fredag 9 april 2010

Det var inte Tredje Världskriget men det var bättre än ingenting


I långnovellen "Gold diggers of 1977 (ten claims that won our hearts)" (en omarbetad version av en romanversion av Sex Pistols-filmen The Great Rock 'n' Roll Swindle, novellen finns i Moorcocksamlingen Casablanca) så samlar Jerry Cornelius ihop ett band av musikassasiner - Lemmy, Jimi Hendrix, Sid Vicious och den ukrainske anarkisten Nestor Makhno att bombardera London av år 1977 (med Sex Pistols-låtar men också med missiler och eldkastare). "The Assassin run from launcher to launcher, from thrower to thrower, whispering and gigglin to himself. On both sides of the river buildings were exploding and burning. 'No future! No future!' sang Jimi."

Ordningensvänner ledda av Miss Brunner kontrar med att sända Abba, Mike Oldfield och Leonard Cohen över staden.

Jerry Cornelius-noveller och -romaner brukar ha utdrag ur nyhetsartiklar som motton till kapitlena. Här handlar alla dessa om Sex Pistols.

Malcolm McLaren, som dog häromdagen, förekommer som biperson i novellen. Som Nils Hansson skriver i DN så gjorde han en hel del annat än att vara manager för Sex Pistols. Men det är ändå det han var mest känd för.

Sex Pistols sånger har inte riktigt den rebelliska kraft som Moorcocks skildring ger uttryck för. (Moorcock själv var egentligen inget större fan. Men tog uppdraget att skriva novelizationen av Sex Pistols-filmen främst för att han tyckte det var bra att de fått folk intresserade av anarkismen). Men McLaren gjorde sitt bästa för att få det att se ut som om gruppen var ett hot mot det etablerade.
Han kanske inte skapade punken, som han själv ansåg, men det är svårt att tänka bort Sex Pistols från vår bild av punken. Och punken från vår bild av England och av 1977.
(Rubriken är en rad ur Moorcocks långnovell.)

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar