Om J. D. Salinger och om att sluta berätta

På gymnasietiden berättade en av mina vänner att han hade hört talas om en bok som i stort alla som hade läst hade blivit mördare och/eller självmördare.

Det var Räddaren i nöden han menade. Det var kanske inte riktigt sant.

Lönnmördares förtjusning i Salingers verk är bara en liten del av det som gjorde Salinger till den amerikanska författarmyten förkroppsligad.

Som Rimbaud slutade han att skriva (eller åtminstone att publicera sej). Till skillnad från Rimbaud jagades han av journalister och uppfyllde därmed också kriteriet att trots allt vara kändis. Med rykten om att han för sej själv fortsatt skriva historier om den glada familjen Glass och deras äventyr och egenheter (Glassarnas inflytande på amerikansk film och litteratur har inte enbart varit av godo).

I en av hans tidiga noveller "Den skrattande mannen" (i Till Esmé kärleksfullt och solkigt) berättas om en grupp pojkar som alla lyssnar trollbundet till deras chaufför och scoutledares berättelse om en gammaldags osannolik äventyrshjälte. Novellen är väldigt bra. (Vissa teman är gemensamma med Räddaren i nöden som skrevs vid ungefär samma tid.) Det är en historia om berättelsers kraft och om att berättelser, som allt annat, har ett slut.

Kanske kommer de nu att hitta volym efter volym från Salingers penna. Men jag tvivlar på det.

J. D. Salinger dog i onsdags, 91 år gammal. 1965 publicerade han sin sista novell.
"Här slutade historien förstås. (För att aldrig mer återupptas.)"