Magnetic Fields senaste album Realism påminner redan till omslaget om deras förra Distortion. Där den innehöll distade instrument, från piano till elgitarr, så har Realism enbart akustiskt ackompanjemang. Men sångerna och albumens stuk påminner om varandra.
Redan innan 1999 års 69 Lovesongs så gjorde Magnetic Fields gärna temaplattor. En som utgick från flickpop, en annan från country. Liksom den senare ligger Realism egentligen rätt nära Magnetic Fields vanliga ljudbild. Live har Magnetic Fields spelat sångerna från Distortion utan distortion. Realisms sånger lär inte kräva samma omvandling.
Liksom den tidigare är det den märkliga sammanblandningen av ovanliga ljud som gör skivan intressant, om de nu här snarare utgår från 60-talsfolk än från Jesus & The Mary Chains.
Distortion och Realism spelar mot varandra på ett sätt så att det är nästan är att betrakta som ett dubbelalbum. Sett som sånt skulle man kunna rikta den vanliga lite lata kritiken att det hade blivit ett bättre enkelalbum. Nu tycker jag Realism är jämnare än den föregående. Även om den också saknar lika direkta sånger som Distortions "California Girls" eller "Please stop dancing". Men då skivan baa är strax över trettio minuter lång så har den egentligen inte råd med så pass många svaga spår som ändå finns där.
De bästa sångerna är de som på olika sätt går i närkamp med folkgenren. Det är den mesigare delen av folkmusiken som skivan utgår från. Stephin Merritt har i intervjuer jämfört soundet med Judy Collins. Collins gjorde en del bra musik men den kunde också låta enerverande käck. Det käcka hos folkmusiken tas upp i "We are having a Hootennany" där folkrörelsens sing-a-long-karaktär får en likhet med andra sekters "Come and take our personality quiz" sjungs det i andra versen.
Medan spår som "Better Things" och "Walk a lonely road" tar fram och lätt förskjuter folkpopens harmonier på ett intressant sätt.
Ibland blir det lite mycket pastisch av det hela. Realism har fått rätt dålig kritik, åtminstone i Sverige. Och visst skulle man kunna ge Merritt rådet från skivans "The Dada Polka": "Do something a little out of character, it won't kill you/Do something-anything-Do something true."
Men det är å andra sidan också en skiva som innehåller ett spår med titeln "The Dada Polka". Vilket är värt en del.
Realism är knappast en skiva som lär övertyga de som inte gillar Magnetic Fields. Och också de av oss som gör det kan kanske känna att Magnetic Fields börjar kännas alltmer som ett av Stephen Merritts sidoprojekt snarare än hans huvudgrupp. Fast Merritts många olika sidoprojekt är å andra sidan bra.
Man bör ha en viss tolerans för pastischer för att kunna uppskatta Realism. Men allt som allt är det en bra skiva.
"Walk a lonely road":
så ska det låta
SvaraRadera