN får boken att framstå som Gaiman när han är som mest påfrestande.
Bra text. Jag tyckte visserligen Karin Svensson ansträngde sig lite för att klargöra att all fantasy inte måste bestå av barbröstade blondiner och brölande barbarer, vilket väl är en vanlig stereotyp uppfattning bland många.
SvaraRaderaMen visst blir det lite fånigt att framhålla blandningen av realism och fantastik som något specifikt Gaimanskt.
Och ja, synd att de inte skrev mer om Sandman. Att folk inte känner till den delen av hans författarskap är väl en utmärkt anledning att ta upp det? I övrigt tycker jag nog också att Gaiman post-Sandman kan kännas lite...jag vet inte, klyschig. Eller så är det bara hans gravallvarliga fans som irriterar mig.
I barbröstade blondiner/brölande barbarer-genren tycker jag Samuel R. Delanys Neverÿon-svit och berättelserna om Alyx av Joanna Russ är de bästa.
SvaraRaderaArtikeln har en viss kluvenhet till hur den tar upp fantasygenren.
Dels är det fel att kalla Gaiman för fantasyförfattare.
Dels, mot slutet, beskrivs fantasy som något som kan vara både bra och dåligt. Fantasy är inte heller egentligen fantasy.
Det här är, med tanke på fantasygenrens ställning i Sverige, kanske förståeligt. Men jag tyckte det var intressant i sin typiskhet.
"Kyrkogårdsboken, en Tarzan med spöken istället för apor"
SvaraRaderaNej, snarare en Djungelboken med spöken istället för vargar, Baloo och Baghera. (hur de nu stavar det)
Ja, jo den ska bygga på Djungelboken.
SvaraRaderaMen konceptet pojke uppfostrad av X är samma som det i Tarzan.
Jag har just läst en del andra Tarzan-varianter. Så därför tänkte jag på den snarare än Kipling.