Lost

av sista säsongen i Lost. Jag har sen jag såg förra säsongens avslutning inte ägnat en tanke på hur den nya säsongen skulle ta sej ut.

Den hade ändå en rätt snygg avslutning. Men serien har för länge sedan förlorat den känsla av att vara något nytt om den ändå hade.

Om den säsongsfinalen så skrev jag: "Slutet hänvisar inte enbart till slutet på den andra Apornas planet-filmen utan framförallt till andra säsongavslutningar av Lost. Serien har börjat äta sin egen svans."

Den här självrefererande tendensen ökar ännu ett snäpp när hela den delen som första säsongerna var flash-backs nu ägnas åt en lätt annan version av karaktärernas liv. En alternativ tidslinje döpt till flash-sideways av författarna.

Trots att serien blivit alltmer sci-fi så är det inte en ukroni som berättas utan en annan tidslinje som i (den usla) filmen Sliding Doors eller som i där avsnitten av Vänner där Monika har en fetdräkt och Ross kan karate.

Lost brukade bjuda på berättelser ur olika genrer (även om det sällan gjordes något nytt med dem). Nu verkar den mest handla om att karaktärerna spelar nya roller. Vilket är en anledning till att den nyintroducerade japanske samurajliknande karaktären i detta avsnitt, som förr hade fungerat som ytterligare en genreblinkning, nu känns fel.

Men de som fortfarande tittar på serien är ändå mest intresserade av hur (och om) de olika frågetecknen i handlingen kommer att rätas ut.

I slutet på den fjärde romanen i Philip José Farmers Flodvärlden-serie så knyts böckerna ihop med en någorlunda god förklaring till böckernas grundmysterium (som inte är helt olikt det i Lost). Men detta kommer efter de två sista tjocka och otympliga tråkiga romanerna. Som läsare har man förlorat intresset för varför och hur.

Det är möjligt att mitt jag i en annan tidslinje kommer att följa denna sista säsong troget. Men i denna värld så är jag färdig med serien.