måndag 14 juni 2010

En gång samtida essäer


För att kolla up en sak om Ulf Eriksson och Peter Handke plockar jag fram kritikerantologin Samtida från 1990. Denna samling redigerad av Lars Ellesröm & Cecilia Hansson har undertiteln "Essäer om svenska författarskap" och innehåller 11 texter av lika många litteraturvetare om lika många författare. Redan att läsa innehållsförteckningen är som att flyttas till en helt annan litterär tid.

Bara det att två av essäerna har ordet "utopi" i titeln. Och att dessa två handlar om Lars Andersson och Björn Ranelid. När hörde man senast talas om dessa två författare?
Okej, Ranelid hör man kanske ibland talas om men sällan hans författarskap. Och vem skulle numera påstå att han tillhör de "dagens viktigare författare" som det på baksidan påstås att Samtida ger en introduktion till?

Nu var knappast Ranelid ett självklart val 1990 heller. Hur mycket mytisk kvalité hans texter än påstås ha ("Vi har sett hur Björn Ranelid konsekvent förankrar sin utopi") Magnus Erikssons essä "Den pågående utopin".

Det är också mindre själva författarna (Kristina Lugn, Ulf Lundell, Niklas Rådström, Klas Östergren med flera) som alla ändå mer eller mindre finns kvar i den svenska numera samtida litteraturen, än tonen i essäerna som får samlingen att kännas avlägsen tidsmässigt.
Författarna tilldelas tolkningskostymer som i de flesta fall är alldeles för stora för dem. Förutom "utopi" förekommer i essätitlarna ord och uttryck som "myller", "det eviga nuet", "profet", "karnevalståg". De mest uppenbart medelmåttiga romaner och dikter tilldelas utopiska och/eller mytiska kvalitéer. Detta har väl också lite att göra med att det är unga kritiker som skrivit texterna.

Flera av essäerna är trots allt rätt intressanta. Även Erikssons essä om Ranelid. Själva idén med utopiska författarskap känns lite som en av de där delarna av 80-talet som man kan sakna. Även om de utopiskt-mytiska anspråken kan kännas lite smålöjliga tilldelade en Ranelid i stället för en Llosa (eller åtminstone den Lars Ahlin som Eriksson jämför Ranelid med). Och Mona Sandqvist om Eva Ström innehåller en del intressant. Och så vidare.

Samlingen ger en ögonblicksbild av den akademiska synen på den svenska litteraturen anno 1990. Och det gör den lite intressant.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar