onsdag 5 maj 2010

Svenska Akademiens skadliga inflytande


I en intervju med Jan Myrdal från 1969 i tidskriften Böckernas värld så avslutar intervjuaren Björn Nilsson med att låta Myrdal lova att han aldrig blir ledamot i Svenska Akademien. Myrdal försäkrar detta och ler brett.

Häromdagen hade Jan Myrdal en artikel i DN apropå en värderingsbiografi över Carl David af Wirsén av Per Rydén. Den handlar minst lika mycket om Akademien som om Rydbergs bok.
Malte Persson skriver i ett blogginlägg att den är ett exempel på recensioner som handlar om annat än boken som ska recenseras och att resultatet blir halv- eller obegripligt.

Och artikeln tar ett eller två för många sidospår (Myrdal har alltid refererat till sitt tidiga skrivande men på senare år tenderar dessa hänvisningar att ta över texten). Men jag fann den ändå vara en intressant diskussion om Wirséns fortsatta inflytande.
Det är en diskussion föranledd av Wirséns bok snarare än en regelrätt recension. (Nils Schwarts recension handlar egentligen inte mer om boken. Men det är en större procent av den som gör det än Myrdals.) I och för sej är boken egentligen review proof. Tillhör man dem som vill läsa en 800-sidors värderingsbiografi över Carl David af Wirsén så har man nog redan förhandsbeställt den.

Myrdal menar att Rydéns bok är användbar och viktig. Och att läst samman med Gunnar Ahlströms Det moderna genombrottet i Nordens litteratur (som är en bra bok) så ger den en bild av vad som format dagens svenska litteraturklimat. Han menar, till skillnad från Rydén, att Wirsén kom att segra. Verket "ger möjligheter till en fördjupad diskussion om det bestående i det svenska intellektuella eländet".
Det eländet representeras främst av Svenska Akademien.

I mitt inlägg Är det dags att avskaffa nobelpriset i litteratur? så tog jag bland annat upp ett filmklipp från 1974 där tre författare kritiserade Akademien och nobelpriset. Dessa var Bruno K. Öijer, Karl Vennberg och då Jan Myrdal.

För att (inspirerad av artikeln) citera mej själv: "Jan Myrdal [...] menar att Akademin fyller en ordboksfunktion som är bra men att deras prisutdelningar är skadliga (om de får inflytande), då den får författare att rikta sitt skrivande till det etablerade litterära samhället." och "Myrdals kritik är en kritik mot deras prisutdelningar i stort. Men Nobelpriset ger De (inte längre) Aderton en legitimitet som liknande akademier i andra länder inte har." Att Nobelpriset ger Svenska Akademien en större legitimitet och därmed ett större inflytande var mitt argument snarare än Myrdals.

Men Myrdal säjer i DN-artikeln något liknande. Att priset "medfört att av det som i Sverige höll på att bli en obetydlig utkantsföreteelse[...]blivit till en stark och bestående ideologiskt styrande institution. Den är djupt skadlig för litteraturen på det svenska språket." Utkantsföreteelsen är då Akademien. 1974 hette det om priset får inflytande, så det är en rätt stor skillnad i tonfall mellan 1974 års och 2010 års Myrdal. Och det där emfatiska om-et kan man ofta sakna i Myrdals nutida texter.

Diskussionen kring Akademien i Myrdals artikel är ändå intressant. Särskilt partiet att det inte skulle betyda något om det var Jan Myrdal som var ständig sekreterare snarare än den (idrotts- eller militär-, jag har glömt vilket) historiker som är det nu. Även om jag lutar åt att 1974 års Myrdal hade mer rätt när han (liksom Öijer) såg Akademien och dess priser som mestadels ointressanta. Dess inflytande försumbart.

2 kommentarer:

  1. I motsats till Malte Persson tycker jag nog det är just "det väldiga spannet av ihopkopplade käpphästar" som gör Myrdals text, och texter, riktigt intressanta. När han kan hålla ihop spannet. Definitivt intressantare än en "regelrätt" recension, i alla fall. SvDs Understreckare brukar ofta vara i den här stilen, med utgångspunkt i en bok utan att stanna där. Undrar om Malte Persson har samma problem med dem?

    Oväntat vass Myrdaltext, förresten. Han kan fortfarande, när han vill.

    SvaraRadera
  2. Det är väl mer som en understreckare eller en essä. Och avvikelser tillhör genren sen Montaigne.
    Men till exempel de första styckena om att när man föds påverkar en går i väg på avvägar som jag kan förstå att någon som inte är en van Myrdal-läsare skulle kunna tycka vara lite snåriga.
    Å andra sidan tyckte jag som sagt att flera avsnitt var intressanta. Och även om Myrdal skrivit liknande om till exempel Akademien tidigare så grundades här resonemanget i Rydbergs bok på ett sätt så att det inte kändes som Myrdals årliga anti-akademie-anförande.

    SvaraRadera