tisdag 31 augusti 2010

Tre tegelstenar

Lyrans senaste tematrio handlar om tegelstenar. Alltså riktigt tjocka böcker. Som dessa tre:

Alain René Le Sage - Gil Blas
"I dag regnar det. Min dotter ligger på sängen och läser Gil Blas. Hon ropar lyckligt:
- Nu kastas han i fängelse, nu pryglas han, nu bestjäls han.
Och jag vet att barnet förenar nytta med nöje och på en gång bildar sig i den klassiska litteraturen och lär sig känna igen det mänskliga beteendemönstret." (Jan Myrdal, ur Söndagsmorgon)
Gil Blas kom ut under första hälften av 1700-talet. Den skildrar det dåtida samhället genom att låta sin huvudperson passera genom det, ständigt bytande roller. Den lär ha blivit kallad den första moderna romanen. Men så där väldigt modern är den väl inte i sin uppbyggnad. Det är en pikareskroman. Och som i såna så händer först en sak och sen en annan. Vilket kan vara påfrestande för den som är van vid mer sofistikerade romanstrukturer. Det är dock ett hinder som är väl värt att ta sej över.
Det finns förkortade versioner av boken. De bör man undvika (medan varsamt förkortade versioner av de två romanerna nedan vore en utmärkt idé).

Marcel Proust - På spaning efter den tid som flytt
Den här är i och för sej uppdelad i sju böcker. Men flera av de är tegelstenar i egen rätt.
Att en skildring av sällskapslivet i Paris ska kräva en tretusen sidor skulle man kanske inte tro. Men Prousts roman innehåller en hel del annat. Kärlek och sorg och sånt. Allt nästan patalogiskt utsökt och detaljerat beskrivet.
Då boken är så lång är det kanske inte så underligt att den tar ett tag att komma in i. Och vid porten har man dessutom den där uttjatade madeleinekakan och dess odör i sin väg. Att Proust har en lte väl pedagogisk version av sinnesförnimmelse leder till minnen i början av boken kan jag se vitsen med. Men så ofta som avsnittet citerats så har det förvandlats till en parodi på sej självt.
Kanske kan det vara en idé för en förstagångsläsare hoppa över första delen och börja med I skuggan av unga flickor i blom i stället. That's a good one.

Thomas Pynchon - Against the day
1220 sidor är min pocketutgåva av denna Pynchons nästsenaste roman från 2006. Och det med rätt små bokstäver. Men Pynchon späckar romanen med bisarra händelser och märkliga karaktärer. Pojkboksäventyr och lovecraftsk matematik ackompanjerat av obscena slagdängor. Man må ha glömt vad som hände i början av boken när man kommer till slutet och det händer ofta att man går vilse i romankonstruktionen. Men när man irrar runt och försöker hitta vägen ut så finns det hela tiden allehanda häpnadsväckande ting där att se och upptäcka.

2 kommentarer:

  1. Vill bara säga att jag äääääälskar Against the Day. De andra är säkert bra också.

    SvaraRadera
  2. "Against the Day" är bra. Jag tänker hela tiden att jag ska ta och läsa om den. Men också en omläsning är ett rätt stort projekt med en så omfattande bok.

    SvaraRadera