10 bra svenska filmer

När man på denna Svenska Flaggans Dag sjunger om fornstora dar så menar man antar jag när Sverige var en ledande filmnation. Det är nu 100 år sen.
Men också senare har det gjorts en och annan bra svensk film. Som dessa tio:

Barnvagnen
Bo Widerbergs debutfilm är kanske inte hans bästa men har mest energi.

Den enfaldige mördaren
Hans Alfredssons filmatisering av sin egen En ond man (som är en rätt bra bok, hans bästa efter Gummitummen). Slutet får en att le, mordiskt.

Herr Arnes Pengar
Mauritz Stillers filmatisering av Selma Lagerlöfs kortroman med (nästan) samma namn. Filmen är bättre än boken. Visar varför Sverige var en ledande filmnation då för hundra år sen. Eller rättare 91 år sen.
Kaninmannen
Stig Larssons andra långfilm kom lite förvånande på DVD nyligen. Nu väntar vi bara på Ängel-dvdn.

Med kameran som tröst
Jag skrev om denna halvt dokumentära film av och om Carl Johan De Geer i samband med en varulvsfilmtopplista.

Myglaren
TV-film av Jan Myrdal och Rune Hassner från 1966. Den första svenska långfilmen producerad direkt för TV. Om skapandet av ett trivselforskningsinstitut.

Ping-pong Kingen
Jens Jonssons första långfilm har inte fullt samma kraft som hans tidigare kortfilmer (som du kan köpa här för en tia). Men den visar ändå att det finns hopp om den svenska filmens framtid. Trots allt.

Själen är större än världen
Stefan Jarls dokumentär om Ricky Bruch är en fängslande film. Också för oss som vanligtvis helt saknar sportintressse.

Sommarens tolv månader
Richard Hoberts TV-film från 1988 är en av de bästa svenska sf-filmerna. Hobert gjorde en del bra i början av sin karriär. Något den senare delen av hans ouvre lätt kan få en att glömma.

Sven Klangs kvintett
Det finns förvånansvärt många bra svenska filmer om dansband. Bara den här och Lars Molins Saxofonhallicken. Men två stycken är ändå förvånansvärt många.