I den tecknade serien Lost Girls, skriven av Alan Moore och tecknad/målad av Melinda Gebbie, så kommer en tornado till den femtonåriga Dorothy Gales gård i Kansas. Medan tornadon pågår onanerar Dorothy medan hon föreställer sej att huset lämnar marken. När stormen bedarrat har en skylt med orden "No trespassing" gått sönder "with 'no' screwed round sideways". På skylten står nu Oz.
Dorothy berättar detta för två andra kvinnor på det österrikiska hotell hon bor på. Alice (från Alice i underlandet) och Wendy (från Peter Pan).
Också de har historier att berätta.
Lost Girls omtolkar dessa barnbokshjältinnors historier som pornografi. (Moore kallar serien för pornografi, förläggarna valde istället att kalla den för "erotic fiction".) Peter Pan är en gatpojke som inviger Wendy och hennes bröder i sexuella lekar, Alice blir sexuellt utnyttjad av en vän till hennes föräldrar som påminner henne om en kanin.
Peter Pan hade Moore flera gånger tidigare anspelat på i sina serier, bland annat i Marvelman. Och Lewis Carolls Alice i underlandet och fortsättningen Bakom spegeln dyker upp lite här och där i hans verk. Bägge dessa är heller inte särskilt långsökta att göra sexuella läsningar av. Dorothy verkar Moore mest ha lagt till för att det ska bli en bättre symmetri på berättelsen. (Moore gillar nu en gång symmetri och strukturer)
Senare böcker i L. Frank Baums svit innehåller ibland en del moment som skulle kunna passa ämnet (trots eller på grund av att landet Oz helt verkar sakna sexualitet, ingen blir äldre och inga barn blir till.) Trollkarlen från Oz gör det egentligen inte. Och trots att Moore låter hennes skor vara silverfärgade så är han här tydligt påverkad av 1939 års filmatisering. Så har Dorothy förbindelser med tre drängar på gården: en dum, en feg och en hjärtlös.
Parallellerna med Fågelskrämman, Lejonet och Plåtman är här lite övertydliga (och som i flera av berättelserna blir detta sätt att överföra fantasi till realism en försvagning av den ursprungliga texten) och utmynnar dessutom i helsidesteckningar där männen i Dorothys fantasi blir till en fågelskrämma, en plåtman, ett lejon.
Men helsidan med lejonet är fantastisk. Och Melinda Gebbies bilder är det som gör boken. Mjuka, böljande och livfulla. En scen när fågelskrämme-drängen drar av Dorothy underbyxorna medan solens strålar kommer in i stallet där de är är på en gång obscen och ömsint vacker.
I serien finns en bok med erotiska bilder och berättelser som hotellets libertinske ägare lagt ut i rummen. Den innehåller förlorade pornografiska verk. Gjorda i en stil som påminner om kända konstnärer och författare. En berättelse är skriven i Oscar Wildes stil en annan är tecknad som Aubrey Beardsley. Gebbie lyckas efterlikna dessa stilar utan att teckningarna känns stela.
Tyvärr finns inte Oz-illustratören John R. Neill med bland dessa pastischer. Han hade en sensuell kvalité i sina teckningar som hade kunnat passat bra i sammanhanget.
Också barnbokshjältinnornas berättelser illustreras i en sinsemellan lite olika stil. Wendy-avsnitten är de vackraste som av och till har en närmast glasfönstermålad kvalité.
Om Moore ibland i boken kan fastna i sina tröttare manér, som med Dorothys överdrivna dialekt eller den ibland motsäjesfulla didaktiska make orgies not war-tendensen, så höjer Gebbies teckningar upp boken till att komma i nivå med Moores bättre verk.
En sak i Dorothys berättelse är från Baums böcker snarare än filmatiseringen. Det är den spegel Dorothy beundrar sej själv i. Boken börjar och slutar med en annan spegel - den från Alices berättelse.
Som där speglar hur hon förlorat en del av sej själv, liksom också de andra har (till skillnad från de flesta erotiska verk får deras äventyr konsekvenser) men i (näst)sista scenen är de tillsammans och (efter några orgier) befriade: "We're...AAOHAH...we're all/...coming.../...together...". Denna bokens sista orgasm är lika glädjefull som bokens inledande, franför samma spegel, är dyster (inte Dorothys alltså, den kommer senare). Och det är deras berättelser mer än de sexuella utsvävningarna som har gjort den skillnaden. Lost Girls handlar lika mycket om berättelser om sex som om sex.
Lost Girls började först att gå som följetong i serietidningsantologin Taboo, där också Alan Moores Jack Uppskäraren-serie From Hell gick, i början på 90-talet. Men tidningen las ner och först år 2006 kom hela verket ut. Det gavs ut i en påkostad utgåva, vacker men dyr. Det har sen dess kommit en lite billigare variant (med betoning på lite). Serien finns tyvärr inte på svenska. (Det kan kanske vara på sin plats att tillägga att Lost Girls innehåller skildringar av sexuella akter av många slag och att den kan uppfattas som stötande.)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar