Det första liksom det sista (hundrade) avsnittet av den femte säsongen av Buffy the Vampire Slayer börjar med att Buffy dödar en vampyr. Men inledningsepisoden där Buffy möter Dracula (ett avsnitt som visas i bakgrunden i en scen i den ryska vampyrfilmen Daywatchers) är egentligen ett sista farväl till vampyren som seriens huvudmonster.
Liksom serien lämnar vampyrerna bakom sej så lämnar den också skolseriegenren. Förra säsongen försökte utan att lyckas särskilt bra att gå från high school-serie möter b-film till college-serie möter b-film. Men detta år lämnar vi i stort sett collegeområdet. Och blir till en familjeserie med vampyrer och andra b-filmstroper.
Ett sätt denna övergång görs är genom att introducera en yngre syster till Buffy som retroaktivt skriver om seriens historia och därmed dess genre.
Mysteriet med varifrån den nya kontinuitetsförändrande familjemedlemmen kommer ifrån dras ut rätt länge. Något som fungerade rätt bra första gången jag såg säsongen. Men som känns lite segt denna andra gång.
Annars är detta år betydligt bättre än det förra. Och lever rätt högt på den tidigare säsongens svagheter. Liksom fjärde säsongen så berättas här mer av en sammanhållen historia snarare än att ha fristående avsnitt. Men det är betydligt smidigare gjort en förra året.
De fristående avsnitt som ändå finns är också snarare karaktärsstudier där seriens bipersoner får ett avsnitt var.
Ett av dessa är ett av de få avsnitten med fokus på vampyrer. Den för säsongen nyförälskade Spike berättar om sin historia som vampyr. Att låta vampyrer turista i historiska epoker och händelser(här bl a boxarupproret) är vanligt i samtida
vampyrhistorier(som t ex hos Chelsea Quinn Yarbro). (Detta sätt att utnyttja mer eller mindre odödliga karaktärer har i och för sej varit populärt ända sedan
Eugene Sues Den vandrande juden.)
Familjeseriens melodramkaraktär utnyttjas bäst i det avsnit där Buffys mor har dött. Det är en episod nästan utan övernaturliga inslag. Kameraarbetet är av och till lite överdrivet som en riktig allvarlig serie och på skådespelarinsatsrena märks varför ingen från serien blivit något efteråt.
Men episoden utnyttjar kontrasten med den övriga serien till fullo. Och en monolog av en före detta demon om att hon inte förstår döden är en av seriens höjdpunkter. Och episoden ger en viss emotionell tyngd åt det kanske lite för sentimentala slutet på säsongen.
Moderns sjukdom dras annars ut på ett rätt oinspirerat sätt.
$Ett annat missgrepp här är en kvarleva från förra säsongen. Buffys pojkvän Riley som i ilska över att Buffy är starkare än han själv går till ett bordelliknande ställe där vampyrer biter honom. Serien vill få oss att sympatisera med hans uppförande vilket lite underminerar dess påstått feministiska tendens.
Andra karaktärer introducerade den förra säsongen fungerar bättre. Som häxan Tara som i "Family" får besök av sin familj. Ett avsnitt som bäst sammanfattar säsongens teman om familj och vänskap. Till skillnad från de flesta av de fistående karaktärsshowcaseavsnitten så har denna en allvarlig tendens. De tenderar annars vara komiska.
Från de komiska fristående avsnitten kommer flera av de vapen som används i säsongavslutningens showdown. Ett metatextuellt sätt att säja att också dessa episoder är en del av seriens styrka.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar