Buffy, Säsong 6

(När jag tidigare skrivit om Buffy har jag försökt att inte avslöja mer än vad som står på, de i och för sej väldigt handlingsavslöjande, DVD-baksidorna. Men här går jag in lite på själva slutet av säsongen - så var varnad)

"If my heart could beat, it would break my chest"

Första scenen i första avsnittet av den sjätte säsongen av Buffy the Vampire Slayer börjar på ett sätt som direkt åkallar hur säsong 3 började. De senare säsongerna av Buffy anspelar ofta på de tidiga åren av serien.
Den femte säsongen slutar på en variant av hur den andra säsongen slutade. Och huvudskurken det året hade motivationer som var en spegelbild av skurkens det första året.

Det sjätte året kommer att spela upp två varianter på Angels historia från de första åren.

Angel var en god vampyr som Buffy blev förälskad i och som sen blev ond. Onde Angel var huvudantagonisten under andra hälften av den andra säsongen.

Under detta sjätte år kommer Buffy att inleda ett förhållande med en annan, inte fullt lika god, vampyr. Och en av karaktärerna, Willow, kommer att bli ond.

De enskilda episoderna variear i kvalité. Men grunden för dessa två historier byggs upp hyfsat under den första delen av säsongen.

Med en höjdpunkt med musikalepisoden. Staden de bor i blir i detta avsnitt utsatt för en trollformel som får folk att brista ut i sång.

Episoden fungerar på en gång som en musikal och som en drift med musikalformen och dess konventioner. Med karaktärer som ser ut att vara irriterade över att brista ut i sång. Det är mer Paraplyerna i Cherbourg än Rocky Horror Picture Show över avsnittet. Och det rättfärdigar i sej denna sjätte säsong.

I slutet av avsnitten sjunger emellertid ensemblen "Where do we go from here?" och svaret är tyvärr en besvikelse (även om avsnittet direkt efter är bättre än de avsnitt som följde föregående års Hush och The Body).

Både romansen med Spike (Angel 2.0) och Willows missbruk av magi har byggts upp väl men behasndlas klumpigt när de väl är ett faktum. Willows ökande användande av magi är något som serien byggt i flera år. Men här bortslarvas det på en alltför bokstavlig drogmetafor.

Buffys närmande till Spike får sin grund i att han är den ende som vet att Buffy när hon blev återväckt till liv av sina kamrater egentligen blev nedtagen från himlen (vilket i serien blir en slags metafor för depression). Men när de väl blir tillsammans så slutar de relatera till varandra. Deras förhållande skildras som samma slags missbruk som Willows magipuffande.

När Willow väl blir ond och hotar ha sönder världen så går detta också för snabbt. Till skillnad från när Angel blev ond så får vi aldrig spendera någon tid med Dark Willow. Historien med den onde Angel integrerades väl med de övriga berättelserna i den andra säsongen. Medan onda Willow är en saga som aldrig får tid att andas.

Avsnitten när Willow börjar gå ner sej i magimissbruk påminner om familjeserier som till exempel Party of Five (Ensamma hemma på svenska, den med han från Lost.)
Den serien refererar ofta Buffys författare till. Som Joss Whedon i kommentarspåret till ett avsnitt i andra säsongen: "The two things that matter the most to me: emotional resonance and rocket launchers. Party of Five, a brilliant show, and often made me cry uncontrollably, suffered ultimately from a lack of rocket launchers."

Tyvärr lider också stora delar av denna den sjätte säsongen av Buffy av en liknande brist på rocket launchers. Serien har förlorat mycket av det som gjorde den så underhållande de första åren.