tisdag 9 mars 2010

Jan Myrdal - Skriftställning 1-20


På rean köpte jag tre sena volymer i serien Skriftställning av Jan Myrdal. Det nya Stor-Tyskland (17), I de svartare fanors tid (18) och Det odelbara ordet (19).
Den första Skriftställning kom ut 1968. Böckerna i serien samlar vad Myrdal skrivit i olika tidningar och tidskrifter; samt en del tal, intervjuer och förord.

Att på detta sätt kontinuerligt ge ut sina artiklar i bokform var en form som Myrdal till en del inspirerats av från Jean Paul Sartres Situations. Ett förord till ett urval ur denna bokserie av Sartre finns i I de svartare fanors tid. Som annars domineras av en stor mängd artiklar om August Strindberg. Intressantast av dem är fem tal hållna vid olika internationella Strindbergskonferenser. Förutom dessa är de bästa texterna en om den norsk-amerikanske författaren Ole Edvart Rölvaag och ett förord till en tidig Balzac-roman, som visserligen inte kommer upp i nivå till de efterord som Myrdal skrev till Balzac-utgåvorna PAN/Nostedts gav ut på 70-talet men som ändå är en intressant mindre pendang till dessa. Volymen innehåller också artiklar om Ivar-Lo Johansson, Jules Verne, Brecht, med flera. Yasar Kemal hamnar dock i en av de andra volymerna.

Dessa tre sena böcker i serien är tematiskt uppdelade. Det var inte de första Skriftställning-arna. De första fyra volymerna blandade artiklar och kortprosa av olika slag. Sen delades de upp ämnesmässigt. Ibland kan denna uppdelning vara praktisk. Som den sjätte volymen Lag och ordning som samlade inlägg från 1973-75 kring debatten om den nya grundlagen och IB-affären. Läsningen blir enklare än om texterna varvats med andra med annat innehål. Men lite förlorar serien i kraft när litteratur- och kulturkritiken kom för sej och den politiska polemiken för sej. De tidiga volymerna ger en större känsla av att Myrdals skrivande är en helhet.

En av artiklarna från grundlagsdebatt på 70-talet finns återtryckt i Det odelbara ordet som har undertiteln "Texter om yttrande- och tryckfrihet och rasism". Denna innehåller debattartiklar kring många av de frågor som gjort Myrdal utskälld på senare år och är som så välskriven och intressant. Den ger perspektiv som inte är helt vanliga.

Det finns en del lite underliga inslag i de sena texterna. Främst kring homosexuella. Dessa finns mer i litteraturvolymen än i den politiska (som även om dess ställningstagande kring Rushdie och Himmelska fridens torg är diskutabla just diskuterar dessa på ett rationellt om än ofta fränt sätt). Dessa kan påminna en om hur Myrdal i en av de tidiga Skriftställning-volymerna menade att man var tvungen att försvara en del författares ungdomsverk mot de usla författare som de senare blivit.

Nu är de här sena volymerna fortfarande läsvärda. Men när man läser volymen om Tyskland, som trycker om den sjunde volymen i serien från 1976: Tyska frågor (förutom tidigare och senare artiklar om landet) slås man genast av hur pass bra Myrdal skrev på den tiden. Språket sjunger även i de mest faktabemängda av de tidiga artiklarna. Det är över huvudtaget en bra bok. Med kritik av Östtyskland, Västtyskland och det förenade Tyskland. Också artiklarna från 90-talet, främst om när tysk domstol fastslog spioneridomen mot von Ossietzky, är bra och intressanta men det är svårt att komma ifrån att Myrdal var en bättre författare förr.

Det finns en Skriftställning 20 som kom 2007. Men det är ett urval: Medvetandet gör oss ansvariga. Valda texter 1957-2007 (red. K. Holmqvist & A. Roth). Då serien är på 19 volymer och det finns ytterligare flera liknande under annat namn av Myrdal så skulle ett bra urval som speglade seriens olika sidor behövas.

Det är dock inte riktigt vad Medvetandet gör oss ansvariga är. Och, för att vara rättvis, inte vad det ger sej ut för att vara heller.

Jag har inte denna samling, men jag hittade innehållsförteckningen på nätet. Och har slagit i och jämfört med de Skriftställning jag har i bokhyllan. Från de tre första, och bästa, Skriftställning har tagits endast ett par artiklar vardera. Först Skriftställning 4 får ett större antal texter representerade. Efter uppdelningen så tas flest texter från de politiska debattvolymerna.
Förutom texter skrivna efter de i Det odelbara ordet (den kom ut 2002 och nyaste artikeln i den är från år 2000), så är det denna sena artikelsamling som är rikligast representerad. Vilket, även om jag fann den bättre än jag hade väntat mej är lite underligt med tanke på att här finns så få texter från den tid då Myrdal var en riktigt bra författare.

Att det finns en tyngdpunkt på det politiska framgår i förordet. Där boken kallas "en mycket kort introduktion till debattören Jan Myrdal". Att det inte finns mer av hans konst- och litteraturartiklar beklagas av redaktörerna. Det finns ett par - en om Ibn Khaldoun till exempel.

Men det är inte bara texterna om litteratur och sånt som saknas. Också de samhällssatiriska texterna saknas. Liksom de som vrider sej kring ämnet i debatten på oväntade sätt. En Skriftställning av Myrdal innehåller ett stort antal anekdoter och berättelser. I Medvetandet gör oss ansvariga är de rätt få.
Texterna har valts mer för att täcka in Myrdals åsikter i diverse ämnen än för att de är läsvärda (vilket de flesta av de ändå år).

Som den är ger Medvetandet gör oss ansvariga en någorlunda representativ bild av Myrdals olika politiska ställningstaganden genom åren med Myrdals egna ord. Och det kan förvisso ha ett värde.

Men vill man läsa något som ger en föreställning om kraften i Myrdals författarskap och den viktiga roll som Skriftställning-serien spelar i detta så rekommenderar jag hellre att läsa en av de tidiga Skriftställning-volymerna. Där samsas märklig grotesk kortfiktion med lysande försåtlig satir och glasklara genomgångar av lagtexter. Förslagsvis kan man börja med Skriftställning 2. Där finns novellen "Antecknat". Den är bra.

2 kommentarer:

  1. Jag har inte tänkt på det så medvetet tidigare, men visst är det så. Att Myrdal inte skriver riktigt lika bra nuförtiden, alltså. Han har blivit "pratigare", slänger in mer bisatser man bara förstår om man är välbekant med hans tidigare skriverier... och det var nog nån gång under 90-talet det började. Jag tycker mycket om "När morgondagarna sjöng" och "Maj. En kärlek", men redan där hade nog "pratigheten" börjat. "Pratighet" på så vis att det skrivna påminner mer om ett samtal, där man associerar fritt och kommer in på stickspår under samtalets gång. Men på nåt sätt tror jag ändå att han vill ha det så, att det är i någon mån medvetet.

    Mycket trevlig blogg detta, förresten; musik, serier, Myrdal, Lars Gustafsson - denna kommer jag att följa framöver.

    SvaraRadera
  2. Tack.

    Stickspåren och det (till synes) fria associerandet finns också i de tidiga Myrdal. Så det är säkert medvetet.
    Men det är lite sämre gjort. Vilket märks just i det ständiga refererandet till hans tidiga skriverier.

    Det blir tydligast i Skriftställningarna.
    "När morgondagarna sjöng" är en bra roman. Jag tyckte lite sämre om "Maj. En kärlek" men den är inte dålig.

    Att en författare inte skriver riktigt lika bra under hela sitt författarskap är i och för sej regel snarare än undantag.

    SvaraRadera