"EN AV ÅRETS BÄSTA BÖCKER I GENREN enligt Sven Sörmarks deckarguide i Femina" utlovar baksidan på mitt exemplar av En man med många talanger.
Jag får nog säja att Highsmiths roman från 1955 med god råge levde upp till dessa Sörmarks lovord.
Highsmiths första roman om Tom Ripley brukar också vi som vanligtvis inte läser thrillers och deckare känna till.
En anledning till detta är att den, liksom flera andra verk av Highsmith, har filmats. Jag har sett en och en halv av filmerna som bygger på boken (och en filmversion av en av de senare böckerna i serien: Den amerikanske vännen av Wim Wenders där Dennis Hopper spelar Ripley i en av sina bästa rolltolkningar).
Tom Ripleyarna i filmerna är rätt olika varandra. Vilket när jag nu läst boken blir förståeligt. Handlingen beskrivs här helt genom Ripleys perspektiv. Medan vi i filmerna ser honom utifrån. Och historien därmed förlorar en stor del av det som gör att romanen står ut.
Ripley är en ung man som försöker ta sej fram i de bättre kretsarna i samhället. Han stöter ihop med fadern till en Dickie Greenleaf. Dickie Greenleaf lever i Italien och försöker bli konstnär. Fadern vill ha hem honom till företaget. Ripley överdriver sin bekantskap med Dickie Greenleaf. Och anlitas av fadern för att locka hem sonen.
Genom att avslöja att fadern sänt honom lyckas Ripley bli vän med Dickie. Men en dag kommer Dickie på Ripley när han står framför spegeln iförd Dickies kläder.Överrumplad ser Ripley deras vänskap och därmed sitt nya liv gå upp i rök.
Highsmith får Ripleys handlande därefter att framstå som om inte rätt så ändå rätt rimligt. Läsaren har vaggats in i in i Ripleys syn på tingen. En viss svart humor finns som en distanserande effekt. Men annars ses världen med Ripleys ögon.
Av och till märks i boken det som gör att dess baksida citerar Feminas deckarguide. Temat med undertryckt homosexualitet är inte direkt subtilt och amerikanens ställning i Europa på 50-talet används mest som en metod att förklara bort svagheter i handlingen. Som samhällsskildring har den sina brister.
Men Ripleys uppfinnande av ett nytt förflutet, den gradvisa glidningen i hans tänkande som rättfärdigar hans handlande är väl skildrat.
Liksom förskjutningen mellan Ripley-som-Ripley och Ripley när han föreställer någon annan. Hur han tänker att han måste öva på att vara Tom.
Klassklättraren som förställer sej är ett tema som måste ha talat till bokens samtida.
De flesta som läste romanen när den först kom ut bör ha haft mer gemensamt med Tom Ripley än med Dickie Greenleaf.
De flesta av oss har det nog fortfarande.
Bokens spänning (och det nyskapande då, har jag fått för mig) är väl just att man ser saker ur Ripleys perspektiv och tycker att det verkar rimligt och normalt, och börjar önska att han inte ska åka fast.
SvaraRaderaDet homosexuella temat är förresten väldigt intressant. Det finns där i första boken (även om jjag tycker det känns som Tom snarast är asexuell), men inte i de senare. Där har Tom ett riktigt lyckat sexliv (och det är en av de saker som faktiskt är rätt förvirrande). Möjligen har dock hans fru en jäkla massa andra förbindelser, eftersom hon ständigt är på resa utan Tom...
Hur pass nyskapande den var har jag svårt att avgöra då jag läst så pass lite i genren (jag tror jag hade läst 4 böcker på din 108-lista).
SvaraRaderaMen den aspekten, och slutet, brukar väl nämnas när den diskuteras i genrehistoriken.
I alla fall så är det väl gjort.
Hade boken varit något snäpp sämre så hade jag tyckt skildringen av (förträngd) homosexualitet hade varit intressant. Som tidstypiskt exempel. Nu känns den delen så pass mycket klumpigare än den övriga.
Ripley älskar ju snarare sej själv som Dickie än Dickie. Men narcissism och homosexualitet sågs som närliggande tendenser på 50-talet.
Jag har inte läst de senare Ripley-böckerna. I Wim Wenders-filmen finns ett liknande narcissistiskt/homoerotiskt band mellan Ripley och Bruno Ganz.
Men Ripley som färdig ikläder sej väl roller och personligheter. Som kan ha olika sexualiteter.