Originalversionen av Wolfman, som nu remejkats, fanns inte med på min lista med de tio bästa varulvsfilmerna. Detta då jag anser att filmen inte bara inte är bra, utan också är en delorsak till att varulvsfilmgenren i stort är rätt så svag. Om detta skrev jag tidigare: "Werewolf of London, löst byggd på Guy Endores roman Werewolf of Paris var inte den första varulvsfilmen men den första stora satsningen från ett större filmbolag på varulvsmonstret. Censuren kom dock att ingripa mot förvandlingsscenerna. De ansågs påminna om de farliga darwinistiska teorierna och transformationerna till varulv fick ske utanför bild. En varulvsfilm utan scener av folk som förvandlas till varulvar är naturligtvis dömd att misslyckas. (I dagens utgåvor av filmen finns transformationsscenerna med.) I stället blev de senare och sämre Wolf Man-filmerna bestämmande för varulvsgenren. Som om vampyrfilmerna enbart haft Brownings Dracula och inte Nosferatu. (Dracula är inte lika dålig som Wolfman och Werewolf of London inte lika bra som Nosferatu. Så analogen haltar lite.)"
Filmen Wolfman har ändå sina försvarare. Och särskilt då Curt Siodmaks manus. Som införde silvret i varulvsmyten.
Ursprungsversionen av manuset ska ha spelat lite mer med möjligheten att huvudpersonen bara inbillade sej sin lykantropism. Den nya versionen ska enligt Jeanette Gentele i Svenska Dagbladet utgå från detta originalmanus.
Varulvsutstyrseln i nyversionen ser ut att vara rätt lyckad, men i stort har filmen fått rätt svag kritik (DN:s recension är rätt typisk).
Även om de flesta varulvsfilmer är rätt så usla så är det ändå enklare att göra en tio-i-topp-lista med varulvsfilmer än med varulvsböcker.
Guy Endures roman har jag inte läst. Jag kan på rak hand bara komma på ett par riktigt bra varulvsberättelser. Angela Carters "The Company of Wolves", Harlan Ellisons "På drift utanför Langerhans öar..." (i Varulvsnatt) och Gene Wolfes "Hjälten som varulv" (i Nova SF 2/82). Och den sista är inte egentligen en varulvshistoria (originalet har den äldre stavningen "Werwolf" i titeln).
Varulvshistorier var en gång populära. Även i Sverige. Det finns ett par medeltida ballader runt temat. I Svenska folksägne har Bengt af Klintberg med ett par varulvssägner. Manbjörnen var dock lika vanlig här.
Men i litteraturen har varulven aldrig slagit igenom på riktigt samma sätt som vampyren. Mängden varulvsnoveller och -romaner är stor, men kvalitén är allmänt erkänd som svag.
I Sam J. Lundwalls antologi Den fantastiska romanen 2 gotisk skräckromantik finns ett kapitel om varulven. Men där är textutdraget ur Robert Louis Stevensons kortroman Doktor Jekyll och Mr Hyde. Stevensons berättelse kan säjas beröra en del likadana teman som varulvssägnen (och till exempel Werewolf of London lånade från Jekyll/Hyde-berättelsen). Romanen kan delvis, genom att visa upp en liknande men bättre version på monstret inom människa, haft en del i att varulvsberättelsen fått en undanskymd plats.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar