Lyrans senaste tema-trio handlar om bladvändare, böcker som man har svårt att lägga ifrån sej. Förmågan att skriva så man måste läsa vidare är inte alla författare som har, inte ens alla bra författare. Och egentligen tycker jag nog det är en något överskattad egenskap hos en text. Många bra böcker läser man helst i små stycken och de böcker som tvingar att fortsätta läsa kan ofta vara rätt dåliga. Om slutet inte håller, som så ofta är fallet, så blir det en större brist. Dessutom är vilka böcker som är bladvändare mer individuellt än det brukar framställas. För ren allmänbildning har jag tvingat mej igenom en och annan deckare och thriller. Ständigt heter det i recensioner att de är omöjliga att lägga ner och alltid så går läsningen trögt fram.
Men nedan kommer tre böcker som ändå har den här kvalitén men ändå är bra och nog kan ha samma effekt även på andra (utan egensinniga exempel som Karl Kilboms memoarer, Roland Barthes läsning av en balzacnovell eller Ricardos ekonomiska essäer, böcker jag själv läste i ett svep men som kanske inte vanligtvis har den effekten):
Vitt brus av Don DeLillo
Egentligen en satirisk roman i universitetsskildringsgenren. Huvudpersonen är en Hitlerforskare som inte kan tyska. En vagt beskriven olycka ger ett bakgrundliggande spänningsmoment till handlingen men det är DeLillos prosa som tvingar en tt bläddra framåt.
Grek söker grekinna av Friedrich Dürrenmatt
Den schweiziske författaren Dürrenmatt skrev flera romaner i kriminalgenrens närhet. Detta är en av hans humoristiska romaner. Men berättelsen om den anonyme bokhållaren Archilochos vars liv efter att han fått ett positivt svar på en kontaktannons vänds till det bättre är en minst lika driven berättelse som Dürrenmatts mer thrilleraktiga.
From Hell av Alan Moore (text) och Eddie Campbell (bild)
När den här serieromanmen om Jack the Ripper filmatiserades så lade de avslöjandet av Jack Uppskärarens identitet i slutet av filmen som en who-dunnit. Filmen orkade jag inte se klart. I Moores/Campbells version får vi redan från början veta mördarens identitet men hans färd genom dåtidens London är i sej betydligt mer spännande. Campbells karakteristiska bildberättande ger en spänning också åt de mer stillsamma stunderna i historien.
Delillo tycker jag låter intressant. Dürrenmatt-boken låter lite i samma stil som Hemskt Osams av Erik Andersson.
SvaraRaderaJag kan försäkra dej om att alla tre är intressanta. Men DeLillon är en av hans bättre. Rolig och spännande och allt det där.
SvaraRaderaTyvärr har jag inte läst Erik Andersson så om den liknar Dürrenmatt eller inte vet jag inte. Grek söker grekinna är lite som Evelyn Waugh möter G. K. Chesterton via Heinrich Böll om man ska leka likhetsleken.
Vet du, konstigt att du inte läst Andersson. Jag skulle faktiskt inte blivit förvånad om du outade dig själv _som_ Andersson.
SvaraRaderaJag har hursom satt på DeLillo på den där långa listan.
Mao II är också bra delillo-wise.
SvaraRaderaSjälv hade jag blivit förvånad om det visade sej att jag var Erik Andersson. Är han bra?
Tja, vad du och jag tycker är bra brukar ju inte alltid överlappa, så vad ska jag svara på det?
SvaraRaderaJag har läst ett par böcker av honom, och han skriver liksom med pokerface, och får helt absurda saker att låta helt naturliga (eller möjligen endast lite olägliga). Det där som händer mellan raderna är ganska intressant. "Hemskt osams" tyckte jag var rätt bra, om du vill kolla lite närmare på honom.
Lite googling visar också att det är samme Andersson som nyöversatte Ringen-trilogin. Det visste jag inte (ett ganska vanligt namn). De böcker jag läst av honom har dock inga som helst likheter med Tolkien (de har tvärtom nån slags underliggande humor, som jag aldrig riktigt uppfattat hos Tolkien).
Hela Tolkiens författarskap är ett stort Practical Joke.
SvaraRaderaJag förutsätter att du då ser Tolkien som en Gud som skapat en värld befolkad av hobbitar och alver, och att han sedan skämtar aprilo med dem?
SvaraRaderaJag hör nog till dem som vacklar väldigt mycket i min inställning till T (och som önskar att jag inte läst om honom efter 13 års ålder). Jag är väldigt imponerad av kosmologin och språken han skapat, men jag måste nog tillstå att jag tycker att det är lite humorlöst.