I somras så läste jag Jan Myrdals debutroman Hemkomst från 1954. Jag har läst romanen en gång förut. Men det var ett bra tag sen. Första gången jag läster romanen hade jag bara läst en liten del av Myrdals senare verk. Nu har jag läst det mesta. Och jag läser tidiga romaner av författare kanske främst för att se vad i dem som blir fröna till författarskapet som ska komma (vilket kanske är lite orättvist mot böckerna i fråga).
Ett par sidor in i Hemkomst så tänker jag inte längre på att det är en debut. Språket fångar in mej.
Romanen handlar om Bertil Boelsson, en journalist på väg hem till sin barndoms hemstad en dag i början av 40-talet. Under tågresans gång minns han tillbaka på sitt liv. Detta skildras i korta kapitel. Tidsmässigt hoppar boken fram och tillbaka. Bäst är kapitlen från Bertils barndom som påminner en lite om Tarjei Vesaas i språket.
Barndomspartierna hör till dem där man ändå kommer att tänka på senare delar av Myrdals författarskap. Främst då Barndom-trilogin från 80-talet. Men likheterna är inte så stora att det blir störande (som det kan bli i en annan av Myrdals 50-talsromaner Att bli och vara, där flera avsnitt direkt känns igen från hans senare bättre böcker).
Av och till märks det att det är en ung och ovan författare. Berättelsen är en om hur en person sviker sej själv. Detta tema blir stundom lite tungfotat. Liksom vissa av de politiska dialogerna. Den politiska sidan av boken fungerar bättre i de mer satiriskt hållna inledande och avslutande partierna.
Dessa är mer lika Myrdals övriga 50-talsproduktion. Som romanen Jubelvår som utspelar sej i samma stad som Hemkomst. Och är något av en burlesk variant av den tidigare romanen.
På flera sätt är Hemkomst otypisk för Myrdal (vilket i och för sej är typiskt för hans romaner, som ofta går direkt emot den föregående). Man kan se frön till det som kom. Men också vägar som inte blev utforskade.
Vilket naturligtvis är intressant men boken står sej utmärkt på egen hand. En överaskande fängslande berättelse med ett vackert liksom sjungande språk.
Det är ett tag sen jag läste den här, men minns den som oväntat mogen. Definitivt inte värd mestadelen av den negativa kritik Myrdal nästan vällustigt citerat i senare upplagor.
SvaraRaderaLustigt nog började jag bläddra i Karriär i går kväll, lustigt eftersom jag inte läst nån av hans romaner på en hel del år. Karriär har jag ännu inte tagit mig igenom, kom knappt halvvägs vid det senaste försöket. (Säger nog lika mycket om mina nutida koncentrationssvårigheter, eller om högarna med böcker som väntar på att läsas, som om boken i sig - som i och för sig är hans mest krävande roman.) Att jag plockade fram den beror till stor del på att jag i sommar läst Kjell Östbergs ambitiösa, och mycket läsvärda, Palme-biografi; Karriär handlar ju om människor ur Palmes, och Myrdals, politiska generation. Får se om jag gör ett nytt försök.
"Karriär" är en rätt tung bok. Jag tycker den är bra. Men den tillhör inte hans mest populära eller kritikerhyllade.
SvaraRaderaBörjan av "Karriär" påminner lite om "Hemkomst".
"Hemkomst" är ovanligt välhållen för en debutroman. Men Myrdal hade också skrivit under några år när boken kom ut.
En tidigare refuserad roman har han senare låtit ge ut.
Kritiken i den senare utgåvan är politiskt uppdelad. De kommunistiska tidningarna skriver upp den. De andra ner den.
Oktoberförlagets nyutgåva gick sönder första gången jag läste så jag har egentligen inte ens bläddrat i boken innan jag införskaffade förstautgåvan i somras.
Idag var jag på biblioteket och höll två Myrdal-böcker i handen. Sen ställde jag tillbaks dem.
SvaraRaderaDet är inte så många böcker jag kan säga det om.
Jag tänkte bara att du kanske ville veta att jag är på väg.
Myrdal borde väl passa in på ditt löfte att läsa böcker du fått för dej är dåliga. Kanske en av hans reseskildringar?
SvaraRaderaJo, men lite så tänkte jag också när jag stod där och kände på boken. Men sen tänkte jag att det finns väl ändå gränser.
SvaraRaderaGränsen bestod i stort sett av de andra åtta böckerna som jag redan plockat på mig. Myrdal får helt enkelt placeras lite bättre.
Den 4:e juli 2009 kommenterade signaturen vixxtoria: "Då får jag vänta på titeln till fyran då, så att jag så småningom kan skaffa och läsa den."
SvaraRaderaTiteln på fyran var "Skriftställning 2" av Jan Myrdal.
Petter: Jamen se där. På den tiden var jag fortfarande artig och förhoppningsfull. Och ung och dum.
SvaraRaderaJag brukade läsa Myrdal när han hade en spalt (om vin var det väl) i Bostadsrättsföreningens tidning.
Och vi kan väl ändå vara överens om att det var ett stort steg framåt att klämma på boken bokhyllan? Förra veckan (när samma bok stod där), så tittade jag bara på den. Det var den där gula boken, förresten, som du hade med i en av quizzarna härom veckan.
Vinkolumnen i "Vår bostad" tillhör kanske inte den mest väsentliga delen av hans författarskap. Även om jag minns de som rätt trevliga.
SvaraRaderaGul bok bör väl vara "Samtida bekännelser..." då Modernistas klassikerserie är gul.
Jag skrev om den här i våras.
bernur skrev också om den för ett tag sen.